Titta vad jag hittade i min dators djupaste vrå: en tidig/alternativ version av den artikel jag la upp i går. Den skrevs den 3-4 juni 2003, när jag var i sluttampen på min karriär som biblioteksassistent. Alltså fyra månader innan gårdagens text.
Så här lät det då:
Min utbildning är värdelös. Efter fyra år på universitet och förbannat mycket plugg kan jag luta mig tillbaka i gungstolen och konstatera att allt mitt slit är värt noll och ingenting på arbetsmarknaden. Ni förstår, jag gjorde misstaget att gå en humanistisk utbildning, närmare bestämt den s k Kulturvetarlinjen på Stockholms universitet. På Kulturvetarlinjen läser man saker som litteraturvetenskap, etnologi, filosofi och andra överabstrakta ämnen. Studenterna har ofta svarta polotröjor och en förkärlek till rödvin.
Vem som helst borde ha fattat att en sån utbildning knappast skulle ge några jobb. Tyvärr gick jag på snacket om en ”gedigen akademisk utbildning” och vaga löften om att kunna få jobb i princip var som helst. Skitsnack, alltihop.
Det man lär sig på Kulturvetarlinjen har ingen applicerbarhet i verkligheten. Möjligtvis ger det en förmågan att använda ord som ”applicerbarhet”, men det är knappast något att eftersträva. Är det denna färdighet som menas med ”gedigen akademisk utbildning”? I så fall är det bara att konstatera att man inte blir rik av den.
Varför finns utbildningar som denna överhuvudtaget? Borde inte ungdomen kraftigt avrådas från att spendera tid och pengar på något som i praktiken är ett svart hål? Visst går det att tala om personlig utvecklig och liknande, men när man inte har pengar till brödfödan hjälper det inte hur utvecklad personlighet man än har. Man blir inte mätt av att veta skillnaden mellan maskulina och feminina rim.
Vem är det egentligen som vill att alla dessa humanistiska ämnen ska finnas? Vem tjänar på att en massa ungdomar går och läster till socialantropologer, litteraturvetare eller etnologer? Det skulle jag gärna vilja veta. I mina ögon är det rent utsagt elakt att lura människor till att dra på sig enorma studieskulder som de aldrig kommer att kunna betala tillbaka; lura dem att skaffa sig poänglösa utbildningar. Förr kanske det räckte med att sätta ”Kandidat” framför sitt namn för att få ett jobb, men de tiderna är förbi. Nu har man förmodligen större chans om man kallar sig ”Valrosshallick”.
Är det för mycket begärt att kräva åtminstone en lös koppling mellan antalet platser på en utbildning och efterfrågan av utexaminerade studenter? Kommentarer i stil med ”Oj då, jag kan visst bara försörja mig som frilansare…” bör inte vara vanliga bland studenter som just tagit ut sin examen.
Så alla ni som just tagit studenten och går och funderar på att läsa en ”intressant och rolig” kurs i höst – låt oss säga teatervetenskap – ta er en extra funderare. Ni kommer få slita som hundar bara för att sedan kastas ut i en värld som inte har någon användning för er. Tänk efter själva: Hur många personer med 60 poäng kulturgeografi behöver ett samhälle? Och vilken framtid har någon med en magisterexamen i filmvetenskap? ZTV har ju redan en filmrecensent.
Piruett 
Hallå. Det är faktiskt konstigt att det överhuvud taget finns sådana utbildningar som i slutändan inte är värt någonting. Förstår att ´man borde känna sig helt grundlurad, hemskt! Vad har du för tipps till de som hamnat i en liknande situation egentligen, plugga något annat eller? Aja, nu ska jag fortsätta med mitt eget pluggande..Titta filmen från min skola föresten http://www.youtube.com/watch?v=_WqIHjV1JsA
Ganska sjukt..
GillaGilla
Tjaba, jag läste Kulturvetarlinjen som 21-åring, på tok för tidigt egentligen, men det var kul att läsa grundkursen 20 poäng och 40 poäng historia, innan jag hoppade av och reste runt och jobbade och sånt.
Grejen är den att det finns tre saker att tänka på när det gäller Universitet och Kulturvetarlinjen.
1. Universitet är inte alltid något man pluggar på för att få jobb, nu för tiden har de ju såna här KY-utbildningar ifall det är jobb som man absolut vill ha. Universitet är för att Odla kunskap eller något liknande, vissa linjer syftar ju till jobb såklart men inte alla.
2. Kulturvetarlinjen är en bra ursäkt för att få läsa ämnen som man inte annars skulle få komma in på som medie- och kommunikation, ibland journalistik, företagsekonomi etc.
3. Kassörskorna på Konsum med 80-poäng idehistoria är en del av det kollektiva samhällets samvete, de människor som står upp, vågar protestera och säga ”Nej” när partier som Nationaldemokraterna dyker upp eller när andra liknande partier/organisationer dyker upp, utbildning är det bästa vaccinet mot extremism.
GillaGilla
1. I sådana fall lever de flesta univ. utbildningar på falska premisser.
2. Medhåll.
3. Tror inte att utbildning är garant för vettiga åsikter och gott omdöme.
GillaGilla
Och jag som alltid trott att du var genom-intelligent, Magnus.
Jag blev faktiskt riktigt arg över hur du raljerar över humanioran och dess onyttighet.
Humanistisk kompetens är viktig. Humanistisk kompetens är mänsklig kompetens och mänsklig kompetens stärker det mänskliga i samhället. Och det är det ju knappast överkost på.
Egentligen är den kompetens som man skaffar sig genom en humanistisk utbildning eftertraktad och nyttig. Se bara på dig själv – det går väl ganska bra för dig, inte sant?
En del av problemet är att arbetsgivare ofta inte förstår att ”humanisten” har allt som krävs för att bli en god medarbetare – på nästan vilken arbetsplats som helst; kritiskt tänkande, förmåga att ta till sig och sålla information, presentera idéer etc.
Den andra delen av problemet är att det saknas humanister med självförtoende som vet att ”marknadsföra” sin kompetens på arbetsmarknad.
Och inte har ditt inlägg hjälpt de osäkra humanisterna på vägen…
GillaGilla
Magnus, jag både håller med dig och inte håller med dig.
Det är sant att många unga människor – däribland jag själv – går i fällan och med tämligen orealistiska och vaga idéer satsar på ”personlighetsutvecklande” humaniorastudier. Det kan sluta med väldigt höga studieskulder och arbetslöshet. Jag tror att den bästa lösningen vore mycket mer frekvent och tydligare studievägledning. Och då inte av folk som enbart har en studievägledarutbildning (typ från Mitthögskolan), utan av folk som har jobbat i de branscher som folk vill jobba i. Många unga studenter tror jag vill ”jobba med media”, men har ingen som helst aning om hur man får såna jobb. Då går de istället menlösa humaniora utbildningar där lärarna vet väldigt lite om både arbetslivet och verkligheten bortom universitetet. Allt det där borde ändras i grunden. De som påstår att de utbildar folk till olika yrken måste få bevisa att de faktiskt gör det. Så långt håller jag alltså med dig.
Samtidigt upplever jag inte de vetenskaper du tar upp som meningslösa. Jag har liksom du läst både litteraturvetenskap och etnologi och har haft glädje av framför allt det senare, faktiskt även i mitt arbete (jag har varit frilansjournalist på heltid i tio år). Men även på ett personligt plan har jag känt att mina studier har gett mig något som jag aldrig hade kunnat få på en ingenjörsutbildning. Ett universitet utan humaniora skulle bli väldigt fyrkantigt. Och om jag inte är alldeles felunderrättad visar det sig faktiskt att humanisterna faktiskt oftast får jobb, även om vägen möjligen är lite krokigare än för naturvetarna. Jag tror att det, återigen, visar sig att klasstillhörighet är helt avgörande för möjligheten att få jobb. Det är väldigt få som verkligen lämnar den svenska medelklassen.
Jag läser just nu historia i Lund, vilket sammanfattningsvis har varit oerhört berikande. Kanske ännu mer nu än vad det hade varit när jag var yngre. Om det leder till arbete? Kanske. Jag hoppas fortsätta med historia så småningom. Historiehyllan i bokhandlarna är hyfsat stor. Det är inte som poesi, som jag ägnat alltför mycket tid åt.
GillaGilla
Jannika, ja det går tämligen bra för mig numera. Men jag vet inte riktigt vilken roll mina år kulturvetarlinjen har bidragit till det. Med bara den utbildningen var det riktigt svårt att få jobb, och som arbetssökande kände jag att det helt enkelt inte existerade jobb som hade något egentligt med min utbildning att göra. Däremot hade jag ju inte kommit in på journalistbildningen utan mina tidigare studier, och förmodligen hade jag inte gjort lika bra ifrån mig även om jag kommit in.
Jag tror att det problemet – och anledningen till att jag skrev ovanstående text – är att de flesta utbildningar vill ge skenet av att de leder till jobb; att de leder till jobb på egna ben så att säga. Men som 23-åring utan någon egentlig annan erfarenhet eller andra kunskaper så var kulturvetarlinjen lika mycket värd som en hink aska. Det enda jag lyckades få var ett okvalificerat jobb på ett bibliotek.
Det Petter snackar om – bättre och kontinuerlig studievägledning – tycker jag låter enastående. Som ungdom ska man inte behöva studera i blindo, vilket jag tycker ofta är fallet i dag. Humanistiska ämnen har många förtjänster och kan absolut bidra till betydande personlig utveckling, men man ska inte tro att det finns en massa jobb som Operateoretiker som ligger och väntar.
GillaGilla
Ok.
Petter B och du Magnus, som därigenom visar att jag har haft rätt om dig;), sätter era fingrar på de punkter som gärna springer ifrån oss: Humaniora är bra. En utbildning inom den humanistiska fakulteten är, förutom att vara rolig, personligt utvecklande – eller något annat tramsigt som inte leder till jobb – nyttig därför att den stärker sådant som, indirekt, hjälper individen fram till ett rejält arbete.
Och, ärligt talat, om kontaktnät är den ena körbanan till det jobb du vill ha så måste din personlighet – din bildning, ditt självförtroende, din sociala förmåga – ses som den andra. Och det är just din personlighet som anses bli mer utvecklad på den humanistiska fakulteten.
Så studievägledarna – som Petter B utmärkt föreslår ska ha en stärkt roll i utbildningsprocessen – kanske borde rekommendera ALLA nybakade studenter att först läsa humaniora några terminer innan de börjar studera medicin, juridik eller skriva in sig på KTH?
Tänk så mycket mänskligare stadsplanering, för att inte tala om läkare, vi skulle få!
GillaGilla
En detalj i sammanhanget är att det är väldigt stor skillnad på olika humaniora-ämnen. Och säkert också olika universitet. Jag läste i våras, i ett fåfängt försök att bli behörig svensklärare (jag har tröttnat på frilanslivet), Svenska A i Lund. Det var lätt den sämsta kurs jag har läst. Officiellt (enligt kurshemsidan) var detta en kurs som vände sig till folk som vill ”arbeta med skrivande”, vilket var rent nonsens. Vi fick bla lära oss textanalysmetoder, som inte går att använda när man skriver professionellt (jag vet ju, efter tio års arbetslivserfarenhet). Ingen av kursens föreläsare hade jobbat med de jobb som kursen skulle leda till, och de pratade ALDRIG om hur man skulle få folk att vilja läsa det vi skrev. En totalt verklighetsfrånvänd syn på något så viktigt som svenska språket. Sanslöst resursslöseri. Med ett bättre upplägg hade det ämnet kunna bli oerhört matnyttigt att läsa.
Och nånstans där tror jag också att man hittar det som är symptomatiskt för det som är dåligt med landets humaniorautbildningar. Förvirrade doktorander utan koppling till arbetslivet står och maler i nya, svindyra glasbyggnader. Istället borde man, som sagt, satsa pengarna på återkommande studievägledning och ha mycket tydligare koppling till arbetsmarknaden. Man ska inte kunna läsa en kurs som vänder sig till dem som vill jobba med text, utan att ha träffat exempelvis en journalist. Jag hade på en timme kunnat ge mina kursare mer matnyttiga jobbsökartips än vad de fick av lärarna (ett gäng totalt insnöade pluggon) under en hel termin.
GillaGilla
Och, till sist, vad gäller studievägledning: det borde vara obligatoriskt att gå till studievägledaren minst en gång per läsår. Jag har redan varit hos den på min institution, vilket är att föredra eftersom det är någon som fattar vad man läser (i mitt är det en kvinna som har doktorerat i historia). Men det krävs verkligen något mer än att bara plocka fram en kurskatalog och tipsa om ett nytt, helfränt program på Mitthögskolan.
GillaGilla
Tja, jag räddades från humaniorastudier p.g.a. att jag inte bara var intresserad av historia utan också tyckte om matematik och fysik. Tyvärr så läste jag till att bli fysiker och för en icke-disputerad naturvetare utan kontakter, så har man väldigt svårt att få jobb.
Många av oss som läste hyste drömmar om att doktorera och forska och ungefär 50 % började också göra det. Även där gällde det att hänga på låset och gärna visa sig duktig och bra betyg var nog inte heller så illa.
Vad som också var tydligt var hur stora skillnader det var mellan de som läste till att bli civilingenjörer och vi som läste till att bli naturvetare. Inte egentligen i kursinnehåll, men framför allt i det som verka brista även på humaniorainstitutionerna, studievägledning och kontakt med arbetslivet utanför akademin. När civilingenjörerna hade täta kontakter med olika presumtiva arbetsgivare så var man som naturvetare ett stort frågetecken för många arbetsgivare. (Det hjälpte givetvis inte att 2004 när jag tog min examen var ett svårt år på arbetsmarknaden)
För egen del så ledde detta till ytterligare några år på högskolan där jag till slut drog till Instiutionen för Lärarutbildning som utan tveka är den sämsta utbildningsplats jag någonsin varit på! Åtminstone så gav de ett och ett halvt åren en gångbar examen, men till ett jobb och en arbetsplats i kris. Är utan tvekan avundsjuk på de där som lyckades norpa åt sig en doktorandplats eller de som var så driftiga att de kunde hitta något av de där jobben som man inte visste fanns…
GillaGilla
För övrigt verkar studievägledning vara något som på många institutioner är nerprioriterat. Inte så märkligt egentligen eftersom universitet huvudsakligen är forskningsinstiutioner…
GillaGilla
Precis. Och det är ju just det som är problemet: universitetet är främst till för sin egen skull. Inte för studenterna och inte för samhället. Och det är då det blir som när jag läste Svenska A (se ovan).
GillaGilla
Det finns flertalet manus och regiutbildningar i landet. Det känns ju som de verkligen behövs. Allvarligt skulle man behöva stoirstäda på kapitalsiterna som startar utbildningssäten i alla möjliga sortes läror men säg den regering som vågar gåEMOT utbildning (för det är så det kommer framställas).
GillaGilla
Är du ironisk när det säger att det behövs manus- och regiutbildningar? Jag hoppas det. Tycker att det finns alldeles för många pretentiösa människor som tror att de håller på med något viktigt. Detsamma gäller media- och journalistutbildningarna. De leder i alldeles för hög grad till arbetslöshet och dåliga arbetsvilkor.
GillaGilla
Bifall om journalistutbildningarna.
GillaGilla
Jag är sjukt ironisk kan jag säga. Alla partier tjatar om utbildning. Ehh jaha och vad behöver vi ännu en manuskull till då dokusåpor och reallity är det kanalerna oftast har råd med. Jag äriofs väldigt för kth och liknande tunga gedigna utbildningar men var skulle du köpa arbetskraft från? Indokina eller Skövde? Samma jobb. Bättre arbete utfört i Indokina till 10% av priserna. Gå in på youtube och sök på Kunskapens dag och fredrik hären och förbluffas över de sanningar vår utbildningsminister skrattar åt i bild. Man talar varmt om globalisering men samtidigt om utbildning och ärligt talat så talar de emot varnadra på rätt viktiga plan.
GillaGilla
Ett av de stora problemen med de svenska universiteten är att de präglas av beslut som fattas av politiker som vet väldigt lite om vad universiteten egentligen sysslar med. De stöttar utbildningar som sysslar med helt oanvändbara saker och har aldrig tid att verkligen sätta sig in i vad forskningen egentligen handlar om. Besluten blir därför nästan alltid nyckfulla och kortsiktiga. Plötsligt regnar det pengar över Karlstad universitet och en utbildning som ingen vill läsa, medan de befintliga strukturerna i Lund och Uppsala får dra in eller minska helt. Ett enormt slöseri. Som inte verkar ha särskilt mycket att göra med regeringens politiska färg. Alla partier är lika oinsatta.
En annan problemfaktor, som jag sett sedan jag återvänt till universitetet nyligen, är att det är för lätt att klara kurserna. Flera av mina yngre kursare kommer undan med att strunta i att läsa kurslitteraturen. Det får självklart enorma effekter – utbildningen blir mindre värd. Jag behöver knappast tillägga att en del av dessa studenter är blivande lärare.
GillaGilla
Min kritik riktar sig alltså inte så mycket mot humaniora. Den sortens utbildningar behövs visst. Men de borde se annorlunda ut. Mer konkreta arbetsliknande situationer, mindre av extremt teoretiska analyser. Exempelvis borde man lära fler att skriva god svenska. I nuläget vet folk inte ens om att de skriver dåligt!
GillaGilla
Jag är utbildad lärare och många av de jag studerade med läste ingenting inför annat än tentor. Det gick utmärkt att endast sitta med och då och då räcka upp handen och säga ”Det Magnus sa skulle jag också säga” för att klara kurserna. Hemtentorna var så pinsamma att man klarar dem bara man kan läsa tentafrågan, sen har man en vecka på sig att skriva ner 4 A4 text MAX.
Jag har varit med om att läraren har skällt ut studenter för att de inte kunde någonting alls på en muntlig tenta. En blandade ihop Voltaire med Sokrates osv. Utskällningen slutade dock med att ALLA fick G i klassen. Hans motivation till mig som var ganska förbannad efter att ha svarat på SAMTLIGA de andras frågor var att de inte gjorde någon nytta om de inte fick godkänt. Men så sitter man nu och får tacka och buga för att man har en tjänst och utan möjligheter att förhandla om lönen eftersom det fanns 60 behöriga sökande (Kan ta fel på siffran där) lärare på den tjänsten jag har.
Överlag är kvaliteten pisnamst låg, en annan av mina medstudenter, en examinerad historie och geografilärare berättade under en examinerande föreläsning han höll i om att Afrika upptäcktes ”ett par tusen år efter Romarrikets fall”. När jag protesterade fick jag höra att årtalen är inte så viktiga. Å andra sidan var tydligen alla länder med i WWII utom Sverige och FINLAND. Detta fick han godkänt för och är nu lärare på en skola nära dig kanske?
Jag klagade många många gånger på de låga kraven under min studieperiod men utan att någon vill göra något åt saken. Inte konstigt att inte elever på gymnasiet inte lär sig något då deras lärare är så fruktansvärt undermåligt utbildade.
Men lärarutbildningen är en kassako för universiteten så de kommer fortsätta utbilda för många och dåliga lärare tills något ändras i grunden.
GillaGilla
Håller helt med dig. Jag blev helt chockad när jag insåg att betygen i de ämnen som de blivande lärarna ska undervisa i INTE betyder något när man söker jobb. Vansinnigt! Självklart ska det vara en fördel att vara bra på det ämne man ska undervisa i. Jag tycker att betygen borde styra lönen. Helt enkelt för att kunskap ÄR mer värt än okunskap.
GillaGilla
Hej!
Det grundläggande problemet med många av de akademiska programmen, och då särskilt inom samhällsvetenskap är att de saknar koppling till verkligheten enligt arbetsgivarna.
Detta leder till att många hamnar i högen av människor som arbetsgivarna anser inte går att anställa någonstans på arbetsmarknaden.
Således måste samverkan mellan akademi och verklighet bli mycket bättre inom de samhällsvetenskapliga programmen vid våra universitet och högskolor.
Vi skulle kunna titta på hur Kanada har jobbat med dessa frågor då vi har en hel del annat gemensamt med Kanada. Vad de gjort är att man skapat ett federalt program som heter Federal Student Work Experience Program (FSWEP) som knyter ihop akademi och verklighet, så att studenterna som deltar i det här programmet tidigt får en naturlig koppling till arbetsmarknaden genom kvalificerad erfarenhet inom sitt utbildningsområde.
Det har visat sig fungera alldeles utmärkt i Kanada, och det syns också på statistiken vad gäller arbetslöshet. Kanada har väldigt liten, nästan obefintlig arbetslöshet bland ny utexaminerade unga akademiker.
Sedan handlar det lika mycket om att det måste finnas en avsättning på arbetsmarknaden för de kunskaper som utexamineras från våra universitet och högskolor. Enligt senaste statistiken så finns det minimal…eller snarare ingen efterfrågan alls vad gäller samhällsvetarna.
Man få därför söka sig till olika nordamerikanska jobbsökarverktyg för
att se hur det ser ut. Använder man tex Indeed.com , Simplyhired.com , Simplyhired.ca , Monster.com , Monster.ca osv så hittar man en helt annan arbetsmarknad. Använder man tex Indeed.com och Simplyhired.com och söker på tex ”Political Science” så hittar man många lediga jobb för statsvetare.
Sedan har de den stora fördelen därborta att det finns olika typer av meriterande internships att söka både för studenter och för de som precis har tagit ut examen.
Något annat som man gjort annorlunda därborta jämfört med i Sverige och EU är de så kallade ”Entry Level Jobs” som finns i Amerika och Kanada, och som gör det enklare för unga att ta steget från utbildning till arbete.
Men, vi måste utveckla vårt eget system här hemma i Sverige, och vi måste inkludera de som redan tagit ut examen , men som har trillat mellan stolarna och hamnat i utanförskap.
Vi måste kunna tänka nytt och bryta jantelag och ”tänk svenskt och endast svenskt” attityden.
Jag tittade nämligen på den blogg som skrivs av Amerikas Ambassadör i Stockholm. Han lyfter fram vikten av samarbete mellan Amerika och Sverige. Då vore det på plats att försöka hitta samverkansmöjligheter
mellan aktörer i Amerika och runt om i Nordamerika och våra arbetslösa
samhällsvetare.
Genom att använda de jobbverktyg som jag hänvisat till så kan man hitta att det finns många olika arbetsgivare som söker personal, men som har svårt att hitta personal på hemmaplan i Nordamerika.
Det är både enklare jobb, men även andra mer kvalificerade jobb som
man hittar via de jobbsökarverktyg som jag hänvisat till ovan.
Vi måste också jobba mer med att förbättra studievägledningen till framtida studenter så att informationen blir bättre och mer professionell.
Kanske skulle man ta och få in studievägledning och personer med internationell och global profil som har bättre kontakt med arbetsmarknaden/näringslivet så att vi kan få in denna profil inom våra utbildningar.
Alla goda idéer måste tas tillvara och utvecklas, för vi måste göra allt och mer till för att framtidens studenter skall lyckas bättre vad gäller att kunna bli anställningsbara. Vi har en skyldighet mot framtidens studenter att göra allt vi kan för att förbättra för dem, så de slipper gå i samma fälla som vi gjort.
Mvh
Mikael
GillaGilla
Har också gått Kulturvetarlinjen och det är precis som om man aldrig gått utbildningen i arbetsgivares och AF:s ögon… Vi borde starta en stödförening!
GillaGilla
Ser att texten har några år på nacken, men den är alltför bra för att inte kommenteras. Jag har själv jobbat som ”studievägledare” i ett humanistiskt ämne. Då försökte jag verkligen ta mitt ansvar och peka på problemen med att förlita sig på att dessa studier skulle leda till arbete. Vad jag då märkte var att studenterna nästan fick en chock. Skälet: fram till den punkten hade ingen ställt sig frågande till ifall sådant som Konstvetenskap (30 HP) och Mysticism (7,5 HP) utgjorde en bra plattform för framtiden. Sveket mot studenterna är enormt och det är inte bara universitetets fel. Hur kan det komma sig att en 20-åring vet så lite om samhället att de tror på ”försäljarna av kurser”.
GillaGilla