Sinkadusmåndag, del 27

nörd, rollspel
Faksimil från tidningen.
Just så här textigt är det här numret av Sinkadus.

Sinkadus nr 27 (oktober 1990)

Omslag

Angus McBride. Det tog väldigt lång tid innan jag såg att det här omslaget inte föreställde en bepansrad kentaur.

sinkadus27

Ledare

Sinkan har återigen fått fler sidor, 40 stycken, men bara åtta av dem har färg (tidigare 16). Detta var mest kostadseffektivt, enligt ledarskribent Olle Sahlin.

Hemmafronten

Olle Sahlin berättar om sina upplevelser i ”Drömtåget”. Detta var tydligen ett lajv-liknande arrangemang som 18 000 åttondeklassare fick pröva på. Någon här som var med?

På produktfronten är det inte mycket som händer i detta nummer. Lite äventyr till Mutant och Drakar och demoner men inga större grejer. Eller, jo, Monsterboxen är på g: ”Alla de bästa varelserna från Monsterböckerna, de som redan är klassiska, kommer att finnas kvar, men vi kommer att rensa ut en del av de tristare kräken.”

Arkivet

Mikael Stenmarks ”Nohstrils demoner” är en finurlig liten mini-kampanj. En handelsman vid namn Serafim Festglade har tagit upp demonologi som hobby, och det är ju sällan en bra idé. Serafim är dessutom så inkompetent att hans ritualer ofta bara leder till att en massa smådemoner släpps lösa att härja fritt i staden Nohstil. Samtidigt har en halvgalen demondödare anlänt för att söka reda på ”den förmodade demonologen och hans ondskefulla anhang”. Tonopaz Demonbane är beväpnad med demondödarsvärdet Drakeld och är i allmänhet paranoid. Som grädde på moset finns även en riktig, duglig, demonolog och demonfördrivare på besök i Nohstril. Mitt i detta släpps rollpersonerna lösa. Det kan gå hur som helst.

Gillar man inte demoner så bjuder Arkivet även på sfinxar. Anders Blixt delar med sig av regler om hur man kan spela en sfinx som rollperson. Tydligen är de oftast jägare men kan även ibland syssla med röstmagi och harmonism. Hm… jag kan se mig rollpersonen framför mig, ett flygande lejon/kvinna som pressar sig fram genom grottgångarna och spelar flöjt mot sina fiender.

Dessutom: Ulf Schyldts superübermagiska stridshammare. Texten får mig återigen att inse det vanvettiga med Äventyrsspels sed att skriva besvärjelsenamn med versaler. I löpande text ser det ju helt bananas ut! ”FÖRTROLLA VAPEN är alltid aktiv, likaså VARSEBLIVNINGSvarianten och de kostar alltså inga PSY-poäng eftersom de försörjs av NEXUS.” Det här var visserligen innan internet och versal=skrika, men ändå …

Bonus: en tävling!

Tävling. Hittra på vad magiker och dvärgen säger till varandra.

Här kommer mitt slappa förslag:

Magikern: Gillar du ägg?
Dvärgen: Nej.

Äventyr

”Den Eingreenska borgen” av Ola Nilsson. Äventyret börjar med SL-tipset att ”inte bli arg om spelarna överlistar dig”. Bra tips det.

Jag kommer ihåg att jag spelledde detta äventyr en gång i tiden. Det jag främst minns är att det fanns muterade orcher och en röd riddare. Mycket riktigt:

När kaosporten öppnades översköljdes orcherna av kaospartiklar, och när de blev en del av det kaos som demonerna skapas av förändrades de drastiskt till vanskapta kopior av kaosvarelser.

Och:

Adelsmannen, som bar sin helrustning under ritualen, blev nu för alltid en del av den och förlorade samtidigt all fri vilja. Rustningen färgades blodröd.

Det är allt du behöver veta om det äventyret.

Övriga artiklar

”I Angbads skugga: rollspel i Silmarillions värld” är föga förvånande en artikel av Anders Blixt om att spela SRR i Beleriand. Som vanligt när Blixt skriver om Sagan om ringen så är det en riktigt bra, matig artikel som ger konkreta tips, allmän bakgrund och tips på olika kampanjer. Och varningar:

Vissa spelare kanske önskar ha tjänare till Morgoth som rollpersonen, men frågan är om det är så vettigt. En Morgoths underhuggare får inte agera på egen hand, utan måste i allt underkasta sig dennes vilja.

Roligt nog tipsar Blixt om att använda Stjärnornas krig: rollspelet. Efter lite modifikationer kan ”resultatet bli mycket spelbart”.

Strategispelet Empire, som ges ut av Äventyrsspel, recenseras också. Det är typ asbra tycker Johan Anglemark. Suprise!

Insändare

Ohoh, ”Är rollspel kultur?”-debatten sträcker upp sitt förvrida huvud och ser sig runt efter villebråd. Daniel Bernhoff tycker att rollspel är ”en konstform, ett uttryckssätt liksom dikter, film, tecknade serier, teaterpjäser med mera. Det är dessutom en mycket särpräglad konstform, om både kräver och ger mer”.

Till det svarar jag: Ja, säkert. Kom igen för fasen, skulle Svart duell kräva mer än Svarta ballader?

Zonen

Efter lanseringen av ”nya” Mutant har Sinkadusmaterialet till spelet degenererat totalt. Numera består det nästan uteslutande av listor på cybernetik, programvara, vapen eller annan teknologi. I det här numret beskriver Johan Gabrielsson implantat som 3D-stillvideo, Muskelbooster och Infällbara klor.

Fantasibrist? I början var ju materialet ganska ambitiöst med noveller, äventyrsmiljöer och ditten och datten. Kanske uppskattades det inte av läsarna? Det är lättare att skriva, och använda, listor på mutationer antar jag.

Reklam

Äventyrsspel ger ut tennfigurer sedan ett tag tillbaka. Men frågan är vem som hittade på de ”balla namnen” i presentationer som den här nedan. ”Demonslaktarlegionen” är ju bara det värt någon sorts pris.

Erebs Hjältar. Bilder på tennfigurer från Äventyrsspel.

Illustrationer

Ännu ett nummer med extremt få illustrationer. Tre stycken och en karta om jag räknat rätt. Trist.

Omdöme

Jag vet inte exakt hur risig Sinkans ekonomi var vid den här tiden, och inte heller hur pass stor del av marknaden Lancelot Games snott från Äventyrsspel (förmodligen pytteliten), men det verkar onekligen som om redaktionen jobbar i uppförsbacke. Känslan av reklamblad gör sig påmind för första gången på länge, vilket som bara förstärks av ”recensionen” av egna spelet Empire.

Jag får också känslan att artiklar som den till Mutant mest är till för att påminna folk om att spelet existerar, något som pliktskyldigt slängs in i brist på vettigt material. Verkshöjden är ju i det närmsta negativ. Fast å andra sidan är det helt i linje med Sinkans outtalade ”spela nu”-policy som hängt med sedan nr 1. Kanske blir kontrasterna starkare när Mutant-listorna ställs mot Blixts mer experimentella SRR-artikel? Jag vet inte, men resultatet blir i alla fall att Mutant-materialet saknar puls. Det är inte ens roligt tråkigt … det bara listor.

Fler Sinkadusmåndagar finns här.

Publicerat

26 reaktioner till “Sinkadusmåndag, del 27”

  2. Empire fascinerade mig något enormt. Spelet fick jag bara spelat en gång, men som inkörsport till Travellers universum var det rejält häftigt. I alla fall när jag till slut fattade att spelet heter ”Imperium” på originalspråk.

    Gilla

    Svara

    1. Ja, spelet hette Imperium på originalspråk, men vi hade redan en spelprodukt som hette Stjärnornas Krig Imperium i prislistan. Inte en chans att leksakshandlarna sulle kunna hålla reda på vilket Imperium som var vilket när de beställde, därav det engelska namnet…

      Gilla

      Svara

  4. Vill minnas att jag spelade borgen eller delar av den, tack för påminnelsen, kanske borde plocka upp det äventyret igen 😉

    *trumvirvel* Sinkan innehöll faktiskt något till (nya) Mutant som jag använde, Utseendetabellen. Fett.
    Och möjligen, hade de lyckats illustrera ”Bland Kirurger och Fifflare” med något som liknade Peter Stormare i Minority Report hade jag nog aldrig slutat spela (nya) Mutant.

    Gilla

    Svara

  5. Folk vill resa tillbaka i tiden för att möta Jesus eller döda Hitler.

    Jag vill göra det för att introducera lolcat speak.

    Tänk dig om du faktiskt tävlat med ”O noes! Mah hanz burnz!”, the possiblities are endless!

    Gilla

    Svara

  6. Var Serafim ett in-joke? Förmodligen. Utgivningen var pepprad med sådana – jag tror de flesta petade in åtminstone någon knäpp referens till något i varenda grunka, och om inte författaren gjorde det, så var förmodligen jag framme och tryckte in något verbalt och esoteriskt skämt…

    Risig ekonomi? Det kan du hoppa upp och sätta dig på! Jag tror inte att enda nummer någonsin gick runt – om man satte upp tidningen på utgivningsbudgeten. Om den istället hade redovisats under reklambudgeten hade det varit en helt annan sak, förstås. Fortfarande för dyr produktion, men då gick det att motivera en fortsatt utgivning.

    Gilla

    Svara

    1. Men… Det vore ju roligt om du, Olle, hade något svar/egen åsikt på teorierna kring Äventyrsspels produkter kring 1991/92.
      Resonemanget löper i Sinkadus-måndag, del 26.

      En nyfiken en.

      Gilla

      Svara

  8. Jag var med om Drömtåget, vintern 1993 tror jag. Vi bussades en kväll ut till Järnvägsmuseet där tågsättet stod uppställt och trängdes in – fem högstadieklasser, alltså – i en vagn som direkt låstes om oss. Där inne minns jag framför allt två saker: dels det ”svartvita ljuset” (sedermera har jag i universitetsstudierna lärt mig vad lågtrycksnatriumlampor och monokromatiskt ljus är för något och hur färgåtergivningen blir i sådant ljus) och dels att någon lustigkurre hojtade ”Seru nyckeln?” (Detta var när TV4 regerade fredagkvällarna med Fångarna på fortet.)

    Av resten av tåget minns jag inte så mycket, förutom att tåget verkade mycket större inuti än utanpå och att själva poängen var någonting med gruppdiskussioner om miljöfrågor. I skenet från det ”svartvita” ljuset hade vi nämligen klätt oss i ”grå” kåpor som låg i stora lårar – men när vi hittat den dolda dörröppnaren och kom ut ur kupén visade det sig att kåporna var turkosa, mörkblå och roströda! Ett kreativt sätt att ordna en slumpmässig gruppindelning.

    Gilla

    Svara

  9. Kul att du gillar mina Midgårdsartiklar. Jo, det där var en period i livet när jag ägnade mig mycket åt Tolkiens verk. Det var rika miljöer och därför lätta att skriva om när jag väl hade läst in mig på djupet. Beleriand under Första åldern är *heroisk* och därför ansåg jag att System d6 passade bra; hjältarna gör de mest osannolika saker.

    Gilla

    Svara

  10. Jag gillade demon-äv-fröna. Ba väntade på att mina Rp skulle komma dit… Tror inte de gjorde det. Tror att alla spelare läste Sinkan oxå…

    Gilla

    Svara

  11. ”Ohoh, ”Är rollspel kultur?”-debatten sträcker upp sitt förvrida huvud och ser sig runt efter villebråd. Daniel Bernoff tycker att rollspel är ”en konstform, ett uttryckssätt liksom dikter, film tecknade serier, teaterpjäser med mera. Det är dessutom en mycket särpräglad konstform, om både kräver och ger mer”.

    Till det svarar jag: Ja, säkert. Kom igen för fasen, skulle Svart duell kräva mer än Svarta ballader?”

    Jag skall försöka locka hit Daniel!

    Gilla

    Svara

      2. Hehe, det lär det ju ha varit, eftersom det är en variant på mitt eget namn – Bengt är mitt andra förnamn, jag föddes med efternamnet Johansson och skulle egentligen ha hetat Johannes. Jag tror att jag använde pesudonymen bara för att det kändes fånigt att skriva insändare i vår egen tidning, inte för att jag inte vågade stå för åsikten. Jag får väl ge Krank rätt i att folk spelar av alla möjliga anledningar, men är fortfarande övertygad om att man för åtminstone tjugo år sedan sällan reflekterade över att det skulle ha varit konst utan bara hade kul helt enkelt. Å andra sidan tror jag att mycket konst utövas just för att det är skitkul, så…

        Gilla

      4. Jag för min del skrev min insändare i hög grad för att jag kort sagt hade issues. Sedermera pluggade jag i estetik i Uppsala och blev rejält trött på ickefrågan om vad som är konst. Det var frustrerande svårt att pressa ur akademikerna något konkret om hur man skapar underhållande, snygga och intressanta saker.

        Sen är det en annan sak att det kan vara kul att hålla ett öga på dataspel som kallas konst, helt enkelt för att de vanliga, kommersiella spelen antingen har fastnat i enformiga genrer eller försöker utvecklas till sandlådor, filmer, sociala simulatorer, leksaker och allt annat utom spel som är roliga att spela.

        Gilla

      1. Jag skrev det till Steve tidigare: Svindlande och fascinerande att man numera kan konfronteras med ungdomssynder från tiden innan internet såsom vi känner det. Lite som i The Case of Charles Dexter Ward där, har jag fått förklarat för mig, de återuppväcker en kille som varit död i flera hundra år bara för att tortera honom eller nåt.

        Tackar för hela Piruett, förresten! Jag skrattar varje gång jag tittar på ditt pratbubbeltävlingsbidrag.

        Gilla

  13. Reklamen är kul.

    ”Dödsfursten träffar man bara en gång!”

    Och inte hade ”_Dom_ galna ulvarna” passerat under glansdagarna?

    Eget sortiment figurer. Inte illa. Man kan göra sig lustig så här i efterhand, men visst måste det ha kännts bra att se personligheter man skrivit om inte bara som bild utan i 3D.

    Gilla

    Svara

Lämna en kommentar