Ta mig till zonen och gör mig till zoolog

Zonernas zoologi till Mutant UA är troligen den bästa monsterbok jag har läst till ett rollspel. (Snyggast är dock fortfarande Jorges bestiarium) Fantastisk och konsekvent känsla rakt igenom, med genuint intressanta beskrivningar av varelserna. Beskrivningarna är så mycket mer än traditionella ”här bor de och så här slåss de”-texter – varje monsterpresentation hjälper till att bygga upp själva spelvärlden. Känsla, bakgrundsdetaljer, namn, händelser. Spelvärden och regler hålls föredömligt korta. Och inte minst så får man en feeling för den fiktive författaren som är vida överlägsen ovan nämnda Jorges.

Även illustrationerna håller samma stil och är faktiskt väl anpassade till texten – inte alltid fallet i monsterböcker. De är snygga, men jag går inte upp i brygga över deras skönhet. Lite för mycket grått, så att säga.

Om jag ska hitta något negativt att säga om Zonernas zoologi så är det att fokus ligger lite för mycket på blommor och insekter. Det känns som om att en oproportionerlig stor del av de beskrivna varelserna är någon form av växt, mygga eller mikrob. Dessa är inte, och har aldrig varit, roliga motsåndare i ett rollspel.

Tack och lov vägs detta upp av en hel radda fabulösa – och spelbara – mutanter. Albionska grävlingar, de hippieartade Paltarna och min egen favorit Gåsapågarna. De senare lider svårt av den i spelvärlden så utbredda ” antipsionismen”, bara en av många ordvitsar i ZZ. Eftersom jag är sucker för ordvitsar så får saker som sjukdomen ”bromölla” mig att bara älska boken ännu mer, men jag kan förstå att det kan vara lite störande om man är lagd åt annat håll.

Det känns som om jag inte kan sluta ösa beröm över ZZ, men den är faktiskt en fantastisk bok. Det kryllar av små äventyrskrokar, uppslag, idéer och ett fasligt överanvändande av ordet ”ister”.

Jag skulle nog vilja säga att Zonernas zoologi är en av de 5 bästa rollspelsböckerna jag läst. Tokbra, helt enkelt.

Och nu: Den längsta marschen.