Trinity av Kurt Busiek. Läs inte.

Kurt Busiek är en av mina favoritförfattare. Hans Astro city-böcker är bland de allra bästa seriealbum jag har läst och hans tolkning av Conan är fantastisk. Därför blir jag ledsen och besviken när jag läser Trinity, för Trinity är skräp.

Serien handlar om Batman, Wonder Woman och Superman som tillsammans måste konfontrera ett mystiskt hot mot världen, universum och den västerländska livsstilen. Som vanligt, således.

Min första misstanke att något inte stod rätt till med Trinity kom när det började dyka upp tarotkort och referenser till egyptisk astrologi. Är det någonting jag verkligen avskyr i min litteratur så är det tarotkort. De är liksom det enklaste och mest korkade sättet för en författare att säga ”titta, här händer det djupa mystiska saker, vist är jag smart och påläst?”. FEL! Tarotkort är ungefär lika originellt som en sitcom om ett omaka par som bor tillsammans och i hemlighet är kära i varandra.

De tre superhjältarna blir någon sorts representanter för tarotmakterna och konfronteras med Morgana le Fey, antimateriadimensionens motsvarighet till The Question och någon sorts aliendemonkrigsherre. Det blir dessutom en massa strider mot helt oviktiga fiender, cameos av typ alla DC:s superhjältar och besök i otaliga konstiga dimensioner där Stålmannen är ond och sånt därnt.

Ett förbannat smäck helt enkelt. Ett tråkigt förbannat smäck dessutom. Det är som om Busiek inte riktigt vetat vad han ville göra med berättelsen och bara slängt in allt han hittat — bara i fall att det skulle komma till nytta längre fram. Det kommer inte till nytta längre fram. Sorry.

Trinity får inte heller någon draghjälp av illustrationerna. Enskilda paneler kan vara fina att titta på, men på det stora hela är sidorna ett gytter som kräver en hel del möda att tyda. Ibland fattar jag helt enkelt inte vad det är som händer. Folk slåss och flyger åt alla håll och kanter, scener bryts lite hur som helst … fan, det är inte en njutning att läsa Trinity det kan jag lova.

Undvik.