Sinkadusmåndag, del 21

sinkadus21hacking
Mer 1989 än då här blir det nog inte.

Sinkadus nr 21 (oktober 1989)

Omslag

”Nya” Mutant sätter redan sitt gråa spår på Sinkan. Kanske inte det fulaste omslaget genom tiderna, men garanterat det tråkigaste. Thomas Feiner heter konstnären.

Det verkar dessutom som om repetition är den nya given på ettorna. Förra numret pryddes också av ett ord – då ”special” – som upprepades tre gånger med olika höjdvärde. Inte så snyggt, men kanske effektivt? Jag vet inte hur beroende av lösnummerförsäljning Sinkadus var.

Sinkadus21

Ledare

Olle Sahlin berättar om mottagandet av ”nya” Mutant:

Det ser ut att ha blivit världens dundersuccé. Vi sålde fler exemplar av nya Mutant under första månaden än någon tidigare rollspelspryl, inklusive Ereb Altor-boxen (som faktiskt stod för det förra rekordet). Och beställningarna från handlarna fortsätter att strömma in.

De reaktioner som vi har mött hittills har varit av ett par olika slag. Först har vi de som i ett par brev beklagat Pyri-samfundets bortgång och de som dragit en lättnadens suck därför att vi nu inte kommer att ”förstöra”  deras egna versioner av Mutant-Europa och andra intressanta platser. Den andra, och så gott som helt dominerande, reaktionen har varit allt från ”fantastiskt” till ”otroligt” och ”det bästa ni har gjort”.

Det var som fan.

Hemmafronten

… innehåller inte så mycket intressant denna gång. Mest beskrivningar av de produkter som just släppts, eller snart kommer att släppas. Jo, ett rejält typo har smugit sig in:

sinkadus21barbia

Och även rättstavat, vad ända in i Blåkulla är en ”häxmästarinna”? Blir inte det samma sak som en häxa? Är inte häxmästare en manlig variant av just ordet häxa? Manlig-häxa-som-är-kvinna, eller hur ska man tolka det?

Arkivet

Nekromantispecial. Jäklar vad mycket nekromanti. Tolv sidor. Det är lätt Sinkan-rekord.

Okej, så vad innehåller alla dessa sidor? Inledningen beskrivet hur nekromantiker ser ut (”en äldre, förvriden man”), hur han beter sig (”en skygg person som sällan återfinns på offentliga platser”) och vilka idéal han kan tänkas ha (”den starkes rätt”, ”konservatism”, ”anarkism”. Det poängteras dock att en nyskapad nekromantiker bör ha andra livsmål, typ kärlek eller upptäckarlusta, så att han inte blir så klyschig).

Därefter kommer lite snack om redskap (offerdolk) och lämpliga färdigheter (hantverk balsamering). Efter det kommer artikelns första tabell! För var 5:e FV i Nekromanti ska nekromantikern slå 1T20 och läsa av ”Underligheter”-tabellen. Då kan det hända en del roliga saker:

7. Nekromantikerns ögon förändras. Endast ögonvitan, nu röd, finns kvar efter förvandlingen. Nekromantikern kan fortfarande se lika bra som innan.

12. På grund av ett misslyckat experiment förvandlas nekromantikern sakta (efter 1T8 månader) till en zombie.

20. Nekromantikern drabbas av det SL vill ska hända. Plocka något av ovanstående eller hitta på något annat trevligt.

Minmagi får en egen avdelning. Animera död insekt, Olustig skepnad, Örfil, m.m. Min favorit är Gnisslande gångjärn. ”Effekten är mycket irriterande och kan inte bortskaffas genom smörjning.” Den typen av magi är så löjlig. Ironisk, nästan. Varför skulle en magiker ödsla energi på att få sina gångjärna att gnissla? Är alla nekromantiker besatta av att vara tröttsamt klyschiga?

Givetvis finns det även en del nya besvärjelser (Spindelböld är nog den mest ofräscha; ni förstår säkert själva vad den gör), droger, magiska föremål och tips om spritus familarius. Demonolgi och häxkonster får sig också en omgång, och kategoriseras som underavdelningar till nekromantin.

Med de värsta mekaniska delarna avklarade fortsätter författaren (Ola Nilsson) med lite tips och idéer om hur man använder nekromatiker i spel.

Tänk på att det inte är särskilt kul att ha en nekromantiker i sällskapet som endast tänker på hur man lättast kan få de andra zombifierade.

Dödsmagiker bör vara SLP, tycker författaren. Som ett exempel ger han Kenvadsin lao’Geraftjan som är, tja, en typisk nekromantiker. Inga överraskningar där … förutom namnet då.

Artikeln avslutas med en genomgång av alla olika sorters odöda, från baneman till likätare till peryton.

Så, det var 12 sidor det. Även med Sinkadusmått mätt så är detta ovanligt mycket info om en och samma sak. Förmodligen med rätta: nekromantiker är ju inte ovanliga som motståndare i fantasyrollspel. Även i dag skulle jag vilja säga att det är en bra artikel. Möjligvis saknar jag lite mer info om hur man gör helt andra typer av nekromantiker än de som gillar gnisslande gångjärn.

Äventyr

Marcus Thorell har skrivit ”Drakens klor” till nya Mutant. Den handlar om en asiatisk maffiaorganisation – med ninjor och hela köret – som rollpersonerna får att göra med. Hela äventyret utspelar sig i och omkring en kinarestaurang, där organisationen håller rollpersoneras arbetsgivare fången.

Detta är ett mycket enkelt och rättfram äventyr. Rollpersonerna får hacka och slå sig in i restaurangen (med tillhörande underjordiskt komplex) och på vägen stöter de på lite fällor och faror. Det känns verkligen som ett typiskt äventyr till nya Mutant. Action.

Äventyret innehåller även lite regler för stridskonster till Mutant. De funkar ungefär på samma sätt som i Drakar och demoner Gigant – det finns en massa tekniker som man får kombinera till sin egen färdighet.

Zonen

I numrets Zonen får vi lära oss hur man spelar en ”netrunner” i Mutant. Alltså en hackare. Färdigheter, tips, faror och diverse regler bifogas.  Givetvis är alla datorsystem 3D i framtiden. Av Marcus Thorell.

Dag Stålhandske har skrivit ihop lite nya mutationer så som ”Programmerbar reflex”, ”Ögon vid sidan av huvudet” och ”Eidetiskt korttidsminne”. Schyssta och inte så förväntade grejer, men var det bara jag som upplevde det att allt färre ville spela mutant när nya Mutant släpptes?

Zonen innehåller även stats för Snake ”Flykten från New York” Plissken. Förvånansvärt välbalanserade stats – inte en enda 18!

Övriga artiklar

Johan Anglemark har översatt Elric of Melnibone till Drakar-tugg. Elric har konstigt nog bara fått FV 13 i Läkedrogskunskap. Varje gång svärdet Stormbärare träffar något suger det 20 i PSY från personen. Hårt. Yyrkoon och Cymoril får också stats. Gissa vem av dem som har 18 i KAR.

”Xenomorfa språk och andra missljud” är en artikel till Stjärnornas krig av Olle Sahlin. Den handlar om hur man ska göra om man spelar en alien eller robot som inte kan prata basic. Detta är en artikel som Jar Jar Binks förmodligen har läst. Ett tips är att bara prata i infinitiv, ett annat tala om sig själv i tredje person, ett tredje är att vara sjuk precis i sina formuleringar. Bra tips!

Insändare

Nu börjar seriös/oseriös-debatten ta fart på riktigt. Theodor Paues förklarar att han tycker att en seriös spelare är någon som tar rollspel på allvar ”in i minsta detalj”. En oseriös spelare är däremot

… en person som tar spelen mer som en kul grej att hålla på med när videon är trasig och det är för mörkt att åka skateboard; man spelar med de spelare som finns närmast, använder friskt varandras rollpersoner, dödar hejvilt så många SLP man kan (och i värsta fall varandra), spelmötena är oregelbundna och enstaka.

Det sista kriteriet gör mig i allra högsta grad till en oseriös rollspelare även i dag.

Det finns även något dystert över Paues åsikter. Måste man verkligen lägga all sin vakna tid på rollspel för att klassas som ”seriös”? Måste man vara på gränsen till besatt för att respekteras?

Kan man inte få hångla lite också?

Illustrationer

Mutant har fått en minst sagt ny visuell stil:

Reklam

Även reklamen för Mutant har en ny look.

Omdöme

Det bestående intrycket av det här numret är onekligen nekromantispecialen, inte minst för att den tar upp nästan hälften av sidorna. Det är också lite skoj att se hur nya Mutant börjar växa fram och få en helt annan stil än sina föregångare – det är ju som jag tidigare sagt egentligen ett helt nytt rollspel. Att sen stilen är vedervärdigt ful, ja det är en annan femma.

38 reaktioner till “Sinkadusmåndag, del 21

  1. Tja, häää… Jag må tycka att nya Mutant är ett ganska ballt cyberpunkrollspel, men även jag måste hålla med om att det på många håll inte var sådär våldsamt snyggt. All denna röda text… (För mig som är färgblind med trasiga röda färgstavar blir allting rött suddigt i kanterna)

    Gilla

  2. Jag minns att jag gilla det här numret skaprt -nya mutant och nekromanti -det va dunder. För min del gilla jag skarpt bilderna och saknade då inte alls gamla mutant (inte mina spelare heller som ba spelat DoD de senaste 5 åren).

    så det va ju inte mkt till kommentar -leder inte till diskussion alls -så¨en liten fight instigation…

    Om alla fenix nummer kunne va så bra som den här sinkan…. 😉

    Gilla

  3. Gnisslande gångjärn borde vara användbara som larm när nekromantikern får besök av smygande rollpersoner? I övrigt har jag vid ett tidigare tillfälle tipsat om att göra en genomgång av magiboxen. Ser fortfarande Häxkonsterna där som det största skämtet i besvärjelsens historia.

    Gilla

  4. Känns som att det skrevs mycket bra och mycket dåligt till Dods magiskolor. Symbolism, Harmonism och Illusionism, mot Häxkonster och Stavmagi. Och Röstmagi? Är det jättefräckt eller jättelöjligt? Jag vet fortfarande inte. Gränsen mellan geni och lök är knivskarp!

    Gilla

  5. Grejen är väl den att det får faktiskt vara kul också -blodigt allvar hela tiden är lite tråkigt. Om man säger så, vilka magiskolor har ni (som spelat DoD) INTE använt -jag kan inte komma på någon… så spelbara va de iaf…

    Gilla

  6. Här tappade jag intresset för Mutant. De där cyberpinupporna är inte kul. Jag var hookad på Mutant just för den där ”Det susar i säven”-känslan som nu är helt försvunnen. Däremot vill jag minnas att nekromantidelen i numret var bra. Men mina minnen av de numren tror jag också präglas av att jag inte längre gick på mellanstadiet. Man gillar andra saker när man är 16.

    Gilla

    1. Skratt (vänligt) -jag gillar fortfarande samma saker, men har nog mer krav på regler och intrig nu för tiden (tror jag).

      Men inget går upp mot känslan att meja med ett seriöst tungkalibrigt automatvapen och ”se” rollpersoner slänga sig i alla riktningar -för atts en få revansch vid eldavbrott -oavsett om det var en ak5:a, deathlockdrum eller motorkanon.

      Well, slutmognat alltså. Till mitt försvar så är I stadens Skugga det bästa jag spellett i vuxen-vuxen-ålder och det är nästintill pufferfritt.

      Gilla

  7. Nya Mutant var ett mycket bra och roligt spel. Det står sig väl jämfört med amerikanska konkurrenter som Cyberspace eller Cyberpunk, i mitt tycke. Äventyrsspel kan vara stolta.

    Att det inte är samma spel som vare sig gamla mutant eller MUA får väl sägas vara en marknadsföringsmiss, men inget som behöver ältas så här många år senare.

    Bedömt på sina egna meriter håller Mutant 2089 väl. Det är inte samma spel som gamla mutant, men det gör inte spelet sämre.

    Gilla

    1. Spelet gjorde väl det som spelet var ämnat för: action i en nära framtid.

      Om man kollar i regelboken så är, som det sagts tidigare, nya Mutant väldigt öppet i hur man kan spela det. Men efter att det publicerats lite äventyr och tillbehör, både i Sinkan och i butikerna, smalnade spelet av till i princip en grej: jaga brottslingar. Eventuellt att själv spela gangster.

      Nästan alla Mutant-äventyr i Sinkan var — som vi kommer att få se framöver — olika varianter och tjuv-och-polis.

      Gilla

  8. ”Mutant har fått en minst sagt ny visuell stil”

    Det är ju ett nytt spel.
    (Oavsett vad Äventyrsspel sade då)

    Snälla, kom över ditt trauma från tjugo år sedan. Annars kommer det förgifta många nummer av Sinkadusmåndag framöver…

    Gilla

    1. Det näst roligaste med varje Sinkausmåndag är Zapps bitterhet. Keep it up! (det roligaste är så klart artiklarna i sig)

      För egen del var det här numret visserligen kul när det kom, men man ser tydligt att Nya Mutant inte riktigt har landat än. Konceptet är fortfarande löst i kanterna. Drakens Triad 2.0 dyker ju senare upp i KRIM och ännu har inte Gunillas kärlek till Asien färgat spelet. I mina ögon skulle det bara det bli bättre.

      Gilla

  9. Så här på rak arm så vill jag minnas att jag tycker att nekromantiartikeln, om än lång och välskriven, är alldeles för specifik och petig: den beskriver en arketypisk, klyschig svartkonstnär. Jag har aldrig gillat att få fördomar skrivna på näsan. En nekromantiker _måste_ inte ha blek hy och svart stripigt hår.

    När jag här om året satt och fnulade på ett alternativt magisystem till EDD (nej, jag kom inte längre än till att jag lyckades reducera hela Illusionism till en enda besvärjelse) så insåg jag dessutom att nekromanti och animism är samma sak. Fast åt olika håll. Det har säkert gjorts tusen äventyr till hundra fantasyrollspel med en ”ond” animist eller en ”god” nekromantiker, men till DoD hade det varit en fräsch knorr.

    Gilla

    1. Gränsen mellan att vara övertydlig och konceptuellt konkret är inte alltid självklar. Tänker jag, som just nu sitter och pausar lite från digert skrivande till nästa Fenix.

      Gilla

      1. Det kan jag inte säga utan att avslöja ämnet. Men det är en hel bilaga. Har idag kommit drygt halvvägs. Svårt men/och roligt arbete!

        Gilla

      1. Jag köpte boxen på Tradera ganska nyligen, men har bara skummat än så länge. Mitt hastiga och ganska slarvigt grundade helhetsintryck var att det var en onödigt detaljerad och ganska fantasilös fantasystad med väntade ”överraskningar”. Men jag har kanske missat något?

        Gilla

      2. Njae, jag säger väl snarare att det är en klassiker. Inte riktigt samma sak. Men jag tycker att det är en kul bok.

        Gilla

      3. Näeh, jag håller med. Jag minns när jag var liten och satt som på nålar i väntan på att få lägga vantarna på Krilloan, och när jag sedan läste det hela så kände jag mig mest besviken. Äventyren är lökiga och over the top, och även om det finns en del fräcka idéer så är det också mycket som är… sådär…

        Då tycker jag att Kandra är betydligt mysigare. Och så fick man ju en riktigt mäktig utrustningslista!!

        Gilla

      4. Jag tycker (vem annars) att Krilloan fungerar att spela som en ensam värld på Altor. Det är en tidig version av Chronopia (nej, inte bokstavligt) där det finns en hel del att upptäcka. Jag minns att jag gillade stämningen som stadsdelarna gav och jag skrev korta sammanfattningar av dem som jag använde när rollpersonerna gick från en stadsdel till en annan, så att jag enkelt kunde beskriva skillnaderna i arkitekturen. Visserligen starkt ogillar jag idag detaljer men det där var faktiskt detaljer som gick att använda.

        Jag gillade stämningen i den sjunkna stadsdelen, stadsdelen som var byggd på (och i) en blå kristall, stadsdelen som var som en stor labyrint av byggnader byggda på, bredvid, under och i andra byggnader och att det där någonstans fanns en sista gräns så att man kom ut ur staden. Magikernas upptåg i sin stadsdel var något jag lyckades få uppseendeväckande i början med vardag efter en viss tid som rollpersonerna var där.

        Sedan tycker jag allvarligt att »I skuggan av en ros« är en av de bättre äventyr jag någonsin spellett till DoD. Ok, jag har förvisso inte läst Novastenen, Spindelkonungens pyramid och de där vettiga äventyren. Svavelvinter spelledde jag för ett år sedan och det var inte direkt något vettigt äventyr (fyra grottröj i en räls – klicka på mitt namn för att se krönikan). Det krävdes en hel del omarbetning för att få det att fungera som en kokande kittel.

        Gilla

  10. Kan så här nu efter ett halvt dygns eftertanke hålla med om att det kanske va lite mindre än jag hoppats på, men det va ändå en bra bakgrund och story bakom, med den borttvingade guden, personen som blir ängel -nekromantikerna mot den galne animistenb. Det jag saknar var att nekromantikernas ö inte blev mer beskriven, med uppslag.

    Än idag kan jag inte glömma Guazzo Arathaso -dvärgen (med risk för felstav).

    Gilla

    1. Jag tror att jag läser allt fantasymaterial med samma inledande grundfråga: är det här ordinärt stoff gjort efter en färdig mall eller har författaren verkligen ansträngt sig och haft en egen idé? Att skriva saker efter den färdiga mallen (de vanliga raserna, de vanliga trollkarlarna, de vanliga underjordskomplexen, de vanliga magiska föremålen etc) är väldigt enkelt, hur mycket svåröverskådligt bakgrundsmaterial man än lägger runt det som texten egentligen handlar om. Jag avskyr verkligen att läsa den sortens texter. Och Krilloan kändes genast illavarslande. Övertyga mig gärna om motsatsen.

      Med detta sagt vill jag tillägga att jag tycker att exempelvis Oktoberlandet i mina ögon är överraskande fantasy. Det finns en massa i den världen som jag inte har sett förut. Alltså ger det mig något nytt att upptäcka. Det är roligare att läsa än när Äventyrsspel eller Riotminds beskriver fem ”nya” trollraser.

      Gilla

  11. Apropå Nya Mutant: När firma Jonsson & Petersén petade ihop Kult så lär de ha poppat Sisters of Mercy (på autoreverse lär det väl ha varit på den tiden). Men är det bara jag som minst lika gärna får en känsla av cyberpunk som av skräck av Sisters of Mercy?

    Gilla

      1. Åjo, lite. Inte kuslig musik, men definitivt mörk och dyster och med suggestiva texter.

        ”And the devil in a black dress watches over / My guardian angel walks away / Life is short and love is always over in the morning / Black wind come carry me far away”

        Gilla

  12. Jaha, jag hade hoppas hitta något om äventyret jag publicerade till detta nummer… synd att bli överkörd av ett uselt ninja-äventyr.

    Gilla

  13. Jaha, jag hade hoppas hitta något om SaganOmRingenRollspelet-äventyret jag publicerade till detta nummer… synd att bli överkörd av ett uselt ninja-äventyr.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s