Steven Eriksons Deadhouse gates är samtidigt en av de mest ambitiösa och en av de lataste böcker jag läst.
Dels är boken – del 2 i The Malazan tales of the Fallen – ett häpnadsväckande bygge med en levande värld vars historia och invånare pulserar och skuttar. Den är fylld av överraskningar, magi, mystik och det känns alltid som att något nytt och spännande väntar runt hörnet.
Dels tar Steven Erikson begreppet ”deus ex machina” till en hel ny nivå. Handlingen drivs konsekvent framåt av plötsliga förstärkningar, föremål som visar sig vara magiska artefakter, oväntade talanger och bokstavliga gudomliga ingripanden. Låt gå att gudar och gudomligheter har en aktiv roll i Eriksons värld, men det blir bara för mycket när det sätts i system att ”oväntade” saker ska rädda hjältarna i sista sekund.
Och hjältarna själva sen… I sina värsta stunder känns Deadhouse gates som en tonårings maktfantasi. Varenda liten karaktär visar sig vara supermäktig, oövervinnerlig, ha dolda übermagiska förmågor eller på något annat sätt vara apmäktig. Hjältarna kan åstadkomma vad som helst, det finns inga kända gränser för deras färdigheter och resurser.
På ett sätt gör det boken ganska trist. Jaha, person X är den skickligaste ninjan i hela Södertälje? Vad spelar det för roll när person Y är en inkarnation av ninjornas skyddshelgon? Men på ett annat sätt förstärker det Deadhouse gates fatalistiska, skoningslösa, ådra: vem som helst kan dö, bli stympad eller få sin själ utsliten och våldtagen. Oavsett maktnivå.
Det mest talande är att efter dryga 830 sidor av Deadhouse gates (och ungefär lika mycket av del 1, Gardens of the moon) så har jag ingen som helst koll på vad böckerna handlar om. Det är krig och gudar som intrigerar mot varandra, uråldriga varelser som vankar i kulisserna, mystiska fenomen bortom tid och rum … Allt är mycket spännande – och jag kommer att läsa fortsättningen Memories of ice – men jag fattar bara inte vad det är som pågår.
Kanske får jag reda på det om ytterligare 1000 sidor epic-level-äventyrande.
Piruett 
Jag tror att det tar sju böcker innan man ”aha, det är det här det handlar om”.
Du har många chocker att se fram emot. Som att femte boken utspelar sig annorstädes med helt främmande karaktärer.
Jag har häng med under resan och kommit att bli barnsligt förtjust i serien. Näst sista boken släpps nästa vecka. Det kommer att bli helt awesome.
GillaGilla
Men orkar man? Jag är i samma situation som du, har läst del ett och två. Jag är inte överväldigad, trots att jag har läst mycket positivt om Erikson innan. Hans problem är, tycker jag, att han är kass på att levandegöra sina karaktärer. Trots att Deadhouse Gates i kärnan är en tragisk och episk berättelse om framgång mot alla odds och med stora uppoffringar så brydde jag mig liksom aldrig. Och samma sak kan jag säga om Gardens of the Moon.
(Och WTF – jag fattade verkligen inte slutet på Deadhouse Gates. Efter att noga ha spårat Coltaines marsch på kartorna får jag verkligen inte ihop det. Den sista tredjedelen av marschen verkar gå på en dag eller så? Har jag missat något?)
GillaGilla
Håller helt med om karaktärerna, jag fick ingen som helst känsla för dem. Det verkar mest som att Erikson själv är rätt ointresserad av dem och bara vill visa upp sin coola värld och allt ballt han har hittat på.
GillaGilla
”Krig och gudar som intrigerar mot varandra, uråldriga varelser som vankar i kulisserna, mystiska fenomen bortom tid och rum” är väl ungefär vad det handlar om. Det blir bara mer! OK, jag läste bara de tre första böckerna, så det kanske finns något jag inte har förstått att jag inte har förstått…
En vis man har sagt att man inte ska börja läsa en romanserie förrän den är utgiven i sin helhet. Därför funderar jag på att börja om snart så att jag hinner läsa i fatt tills den sista boken kommer 2010 eller 2011.
GillaGilla
Ännu visare män konstaterar att världen är smockfull av bra böcker och skiter i alla långa romanserier.
GillaGilla
Ännu en vis man har sagt att fantasy suger -läs sci-fi istället.
GillaGilla
Böckerna har länge stått på önskelistan men nu blir jag tveksam. Jag har väldigt svårt för mäktiga hjältar och föredrar vanliga människor i ovanliga situationer.
GillaGilla
Jag brukade också vara av den skolan, men fann mig oväntat förtjust i Eriksons böcker. Kanske beror det på att även hans gudar och odödliga hjältar är väldigt mänskliga och felbara.
GillaGilla
Det som gör Malazan så intressant är att Erikson i mångt och mycket ignorerar reglerna för hur man skriver bra, och ändå lyckas producera något fascinerande och medryckande. Det är oförklarade alfabetssoppor till ord, plötsliga kast mellan komedi och tragedi, deus ex machina som förklaras först i senare böcker, och ändå blir det något vettigt utav det (kanske till stor del för att böckerna innehåller nog med Chekhovska gevär för att utrusta ett helt kompani).
Jag har en misstanke om att serien är svår att tycka om ifall man är den sorts person som vill strukturera och ha koll på vad som pågår, men avsevärt lättare om man bara låter sig dras med på färden och sätta sin tillit att det som är viktigt att veta kommer att förklaras i sinom tid.
GillaGilla