Sinkadus nr 20 (augusti 1989)
Omslag
En av Angus McBrides mest klassiska Sagan om ringen-målningar pryder detta nummer av Sinkan. Lite konstigt att det knappt finns ett ord om SRR i hela tidningen. Okej, inte så konstigt egentligen. Snarare standard i Sinkansammanhang.
Min favoritdetalj i bilden har alltid varit den där orchen som verkar klättra upp på ett tak i bakgrunden.
Ledare
Olle Sahlin kommenterar (och kanske startar på allvar) den nu klassiska debatten om ”seriösa” och ”oseriösa” spelare, och konstaterar att han inte riktigt förstått vad folk egentligen menar med ”seriösa rollspelare”. ”Finns det någon vettig poäng med att diskutera spelandet med att man utgår från att det finns ett ‘seriöst’ och ett ‘oseriöst’ sätt att spela?” skriver han.
Som jag ser det var debatten förmodligen oundviklig, och kanske nödvändig. Om den hade någon positiv effekt alls så lär det ha varit att den fick folk att inse att det finns många olika sätt spela rollspel.
Hemmafronten
”Nya” Mutant är på väg. Henrik Strandberg berättar. Han och de andra konstruktörerna kom fram till att ”Mutant behövde en tuffare och och mer teknologisk framtoning (i Staden), dels att vi ville behålla kampanjmiljön från det ursprungliga Mutant (i Skymningszonen). På så sätt fick vi med det mesta av det bästa.”
Personligen har jag alltid tyckt att det var ett misstag att inte göra ”nya” Mutant till ett helt nytt spel. Jag förstår att det av marknadsföringsskäl var smart att behålla det inarbetade varumärket ”Mutant”, men annars är likheterna med föregångaren mest pliktskyldigt jox. Det är ju uppenbart att Äventyrsspel ville göra ett rent cyberpunkspel. Detta blir ännu mer tydligt när man läser äventyren och expansionerna. Muterade älgar hade inte mycket utrymme där.
Arkivet
Michael Geller och Olle Sahlin presenterar Röda fiskens brödraskap, en kriminell organisation med tentakler över hela Ereb. Det är en rätt traditionell hemlig sekt, med mycket magi och mycket makt. Organisationen har kontakter med eldens elementarplan och ägnar sig mycket åt eldmagi. Tillfångatagna medlemmar brukar självantända och snabbt förvandlas till aska. En ganska rolig idé tycker jag. Den kommer jag nog att sno vid något tillfälle.
Äventyr
”Arvet 2” av Peter Wennerholm till Mutant. Rollpersonerna får resa till Paris och blir insyltade i diverse maktintriger. En beskrivning av staden finns inkluderad. Inte så roligt.
”Dåligt vatten” är ett DoD-äventyr av Martin Rundkvist. Jag gillar starkt uppmaningen ”Allt detta bör naturligtvis rollspelas, men det är kontentan av vad som sägs”, som följer äventyrets intro.
”Dåligt vatten” för rollpersonerna till den lilla byn Springvatten, vars källa har blivit mystiskt otjänligt. Sanningen visar sig vara att en förbiflygande roc har tappat en val i den vulkansjö som förser byn med vatten. Valkadavret drar i sin tur till sig en massa suspekta asätare. Rollpersonernas uppgift blir att eskortera byns schaman upp till källan så att den kan renas. Harpyor med mera ställer till problem.
Detta är ett i mina ögon genialiskt uppslag till ett DoD-äventyr. Roc+val. Jag är imponerad.
Sinkadus presenterar
Nya Mutant får en rejäl genomgång. Som inspirationskällor nämns Mad Max, Flykten från New York, Alien, Bladerunner, Robocop, Terminator, Linda och Valentin, Judge Dredd, Neuromancer, Make room! Make room!, Cyberpunk RPG, Cyborg Commando, TMNT. Det är alltså ganska tydligt att spelet inte längre är ett efter katastrofen-spel, utan att genren nu är cyberpunk.
Det är intressant att läsa hur Äventyrsspel motiverar den nya versionen. Dels menar de att de gamla reglerna blivit föråldrade, och att ”Efter åtta år av professionell rollspelskonstruktion har vi lärt oss ett och annat …” Det kan jag köpa. Reglerna i första Mutant var enkla intill dumhetens gräns, och Mutant 2 var ett gytter av krångliga regler. Samtidigt var väl inte reglerna i nya Mutant såååå annorlunda, eller?
Dels snackar de om världen. De tyckte att
… vi i och med Mutant 2 kommit bort en del från Mutant som det var tänkt från början: en framtidsskildring med hård cynism uppblandad med framtidsoptimism, upptäckaranda, nyfikenhet och mycket spänning.
Kanske det. Men jag tycker inte att ”nya” Mutant förde tillbaka detta. Som jag minns det handlade de flesta äventyr till det spelet om att bekämpa olika företag eller brottssyndikat. Gärna medelst karate och automatvapen.
En tydlig skillnad från tidigare märks direkt i antalet ”tuffa” ord på engelska som använda. ”Merc”, ”Mug shots”, ”Biotech”.
Och om det fanns någon tvekan om spelets inriktning avslutas presentationen med stats för Rutger Hauers karaktär i Bladerunner, Roy Batty. Jag vet inte vad ni tycker, men det greppet känns lite fantasilöst. Okej, visst visar det vilken typ av spel nya Mutant är på ett enkelt sätt, och det är väl hela poängen med artikeln, men det känns ändå lite lat på något sätt.
Oh well.
Ytterligare något som sätter stämningen för nya Mutant är den här lilla sidan. Efter den så råder det inga som helst tvivel om vilken typ av spel vi snackar om:
Övriga artiklar
”Ballanskonster” heter en artikel av Dag Stålhandske som handlar om ”vissa problem som de flesta SL förr eller senare konfronteras med”.
Det första av detta problemen är ”Färdigheter används för lite”. Lösningen är att hitta på nya sätt att använda färdigheter, t.ex. använda Förklädnad för att avgöra om någon är maskerad. Ett annat sätt är att bredda färdigheternas användningsområden. Inte så spektakulärt, men på den tiden säkert en ögonöppnare för många.
Det andra problemet är att spelarna och deras rollpersoner sällan är lika smarta. Lösningen är att om rp är smartare än spelaren så ska sl ge ledande frågor då och då.
Ytterligare ett problem sägs vara att spelare kommer på smarta saker som gör att de blir för mäktiga. Sl uppmanas då att, helt enkelt, fuska.
Som exempel kan nämnas att mina spelare började förbereda äventyr i veckor genom att lägga mängder av SIGILL och LADDNINGar på sig – de blev näst intill oövervinnerliga så jag bestämde att man inte får tillbaka PSY-poäng spenderade på dessa besvärjelser förrän de hade utlösts eller i en hastighet av en poäng per vecka om detta är snabbare. […] När spelarna senare började åstadkomma ointagliga borgar med otaliga BESKYDDARE underkastade jag den besvärjelsen samma regler.
Varför ska smarta spelare som följer spelets regler bestraffas? Nä, det rätta rådet här hade varit att säga att om spelarna kan göra så kan slp också göra det.
Olle Sahlin har totat ihop ”Dioramor: gör ett hem åt dina tenngubbar”. Enkla råd om vad man bör tänka på. Inget som intresserar mig (vars utflykter i tennfigurland har varit få och misslyckade) men det är en gedigen och väl genomtänkt artikel.
Johan Anglemark ger också tips och råd, denna gång i artikeln ”Play-by-mail: lite om spel per post”. Detta var något som jag var mycket fascinerad av när det begav sig, men som jag av någon anledning aldrig prövade på. Jag blir sugen igen när jag ser det här:
Insändare
Lösa åsikter från Brevspalten:
- ”Kartan i Ereb Altor-boxen var bland det bästa som har gjorts i rollspelsväg”. – Jörgen Nilsson, Bromölla.
- ”Det har gått inflation i det här fenomenet med demoner”. – SF Weird World
- ”Hur fungerar dvärgarnas lagar?” – Mikael Huss, Slaves of Dice
- ”Datorer har inget med rollspel att göra!” – Magnus Anderson, Lysekil.
- ”Det är trots allt fantasin som är källan till att som händer i rollspel, inte reglerna.” – Sven ”Sven” Andersson.
- ”Mänskliga rollpersoner tröttnar man helt enkelt inte på”. – Kristian Ribberström, Spelsälskapet Akligion
- ”De flesta insändare säger inte något utan tar bara upp plats.” – [insändarförfattaren har bett att få sitt namn borttaget]
- ”BMF och cyborger borde bli smällfeta, så mycket som de ska äta. Hinner de äventyra?” – 2 pers med halv hjärnkapacitet.
Illustrationer
Månadens bild har premiär:
Omdöme
Jag har alltid tyckt att nya Mutant var en felsatsning. Visst spelade jag spelet när det kom — spelade det rätt mycket faktiskt — men det blev aldrig riktigt bra. De vanor, förväntningar och förutfattade meningar man hade i och med titeln Mutant krockade ganska rejält med hur spelet var skrivet och den typ av äventyr det uppmuntrade till. De förbjudna zonerna och skymningslandet kändes mest som påklistrat lull, för allting i böckerna handlade om städerna. Har ni t.ex. spelat zonfararäventyr med nya Mutant? Inte jag.
Nåväl, Sinkadus nr 20 var i alla fall en rejält matig tidning. Många bra artiklar, och förhandstitten på det nya spelet slukade man hel. Alla nya spel från Äventyrsspel var en enormt stor händelse i mitt kompisgäng.
Piruett 
En känsla jag själv hade av Mutant är att originalspelet började som tidig upptäckarålder och flintlåsvapen medan Mutant 2 gav oss tyngre och mer avancerade vapen och annan utrustning (känns t.ex. så i Brännpunkt Hindenburg och Katastrofens väktare). För att kunna ta detta till nästa nivå med ännu mer avancerade prylar så gjorde man hela världen mer avancerad med megastäder. Rätt eller fel? Kanske rätt att göra det (fanns ju inget svenskt cyberpunk spel?) men precis som du skrev – fel att kalla det Mutant…
GillaGilla
Mjäh. Jag håller med om att man aldrig riktigt använde spelets potential, men jag tycker ändå att Nya Mutant i grund hade en skön Judge Dredd-grej på gång, och att det mer är äventyrskonstruktörernas fel att de blev förälskade i cyberpunken och inte skrev några äventyr som utspelade sig ute i vildmarken. Man kan väl gissa att Äventyrsspels äventyrsskribenter var ganska trötta på ”gå-till-zon, röja-bunker”- uppdrag vid det här laget. Det finns väl inget som egentligen hindrar SL från att använda något omarbetade versioner av gamla äventyr för att spela NM i vildmark?
Det här med att skriva spel vars moduler (och regler) aldrig riktigt levde upp till sin potential var ju annars något Äventyrsspel tycks ha varit väldigt bra på… Tur att man fortfarande kan bygga om själv =)
GillaGilla
Hade faktiskt störst behållning av artikeln om just PBM i den här sinkan. Precis som Magnus så drömde jag mer än att förvekliga, nja, jag gick ett steg längre och införlivade min fritid i ett post-spel i några drag. Hela satsningen föll dock på att det tog sån tid och alla regler som var överdimensionerade till förväntningen av enkelhet.
Nu finns det faktiskt en del underhållande web-spel som fyller det lilla hålsrummet. Ganska kul faktiskt.
Och för att säga nått om nya Mutant, nej, och nej tack. Blev en framslagen karaktär och kanske några fler timmar framför Bladerunner och Mad Max men inte mer än så.
Äventyrsspel cyberpunk blev bara punka för mig.
GillaGilla
Nåt tips på webspel i pbm-anda?
GillaGilla
Åh, PBM- det var tider det! AEMP med Magnus Cassersjö hade ju bra produkter! Och så fanns det flera fanzine som var fyllda med PBM…
Som sagt – vilka webspel finns det som är liknande???
GillaGilla
Jag vill läsa nostalgiska kommentarer om Sinkadus. Jag vill inte läsa om din obearbetade frustration över ”nya” Mutant.
Du kan släppa det, det är okej.
Att ”nya” Mutant var ett nytt spel i gammal förpackning är helt självklart och okontroversiellt idag. Att hetsa sig upp för detta är i mitt tycke helt ointressant (för att inte tala om hur irrelevant det är i en genomgång av Sinkadus).
Särskilt som ”gamla” Mutant gjorts mycket bättre i och med MUA – det finns liksom ingenting kvar att sörja.
GillaGilla
Stackars dig.
GillaGilla
Det är fascinerande att Sinkadus nr 20 gör mig vemodig än idag. Arvet 2 blev ju det sista som gavs ut till det som är världens bästa rollspel. Mutant i sig var ju långt från felfritt, inte minst vad det gäller snurriga regler och bristande logik i äventyren, men världen och stämningen har ingen lyckats överträffa. Med lite kärlek och några hjärnceller blomstrade det, något som M:UA visade 15 år senare.
Näe, ikväll blir det gravöl. 20 år för sent, och en ensam flaska folköl eftersom jag är ensam hemma med lillkillen ikväll, men ändå.
GillaGilla
Det är alltid fantastiskt när någon går in i en halvprivat, icke-kommersiell blogg och ställer krav på innehållet; ”jag vill faktiskt läsa om när du spelar rollspel, inte tråkiga kommentarer om dagens länkar. Förresten borde du vara mindre ironisk också. Och varför får bara du och inte andra användare ha en cool ank-bild??” Påminner mig lite om… Sinkans insändarspalt? Nej, det var kanske lite väl.
I alla fall. Jag minns detta som ett fantastiskt nummer. Antagligen för att jag är några år yngre än vad jag missar att folk här är, och att Nya Mutant därför tilltalade mig (eller snarare, jag hade aldrig haft en relation till ”gamla” Mutant och Mutant 2, och blev därför inte irriterad). Hade jag varit äldre hade jag nog reagerat som andra här verkar ha gjort. Det var ju precis vad jag gjorde när DoD Chronopia dök upp.
Nåväl, åter till Sinkadus. Som sagt ett genialiskt nummer även av andra skäl. Jag kunde ju räkna ut vilket nummer du skulle skriva om och bläddrade i det igår kväll. Kan bara bekräfta att det var ett riktigt bra nummer. Till och med insändarspalten höll ovanligt bra nivå.
(jag försökte mig för övrigt också på PBM, men var nio år gammal och fattade inte reglerna – och hade inte råd med portot..)
GillaGilla
Tja, jag började spela rollspel lagom till Mutant Chronicles, så för mig är Nya Mutant (”svarta mutant”) mer något jag ser i backspegeln – helt befriat från alla nostalgiska band. Jag har ingen personlig relation till vare sig M1, M2 eller NM. Jag ser det bara, i efterhand, som ännu ett spel från Ä-spel som var en riktigt schysst idé, men som föll på utförandet. Lite som MC, alltså.
GillaGilla
Alltså, jag vet att jag är partisk och sentimental (trots att jag inte tror att jag är äldre än dig Krank. Jag började väl helt enkelt med andra spel och kanske tidigare), men jag har svårt att tolka utvecklingen Gamla Mutant -> Nya Mutant -> Mutant Axelskydd som något annat Innehåll -> Våld, vapen och yta -> Mer våld, vapen och yta.
GillaGilla
Jag har också den inställningen till Mutants utveckling. Om man ser till de äventyr och liknande som publicerades till de olika utgåvorna kan man även se utvecklingen så här:
RP är äventyrare/upptäcktsresande -> RP är poliser/agenter -> RP är soldater.
GillaGilla
Själv tolkar jag nog M1-M2-NM-MR-MC som att man börjar helt utan sammanhängande, intressant eller vettig värld (M1), sedan lastar man in allt man kan tänka sig som skulle kunna passa i postapokalyps (M2), sedan utökar man denna värld till att dessutom medge spel i megastäder (NM). Sedan får man den ljusa idén att göra rymdskräck, men misslyckas med utförandet (MR) och till slut utvecklas det hela till rent militärrunk, dock med en mycket genomarbetad värld med en hel del kultur som inte bara hänger för sig själv utan också hänger samman med annan kultur (MC). MC föll också på utförandet, eftersom Ä-spel inte hade vett att ta tillvara på spelvärldens potential för noirberättelser och liknande, men jag tycker ändå bättre om den världen än jag tycker om gamla M1-M2 som jag ser som nåtslags protorollspel jag har mycket svårt att tänka mig att spela. Om man bara kollar på bilderna i MC är det klart man bara ser yta, axelskydden är tydligen tillräckligt stora för att dölja mer än bara halva kroppen =)
GillaGilla
Det handlar nog mest om smak -MC som en del säger är en kopia på WH40K, är helt enkelt inte min smak oavsett hur utvecklad världen är -det blev för bombastiskt kanske…
Inte ens Mutant Rymd lyckades -Generellt verkar sci-fi rollspel från den tiden ha problem med atts kapa konflikt hitta på en annan konflikt än monster från tredje dimensionen el kackerlacksaliens…
THS är de enda som gör något vettigt -internaliserar konflikten i världen till människans utveckling.
GillaGilla
”Och varför får bara du och inte andra användare ha en cool ank-bild??”
Alla får ha ankbilder! Läs mitt inlägg Ta makten över ditt ansikte!
I övrigt när det gäller etikett på piruett.se så hänvisar jag till detta diagram från John Scalzis blogg. Ersätt bara ”John Scalzi” med ”Magnus Edlund”.
GillaGilla
FLÖDESSCHEMAN!!!! 😀
GillaGilla
Jag gillar Scalzis böcker -bra saker i sin genre (mili-sci-fi)!
Men än bättre är Ian McDonalds etnopunk (Cyberabad Days) -lite gratisreklam.
So -Magnus, du som läser en massa, har du nån etno-sci.fi att rekommendera?
GillaGilla
Justina Robsons ”Living Next-Door to the God of Love” kanske?
GillaGilla
Läste snabbt om den på hennes hemsida -men vad gör den till etnisk sci-fi?
GillaGilla
Bad du om tillstånd för ankan (som jag hitta då vi gillar samma person där)? Det jag menar tro du att skaparen kan låna ut en till bild/urklipp?
GillaGilla
Låna ut en bild till en frimärkesstor profilbild? Det vore en bra småaktig konstnär som inte tillät det. Det är ju värsta hyllningen ju.
GillaGilla
Cool, snart ser jag inte ut som origami då!
GillaGilla
Ta da!
GillaGilla
F**k det funka inte… suck
GillaGilla
Jättefint! Det funkar ju visst!
GillaGilla
Sorry, ”…några år yngre än vad jag GISSAR att folk är här…” ska det förstås vara.
GillaGilla
Well, jag gillade Nya Mutant, jag gillade genren som fan och det fanns en amssa att läsa och se för att skaffa inspiration (något som nästintill sakandes till post-apokalypsdelen (nån kommer rätta mig nu)).
Likaså kunde man spela i skymningszonen om man ville (som för mig var precis som den skildrades i Judge Dredd-filmen) och flera (rälsade) äventyr tvingade en ut i Asiens djungler etc. Jag gjorde (som krank retro-föreslog), skickade ut dem i rötiga/radiakskadade bergsområden där det oväntat nog fanns baser för ljusskygg verksamhet (inkl ultratigrar). 😉
Enl några av mina vänner är Berlin det bästa som getts ut av Ä-spel (och inspiration till Nya Nekropolis?). Min poäng är att det är tackvare Cyber-Mutant.
[Enligt andra är det Operation Kirkwood, men å andra sidan några av dem hatar Svavelvinterfranchisen]
På det hela gillade jag hela numret, inkl Arvet 2 som skickade folk till Anglia etc (något som ansågs fel av många på den tiden -va en värld utanför frihetens slätter?)
GillaGilla
Jag skall inte säga att jag ogillar Nya Mutant, det är väl ett relativt habilt spel med en del intressanta moduler. Men jag tycker att det är talande att du skriver ”Genre”, för det är just det den hade, en ”Genre”, inte en setting. Det är därför, tror jag, som många upplever Nya Mutant som väldigt platt och tråkigt: vad är det förutom cyberoptioner och automatvapen?
Själv tycker jag visst man kan ha mycket användning för spel som bara är en allmän setting utan eget ”innehåll”, men jag skulle nästan vilja ta Kranks perspektiv här: om man sedan läser sådana spel i efterhand så är de betydligt mindre intressanta än sådana som bar ett eget koncept och ett eget innehåll. Svavelvinter och Pyrisamfundet må åldras en smula, men de har kvar ett kärnkoncept som man kan komma tillbaka till gång efter annan. Vad är Nya Mutants kärnkoncept? Om jag vill spela cyberpunk, varför Nya Mutant snarare än Cyberpunkrollspelet etc..
GillaGilla
Helt rätt har du (yoda säger).
Varför spela det igen om det va så generiskt. Det va så generiskt från början, men Mutant 2089s shanghai, regnbågsskog, daitokyo, paris och berlin är andra entiteter än de som finns i tex Neotech.
Det blev en egen värld med tiden även om det inte skrevs så i regelboken och ypsilon-5 (som jag för den delen gillade skarpt också).
Det som jag gillar med Mutant 2089, som man kanske glömmer är att den har en öppen hsitorik -du som SL kan bestämma vad som är stormakt etc. I Neotech el THS är värdlen beskriven i detalj. Att löman det bakom sig ger en hel del frihet.
Den största anledningen att INTE spela Mutant2089 el liknande spel är att cyberpunk är så av och passé (min åsikt). Välkommen istället till postcyberpunk fylld av optimism men samtidigt nya konflikter!
GillaGilla
Gillade också Ypsilon-5, kändes mer Judge Dredd och lite mer lustfyllt. Och jag får erkänna att jag inte läst Berlin men hört att den är bra. Som sagt var, jag tycker väl inte generellt att Nya Mutant är ett dåligt spel, utan mest habilt och lite profillöst.
Vad gäller postcyberpunk, jag läste (med behållning) Otherlands eller vad den heter av Tad Williams. Är det rätt genre?
Sedan är väl iofs behållningen av cyberpunk att den behandlar kommersialisering, företaget som makthavare och alienering. Vilka konflikter är det som tas upp i postcyberpunk?
GillaGilla
”Otherland” är nog inte någon punk alls. Möjligtvis cyber-sans-punk. Internet-sci-fi kanske?
GillaGilla
Fast det jag läser nedan om postcyberpunk låter inte heller så cyberpunk, också väldigt sans punk. Cyberpunken skall ju vara protest! Är cyberpunk utan alienering verkligen punk?
Det låter nästan som om genren postcyberpunk har mer gemensamt med Star Trek än med Neuromancer. Och det är förstås ingen kritik att säga att det är SF snarare än Cyberpunk.
Vän av ordning hade nog velat att jag läste lite postcyberpunk innan jag uttalade mig…..
GillaGilla
Misstänker att man ska läsa post-cyberpunk som ”strömningen som kom efter cyberpunk” inte som ”en variant av cyberpunk”.
GillaGilla
Hmmm, har läst om något som heter cyberpret, oxå (sans punk).
Vad e punk då?
GillaGilla
Jag kan vara någon Kosta. Men jag rättar dig inte, snarare så såg inte jag samma bekymmer som du. Jag såg post-apokalyps i allt, hittade inspiration i det mesta och kopplade det till post-apokalyps.
Och det var kanske där Ä-spel missade en grej som kunde gett längre liv till just Mutant och Mutant2, att ange referenser och inspiration. Visst gjordes det i böckerna lite här och där, men mer löpande kanske hade varit effektfullt.
Vinklingen Sinkadus -> Folkbildning kommer ideligen upp och jag instämmer fullt i det påståendet, just därför hade nog en dykning i post-apokalyptiska referenser, böcker, filmer och annan inspiration funkat tokbra.
Nu började istället spelskaparna kolla in andra favvorullar, känna de ekonomiska trenderna och Mutant-syskonen från 80-talet förpassades till Martyrer i rollspelssverige.
Det känns fine med mig.
Sen hände det som vi ältar, nya XXXX-spelet. Ä-spel började jämfört med tidigare (och enkelt sagt med möjligheten att se i backspegeln) famla runt och staka ut en ny framtid med nya produkter och ökad lönsamhet.
Gick sådär va?
För mig blir Mutant 2089 också kopplingen och vattendelaren här, därför får den produkten ta en del stryk, spelade väldigt lite, men å andra sidan så lyckades de inte fånga mig trots att jag köpte typ alla böcker..
Så framöver blir det nog ännu tydligare i Sinkan måndag, hela nya Ä-spel blir ett företag som många rollspelare inte kan känna igen.
GillaGilla
Well -jag tror jag mena att jag hade mkt mer att välja från till cyberpunk än till postapokalyps även om äventyrsfilmer, western och likanden snabbt kan anpassas till den typen av scenarion.
GillaGilla
Ja, det var nog så det var för de flesta.
GillaGilla
Har inte läst Otherlands (än?).
Det jag mena med Mutant2089, är att det kan kännas/är profillöst men det finns ändå egna saker som varje SL kan exploatera.
Postcyberpunk är postivistisk, dvs huvudkaraktären är inte en person utanför samhället som motarbetar samhällsstrukturen (agitatior/desillusionerad snut [typ] mot företag i c-punk) utan en del av samhällsstrukturen som arbetar för dess upprätthållande (agent mot separatist). Jag gillar genren och hittade dess grundmanifest som du kan gå direkt till utan att hoppa via min bloggs inlägg om det ( http://project.cyberpunk.ru/idb/notes_toward_a_postcyberpunk_manifesto.html )
GillaGilla
Det är alltså typ cyberpunk utan samhällskritik? *Gäspa*
GillaGilla
Ja, här håller jag nog faktiskt med Krank!
GillaGilla
Du får väl läsa hela manifestet då…
Hur som, så upplever jag cyberpunk som lite 80tal (ett stort årtionde)
och jag e så tött på genren (även om jag gilla Mutant2089). Essensen för mig är de moraliska problem soim uppstår av expanderande teknologi.
Cyberpunk handlar (enkelt sett -nån rättar en?) om företagsvälde (feodalism) och e lite tråkigt -done that.
Så gäsp på er boys. 😉
GillaGilla
Sluta gäspa, kosta. Om du är trött skall du gå och lägga dig, inte sitta uppe och blogga.
Har läst manifestet, och det jag skrev ovanför står kvar. N.b. att det inte står något om moral i manifestet.
Cyberpunk hade ett innehåll, något att säga. Postcyberpunk känns som cyberpunk without a cause. Poängen är inte att gå tillbaka till 80-talscyberpunk, poängen är att det behövs en ny, samtida rörelse som handlar om människan i det postmoderna samhället snarare än extrapoleringar av teknologi.
Diskussionen om hur man bygger upp en värld tycker jag är intressant, men det kan inte vara innehållet eller syftet i en berättelse, bara en del av beskrivningen. Återigen: vad _handlar_ postcyberpunk om?
GillaGilla
Det va ba en gäsp-replik till först gäspen, men det va nog sent också. 😉
Well -vi har bara olika åsikter, jag tycker att det jag upplever som postcyberpunk har något att säga.
exempel på moraliska frågor som ställ på spets med det jag kllar postcp, är tex modifiering av människans genom -idga handlar det om att välja bort kön med abort (trubbigt) och 50 år att välja absolutgehör el annat till sin unge. Plus de samhällskonsekvenser det kan få.
Det va ett exempel. Tycker du sånt e tråkigt så kan jag inte säga så mkt mer.
GillaGilla
Egentligen ett svar till Kosta, men systemet medger inte fler nivåer, verkar det som.
Det du beskriver, som också visas i till exempel filmen Gattaca, ser inte jag som ”post”- cyberpunk överhuvudtaget. Cyberpunken är mer än Gibson, regniga megastäder och cyberimplantat. Jag rekommenderar samlingen Mirrorshades, som visar genrens bredd. Det känns som att du bygger din bild av genren på en kraftigt förenklad vision, främst relaterad till Bladerunnerfilmen, Gibson etc. Det finns mer. Cyberpunkens ”grej” är ju just att (som i t.ex den mycket cyberpunkiga animen Ghost in the Shell) undersöka var gränsen går mellan människa och teknologi, den nya teknologins effekt på människan. Det behövs inga onda megakorporationer för det. Cyberpunk = tekno-existentialism plus en punkig attityd, som lite för ofta fått bli bokstavligt dystopisk.
Så det du beskriver, vad gäller modifiering av människor etc – jag ser inte varför det skiljer sig från vanlig cyberpunk.
GillaGilla
Då kanske vi menar samma sak -och jag har missuppfattat postcyberpunken. Det som jag byggde mitt antagande på är manifestet (enl ovan) + wiki (som ref till Ghost itS som postcyberpunk).
Enligt wiki
Postcyberpunk
As new writers and artists began to experiment with cyberpunk ideas, new varieties of fiction emerged, sometimes addressing the criticisms leveled at the original cyberpunk stories. Lawrence Person wrote in an essay he posted to the Internet forum Slashdot:
Many writers who grew up reading in the 1980s are just now starting to have their stories and novels published. To them cyberpunk was not a revolution or alien philosophy invading [science fiction], but rather just another flavor of [science fiction]. Like the writers of the 1970s and 80s who assimilated the New Wave’s classics and stylistic techniques without necessarily knowing or even caring about the manifestos and ideologies that birthed them, today’s new writers might very well have read Neuromancer back to back with Asimov’s Foundation, John Brunner’s Stand on Zanzibar, and Larry Niven’s Ringworld and seen not discontinuities but a continuum.
Person’s essay advocates using the term postcyberpunk to label the new works such writers produce. In this view, typical postcyberpunk stories continue the focus on a ubiquitous datasphere of computerized information and cybernetic augmentation of the human body, but without the assumption of dystopia. Good examples are Neal Stephenson’s The Diamond Age and Bruce Sterling’s Holy Fire. In film, Ghost in the Shell: Stand Alone Complex has been called ”the most interesting, sustained postcyberpunk media work in existence.” In 2007, SF writers James Patrick Kelly and John Kessel published Rewired: The Post-Cyberpunk Anthology. Like all categories discerned within science fiction, the boundaries of postcyberpunk are likely to be fluid or ill defined.
Cyberprep is a term with a very similar meaning to postcyberpunk. The word is a portmanteau combining ”cybernetics” and ”preppy”, reflecting its divergence from the punk elements of cyberpunk. A cyberprep world assumes that all the technological advancements of cyberpunk speculation have taken place but life is happy rather than gritty and dangerous. Since society is leisure-driven, uploading is more of an art form or a medium of entertainment while advanced body modifications are used for sports and pleasure.
Så vi menar nog samma sak men använder olika etiketter -och det som jag tycker om är frånvaron av dystopi (som jag tror vi snackat om på JFAB forum också i relation till Mutant och olika visioner av det; OT).
GillaGilla
Jo, jag läste det där, och den beskrivningen kan jag köpa – att det mer är en struktur- och generationsfråga än något annat. Däremot tror jag att den so definierat postcyberpunken OCKSÅ missuppfattat cyberpunken, eftersom den – som sagt – inte förutsätter en dystopi, även om det ofta blev så.
Jag ser inte dystopin som nödvändig, tvärtom kan en utopisk värld säga mer. Den regniga 80-talsdystopin är dessutom ganska platt och trist.
GillaGilla
Well då e vi verkligen på samma planhalva 😉
Jag gillade tanken av att det var en fortsättning, men det kanske det inte är.
Vad är egentligen ”punk”-begreppet då?
GillaGilla
En bra beskrivning av postcyberpunk-typ konflikter finns på Ian Mcdonald-wiki:
”Ian McDonald (1960-) is a British science fiction novelist, living in Belfast. His themes include nanotechnology, postcyberpunk settings, and the impact of rapid social and technological change on non-Western societies.”
GillaGilla
En intressant och avslöjande detalj är att lådorna och böckerna till ”nya” Mutant sällan är alls lika slitna på Tradera som materialet till den allra första, lila lådan. Jag tror att det beror på att folk köpte men inte spelade ”nya” Mutant. Mest slitna är nästan alltid grejerna till Drakar & Demoner. Och ofta Sinkaduserna. Det är ju också en sorts betyg.
Om vi går in på de personliga preferenserna var jag aldrig särskilt road av cyberpunkversionen. Spelet borde tveklöst ha haft ett annat namn, eftersom det i allt väsentligt var ett nytt spel. Jag köpte det men det blev aldrig av att jag spelade. Kändes roligare att se Blade Runner istället.
GillaGilla
Sant -finns hur mkt som helst till salu- men jag har allt samlare som jag är och slitet är det 😉
GillaGilla
Å mitt sjuttonåriga jags vägnar får jag tacka så mycket för fint beröm!
GillaGilla
Det var onekligen en originell grundidé i en epok då det var väldigt ont om originella grundidéer…
GillaGilla
Vad svara du på där, BP?
GillaGilla
Jag kommenterade Martins äventyr. Följande har jag aldrig sett någon annanstans: ”Sanningen visar sig vara att en förbiflygande roc har tappat en val i den vulkansjö som förser byn med vatten. Valkadavret drar i sin tur till sig en massa suspekta asätare. Rollpersonernas uppgift blir att eskortera byns schaman upp till källan så att den kan renas.”
GillaGilla
”Michael Geller” – Jag läste för Michelle Gellar. Fan, det var ju flera år sedan jag googlade på henne. ^^ Att Nya mutant heter som det heter antog jag (som liten) att det var för att det är svårt att komma på namn. Jag var mycket smartare när jag var yngre än vad jag är nu.
Jag ska nog ta och slita fram den där artikeln som Stålhandske skrev. Den enda som skrivit något liknande är Krister Sundelin till Viking (och Robin D. Laws till Feng Shui) och jag tycker det är synd. Just det där med att sträcka ut färdigheterna är något jag tagit med mig i Matiné (klicka på mitt namn så får du se vad det är).
GillaGilla
Ett stabilt nummer får man nog säga. ”Röda fiskens brödraskap” – bra med lite användbart kampanjmaterial till DoD (till skillnad från nya regler eller mer allmänna artiklar om t.ex. heraldik eller något folkslag). Däremot förstod jag aldrig grejen med att klä personerna i någon av de utgivna böckerna i bokserien i färdighetsvärden (här är det ”SLP från kampen om Coramonde” som avverkas) – rätt ointressant om man inte hade läst boken ifråga. Dag Stålhandskes ”balanskonster” var däremot en av de bästa Sinkan-artiklarna någonsin i min mening. Välskrivna meta-artiklar om rollspel är alltid intressanta. Brevspalten hör också till numrets höjdpunkter. De två äventyren tar tillsammans upp en väldigt massa plats, vilket får mig att tänka på att äventyren i Sinkadus nog var det material som jag personligen hade minst användning av – med ett par undantag. Även om ett äventyr kanske var av god kvalitet så passade det helt enkelt ofta inte att spela det i vår spelgrupp (fel rollspel, fel typ av kampanj osv osv). Reklamen för Nya Mutant var förstås spännande – det var alltid spännande med nya rollspel. Något jag aldrig riktigt förstod mig på var dock de ständiga porträttgallerierna där fiktiva gestalter som Terminator, Robocop och (som i detta nummer) Roy Batty klätts i Nya Mutant-skrud. Det gav en lite schizofren bild av det nya rollspelet – var det meningen att NM skulle användas för att återskapa dessa film-världar (som trots allt är rätt olika varandra)? Var NM ett spel utan en egen värld, som likt en kameleont kunde anpassas till nästan vad som helst? Kan ju ha sina fördelar förstås, men för oss var det inte helt lätt att få till den nya världen i början. Förutom att den innehöll massor av vapen och rustningar!
GillaGilla
Eftersom gamla vs. nya mutant tycks vara temat för detta nummer: Om någon vill återuppleva stämmningen i gamla mutant kan jag bara med varm hand rekomendera eder att läsa John Wyndhams: Den stora hemsökelsen (The crysalids) eller möjligen Henry Kuttners: Mutant (ja, boken heter så)
GillaGilla