Å herre gud! Å herre gud! Å herre gud! En sån fantastisk bok.
Richard Morgans The steel remains är en av de där läsupplevelserna som bara kommer en gång var femte år. En sån där bok som spränger sig in i ens själ och vrider ens boksmak fyra grader åt vänster.
Jag ska inte orda så mycket om handligen, eller ens huvudpersonerna, här för en av de största njutningarna med The steel remains är hur Morgan sakta men säker etablerar världen, bygger upp historien och sprider ljus över karaktärerna och deras handlande. Det är som om han låter slöja efter slöja falla och det är inte förrän i slutet av boken som man verkligen ser vad som dolde sig bakom.
Men något måste jag väl skriva, antar jag. Bokens huvudpersoner är tre traumatiserade krigsveteraner som mot alla odds överlevde mänsklighetens krig mot ”The scaled folk”. När handlingen börjar har cirka 10 år gått sedan krigsslutet och människornas seger, och de tre hjältarna har ännu inte riktigt lyckats återanpassa sig till ett vanligt fredligt liv när de plötsligt dras in i en ny konflikt.
Det låter kanske inte mycket för världen … men tro mig, det här är det bästa ni kommer läsa fram till 2014. Homosexuella svärdssvingare, steampunk, slavhandel, gudar, mysterier, sex, försvunna raser … zomg!
Om man ska genrebestämma The steel remain – alltid ett vanskligt projekt – så skulle jag nog vilja kalla den för sword & sorcery noir. Boken har alla tydliga markeringar för en s&s-berättelse, men är samtidigt mörk och politiskt medveten på ett sätt som är typiskt för noir-genren.
Fantastiskt. Fantastiskt. Detta är nog min bästa läsupplevelse sedan jag läste Meivilles Perdido street station.
The steel remains är en fristående berättelse, men sägs dessutom vara den första boken i en trilogi som fått den cyniska titeln A land fit for heroes.
Piruett 
Den har länge stått på önskelistan men efter det här hamnar den högst upp. Av någon anledning litar jag på ditt omdöme, kanske för att det ofta hamnar så nära mitt eget.
GillaGilla
Härligt! Du kommer inte att ångra dig.
GillaGilla
RM har potential, så jag tar dig på ditt ord. Fast jag måste undra vad som är så bra med ”Homosexuella svärdssvingare, steampunk, slavhandel, gudar, mysterier, sex, försvunna raser”. Inget av detta – eller kombinationerna – i sig är väl nytt? Skulle väl vara att det känns som det gått mode i att låta svärdsvingarna föredra varandra före prinsessorna då.
GillaGilla
Som med alla berättelser handlar det egentligen inte om vad som berättas, utan hur. Jag menar, vad ”nytt” finns det egentligen kvar att berätta om?
I The steel remains används tämligen välkända ingredienser på ett helt fantastiskt sätt. Morgan gör ingen stor hemlighet av att han inspirerats kraftigt av Michael Moorcock och andra sword & sorcery-giganter.
GillaGilla