Skona mig från kung Arthur

Jag måste nog ta tillbaka det jag antydde tidigare, Elizabeth Bears Blood and iron var ingen kanonbok. Den var rätt kass.

Mitt största problem med den är att boken är en sån där ”återberätta Arthurmyten”-historia. Jag pallar inte sådana. Här är det till och med så att Arthur själv dyker upp, folk visar sig vara Lancelots barnbarn och Merlin är en lesbisk sångerska/lärare. Det visar sig även att Arthur bara var en i en evig cykel av kungar där bland andra Harold II av England och fucking Dracula figurerar.

Herre. Guuuuud. Vad töntigt det blir.

Jag har svårare för arthurianska remakes än vad jag har för tarotkort. Det blir liksom aldrig bra. Inte ens Kay lyckades. Antingen blir allt förutsägbart och tråkigt, eller så ser man hur författar viftar med flaggor och ropar ”Titta titta jag ändrar på storyn!”. Blood and iron är lite av båda delarna.

Och mer då? Älvorna är extremt ointressant beskrivna och saknar helt … karisma. Fatal brist för en älva, speciellt när de har en så stor roll i berättelsen. Och magikerna? För såklart finns det magiker (och varulvar). De verkar mest sitta i någon random lägenhet och dricka te. Ibland slår de ner spikar i älvkullar och försöker röva tillbaka bortbytingar. Och som om inte det eländet räckte så citeras Tam Lin hela förbannade tiden. Varenda liten muppkaraktär slänger sig med Tam Lin i tid och otid.

Give me a break.

Jag blir lite ledsen. Det jag läst av Bear innan har varit så jäkla bra. Det var förvisso noveller (Tideline rockar) men ändå. Jag är ytterst besviken. Kanske är hon bättre när hon inte skriver om älvor och kung Arthur?