David Eddings dog tydligen häromnatten 77 år gammal. Jag har inte läst någonting av honom sedan Belgarath the sorcerer (1995) men innan dess var jag under en period ett inbitet fan. Jag tror inte att jag överdriver om Eddings ensam är ansvarig för mitt fantasyberoende.
Året var 1992 och jag var 14 vårar. Julen innan hade jag läst Sagan om ringen-trilogin i ett svep och det kändes som om jag upptäckt något nytt och fantastiskt. Jag såg mig runt efter mer, men bortsett från Silmarillion och Sagor från Midgård fanns det inte mycket att hämta på fantasyfronten i det tidiga 90-talets Jakobsberg. Det här var innan den stora fantasyboomen och innan jag upptäckte Science fiction-bokhandeln, Tradition eller något annat fantasymecka. Jag var troligtvis den enda personen intresserad av fantasylitteratur på min skola — i alla fall vad jag märkte — och bibliotekarierna var entusiastiskt ohjälpsamma.
Så hände det sig att jag vandrade in på den bokhandeln som låg på Stora gatan i Sigtuna (det var inte helt slumpmässigt, vi hade ett landställe i närheten) och på något sätt slutade det med att jag gick därifrån med Stenens väktare under armen. Pocket, så klart. Kanske hittade jag den själv, lockad av det fina omslaget, kanske tipsade bokhandelsinnehavaren om den. Jag minns inte riktigt detaljerna.
Under de kommande veckorna — eller var det bara dagar? — slukade jag Stenens väktare, Profetians tid, Besvärjarnas kamp, Rivas drottning och Ödets fullbordan som en drunknande kippar efter luft. Det var underbart. Det var som om tecknen på sidorna sprängde upp dörrar i min hjärna och min själ och släppte in solen. Jag vill inte kalla det för en religiös upplevelse, men det var fan inte långt ifrån.
Därefter tog det fart. Jag hittade Donaldsons Krönikorna om Thomas Covenant den klentrogne och lite annat smått och gott. På något sätt fick jag tag på LE Modesitts The magic of Recluce via en boklåda i Märsta och insåg att jag kunde läsa böcker på engelska. Men sen tog det plötsligt stopp igen. Det fanns helt enkelt inget större utbud av fantasy 1992. Jag vet inte riktigt hur jag lyckades missa Äventyrsspels Drakar och demoner-serie, men det dröjde ytterligare något år innan jag började frossa i den.
Så kom dagen — jag gissar att det var sommaren 1992 — som jag fick nys om att det fanns en fortsättning på Sagan om Belgarion. En fukkin fortsättning! Den fanns visserligen bara på engelska ännu, men nu visste jag ju att jag kunde läsa på engelska. Tyvärr visade det sig att mina lokala boklådor inte kunde göra mer än att upplysa mig om att fortsättningen hette Guardians of the west. Det skulle ta ”flera månader” för dem att beställa in boken. Detta var inte acceptabelt. Jag plockade sonika ner Gula sidorna från hatthyllan (1992, remember) och satte mig och ringde, i bokstavsordning, varenda jäkla boklåda i hela Stockholmsområdet. Det lät ungefär så här:
— Hej, jag heter Magnus och undrar om ni har en bok som heter Gardijans åff te väst av David Eddings?
— Nej.
Om och om igen samma besked, ända tills dess att jag kom till bokstaven S och slog nummret till ett ställe som hette SF-bokhandeln.
Mitt första besök på denna illustra butik, som då låg på Lilla Nygatan i Gamla stan, går inte att beskriva med ord. Tänk dig att du tar en knarkare med svår abstinens och slänger ner honom i en swimmingpool fylld av kokain. Jag har inte slutat frossa i fantasy än.
Naseer har rätt när han kallar David Eddings för en 90-talets JK Rowling. För mig — liksom för många andra har jag senare förstått — var Eddings inkörsporten till fantasy och sci fi. För det ska han ha en medalj.
Sen är väl frågan om Eddings var så vidare bra. Sagan om Belgarion var ju, liksom Harry Potter-böckerna är nu, klassisk wish fulfillment-fantasy. En ung kille upptäcker att han har magiska krafter, är kung, träffar en toksnygg prinsessa och får vara med om många fantastiska äventyr. Det var som om handlingen skräddarsytts för mitt 14-åriga jag. Jag slukade maniskt The Malloreon, The Elenium och The Tamuli-trilogierna, och det var inte förrän i sista boken av den senare, The hidden city (1994), som jag började inse att vaffan det är ju bara samma story om och om igen! När jag sedan läste Belgarath the sorcerer fick jag nog, och som så ofta händer när man genomskådar en idol så övergick min dyrkan till förakt.
De kommande åren missade jag inte något tillfälle att klanka ner på David Eddings och hans författarskap. Jag tålde honom helt enkelt inte. Det fanns ju så många bättre och smartare och originella författare. Typ Robert Jordan.
Tyvärr är det ju så att mycket av den kritk som riktas mot David Eddings böcker är befogad. Tamuli är ett plagiat av Elenium som är ett plagiat av Malloreon som är en kopia på Belgariad. Handlingen är tillrättalagd och trygg — man behöver aldrig vara med om att en karaktär dör, kärleken är vit och oskyldig och det är aldrig någon tvekan om att ondingarna verkligen är onda.
Jag vet faktiskt fortfarande inte om jag har förlåtit Eddings för hans svek, för att han visade sig vara en sådan klåpare. Jag tror att jag fortfarande är lite traumatiserad; jag har inte ens tänkt på Eddings de senaste fem åren. Det kan inte vara ett hälsotecken. Men om jag ska rannsaka mig själv så är jag innerst inne otroligt tacksam för all den glädje han skänkte mitt tonåriga jag och för de nya världar och vägar han öppnade för mig, och som jag fortfarande inte har utforskat klart.
Samtidigt skulle jag aldrig få för mig att läsa någonting av honom idag.
Piruett 
För min del måste det ha varit någon gång kring … 1993? … som jag stötte på Eddings; min mor hade Sagan om Belgarion stående i sin bokhylla. Jag tror säkerligen att jag hade börjat läsa, och fått ett intensivt förhållande till böcker, ändå, men det var Eddings som startade det hela för mig. Jag var i sexårsåldern och måttligt kritisk. Sagan om Belgarion var tuffast någonsin, typ. Någonstans runt tio-, elvaårsåldern började jag — vist nog — tycka att Eddings inte var så bra ändå för att med tiden inse precis hur dåliga böckerna egentligen är (å andra sidan: en stereotyp är bara en stereotyp för den som känner igen den; för den som inte gör det är den stereotyp eftersom den fungerar), men vid det laget hade han redan spelat sin roll. Jag läste om delar av pentalogin när jag var hemma hos mina föräldrar i julas, och även om det huvudsakligen var en nostalgisk upplevelse så finns det faktiskt minnesvärda passager.
//JJ
GillaGilla
Det är exakt så jag har upplevt min Eddings som Magnus skriver! Kusligt nästan. Han var verkligen en inkörsport till tyngre droger inom både Fantasy och SF, jag kommer ihåg hur tagen jag blev när Belgarath och satt hulkande på mitt pojkrum. Men nu har jag fnyst ganska länge åt det eviga återberättandet av en och samma historia, fast nu har jag börjat rekommendera Eddings till lässugna barn som kommer till biblioteket och vill ha långa och lättlästa bokserier. Det har fungerat jättebra och det är kul att se hur bra böckerna passar för de yngre. David Edding ska ha credd för att ha satt läsdjävulen i mig!
Btw- mycket roligt:
”Det fanns ju så många bättre och smartare och originella författare. Typ Robert Jordan.”
GillaGilla
När Belgarath dog givetsvis, annars har jag nog inte fällt tårar över någon annan bok.
GillaGilla
Han dör väl intevi någon bok?
//JJ
GillaGilla
Nu blev jag osäker! Har jag helt förträngt handlingen månne? Det var någon som mycket sorgligt dog eller drog för att aldrig komma tillbaka igen..
Hjälp!?
GillaGilla
Toth dör? Beldin blir permanent en fågel? Durnik dör? (Fast han återupplivas ju snart igen.) Jag har ingen aning.
Jag skrev också en text om Eddings, barndom och värde:
http://www.catahya.net/artikel.asp?id=152
//JJ
GillaGilla
Jag har inte läst Eddings. Jag var nog runt trettio när jag på allvar gav mig på fantasy efter tjat från en vän. Jag hade enorma fördomar redan om tramsiga berättelser med en massa konstiga namn och kartor och min vän mer eller mindre avrådde mig från Eddings med motiveringen att hans berättelser var väldigt enkla. Men jag tror att i en viss ålder är det just det där enkla man söker och man vill gärna ha mer av samma. Jag läste ofta om mina favoritböcker som barn.
För mig blev i stället Jordan inkörsporten och jag känner precis igen den där känslan när man kommer på att ”det här var ju inte så bra egentligen”. Trots det håller jag Jordan högt för utan honom skulle jag nog aldrig hittat fantasyn på allvar.
GillaGilla
Var +20 när jag stötte på Eddings vilket säkert bidrog till att jag från början fann honom kass. Framför allt var språket enerverande.
Men om han bidragit till att väcka intresse så är det ju vackert så.
GillaGilla
Ett mycket trevligt inlägg. Bravo!
GillaGilla
Jag upptäckte Eddings via skolbiblioteket, 1991 eller 1992. Plöjde alla Belgarionböckerna och läste sedan fortsättningen i takt med att de gavs ut (under vänskapligt kamp med en klasskompis om att vara den förste låntagaren när boken köpts in av det lokala biblioteket). Visst stod det ganska snart klart att Sagan om Mallorea var en upprepning av Sagan om Belgarion – men det var ju en del av intrigen! Jag satt och myste över att i förväg ha kunnat lista ut vilka vändningar berättelsen skulle ta bara genom att se mönstret från tidigare böcker. Sedan läste jag de tre Elenien-böckerna och insåg att karln bara verkar kunna berätta en enda historia (som han upprepar om och om igen), så jag lämnade Eddings (och gick in i en Koontz-period, tror jag).
Om Eddings brukar jag säga att ”Det är inte kvalitetslitteratur, men väldigt underhållande!” Jo, jag har läst om böckerna i vuxen ålder och tycker fortfarande att de är underhållande. Charmiga bagateller, men underhållande. Jag har tillräckligt mycket av 14-åringen kvar i mig och dessutom går jag igång på rödhåriga tjejer…
GillaGilla
Jag var kring 25 när jag läste Belgariaden på inrådan av en kompis (det är läänge sedan). Det som irriterade mig var den taffliga onda bossen. Slutuppgörelsen (i bok 5?) fick mig att vägra läsa något mer av denne författare. Men jag minns fortfarande inledningen av första boken med visst nöje, med det lilla barnet och den ampra hushållerskan. Innan äventyret kom igång, så att säga.
GillaGilla
Jag läste om Belgariaden på engelska och fann faktiskt trots att jag hade läst hans plagiat på sina egna historier (Mallorean etc.) att Belgariaden inte var helt utan förtjänster. Den var genomtänkt och hintar om vad som ska hända lämnas ut rätt friskt i de tidiga böckerna.
Men varför han fortsatte att skriva om personerna utan att egentligen ha någonting att säga är gåtfullt.
GillaGilla