Vilken jävla ångest

Book Review The Elfish GeneMark Barrowcliffes självbiografi The elfish gene är en skildring av Marks uppväxt som D&D-nörd i 70-talets Coventry, Storbritannien. Om du förväntar dig en nostaligisk, rosa-glasögon-berättelse om rollspelhobbyns barndom så kommer du att bli besviken. The elfish gene är måhända nostalgisk men den ger knappast en positiv bild av rollspel eller rollspelare.

Tvärt om.

Barrowcliffes budskap är att rollspel är destruktivt. Det är inte den klassiska kritiken om att rollspel leder till satanism, massmord och knark, utan författaren menar att det rollspelare ofta slår sig för bröstet för — att deras hobby stimulerar fantasi och social kompetens — är ren bullshit. Rollspel är snarare en ursäkt för unga killar att aldrig behöva lära sig interagera med människor som inte är andra spelare. Rollspel tränar dig inte att bli socialt kompetent, de tränar bara upp din förmåga att sitta och larva dig med folk som är exakt likadan som du. Medan ”vanliga” tonåringar upptäcker att det bästa sättet att få pussa en tjej är att prata med henne och vara trevlig, så lär sig rollspelare att tjejer bara bli intresserade av någon som först räddat dem från att bli uppätna av drakar.

När det kommer till fantasin påpekar Barrowcliffe att om det nu är en så fantasistimulerande hobby, hur kommer det sig att alla ”dungeons” är så lika, att spelare oftast spelar samma typ av rollperson om och om igen, och att hobbyn är så fylld av schabloner, klyschor och stereotyper? Finns det någon genre eller koncept som haft sitt ursprung i ett rollspel, och inte bara importerats dit från böcker, tv eller film?

Det enda rollspel gör, tycker Barrowcliffe, är att förlänga deltagarnas barndom. I en ålder när en människa borde vara ut och lära sig att leva i världen, lära sig hantera konflikter, upptäcka kärlek och sorg, så sitter rollspelare hemma i källaren och låtsaslever i en kontrollerad fantasivärld där ingenting kan bli farligt eller ens obekvämt.

Även om Mark Barrowcliffe verkar ha varit en osedvanligt besatt rollspelare och haft rejäl otur med sina medspelare och kompisar, så tycker jag att han i princip har rätt. Om man säger så här: Jag är tämligen övertygad om att om det inte hade varit för rollspel så skulle jag ha festat mer, träffat fler människor, varit naken med fler kvinnor, rest oftare, gått på fler konserter, haft bredare litteratursmak och i allmänhet gjort fler olika saker. Och om inte mer så i alla fall tidigare, för mitt intresse för sådana saker blockerades nästan totalt av mitt skenande rollspelsintresse under väldigt lång tid.

Sen kan man ju fråga sig om det nödvändigtvis skulle ha varit något bra. Jag vet inte. Det är väl en gråskala. Men faktum kvarstår: Jag tillbringade alldeles för stor del av mina tonår med att sitta instängd i små rum med personer för vilka höjden av humor var att lägga av en rökare.

The elfish gene är helt enkelt obligatorisk ångestläsning för alla rollspelare.

Ajuste, boken är välskriven och rolig också.

38 reaktioner till “Vilken jävla ångest

  1. Å andra sidan. Om du inte haft rollspel, vad talar för att du haft någonting annat?

    Nu har jag verkligen ingen aning om hur du var, jag talar egentligen om mig själv. Jag hade inte rollspel, även om jag i perioder hade något likvärdigt (i mitt fall amatörteater) fanns det under långa tider ingenting sådant. Och ingenting av allt det andra. Jag festade inte, reste inte, gick knappt på konserter, var inte naken med kvinnor (eller män), och… gjorde väl inte så jäkla mycket. Bred litteratursmak fick jag nog, även om jag aldrig fastnat för tolkiensk fantasy, men det är ett annat sidospår.

    Så jag önskar nog att jag hade haft rollspel. Kanske hade det kunnat hjälpa mig fungera bättre socialt i vuxen ålder än vad jag gör nu. För jag tror social träning är bra, vare sig det sker genom rollspel eller teater eller sport eller coola klickar i skolan.

    Jag vet inte vad jag försöker säga. Klockan är snart halv sex på morgonen och jag har ännu inte gått och lagt mig, i ett försök att vända mitt dygn korrekt, samtidigt som det får mig skapa ord utan mer sammanhang än nöden kräver.

    Hursom. Vad jag tror jag försöker säga, är ungefär detta, att jag tror Barrowcliffe har fel. Det finns undantag. Naturligtvis finns det undantag, så är det alltid, och han är kanske ett av dom, och mycket möjligt är du det också, men rent generellt sett känner jag mig ganska övertygad om att Barrowcliffe har fel.

    Och det säger jag utan att ha läst boken. Så jag får väl reservera mig rätten att ändra åsikt efter eventuella närmare studier av The Elfish Gene.

    Nu slutar jag svamla och fortsätter med någonting annat. Lite städning, kanske?

    Gilla

  2. Jag känner inte igen mig i Barrowcliffes beskrivning, helt enkelt därför i de gamerkretsar jag rörde mig i 1970-talets Göteborg gjorde vi både/och, inte antingen/eller. Men det kan ha varit skillnad på Storbritannien och Sverige dåförtiden, vad vet jag. Kanske engelsmän snöar mer in på sina hobbies; sådan är i alla fall klichébilden.

    Gilla

  3. Spontant så låter det lite bittert! För egen del så började jag inte spela rollspel på riktigt förrän jag var runt de 20 (runt år 2000) så jag har svårt att relatera till den här bilden av den introverte och fantasilöse nörden.

    Det var nog jobbigare förr i tiden att vara nörd, färre aktiva kvinnor och en mer negativ social stämpel. Nästintill alla min vänner som är/har varit aktiva rollspelare är idag sociala, kreativa och det där med att närma sig nakna damer är nog svårt för de flesta, d10:a eller basketboll i hand.

    Skall jag vara hård så låter det mer som en ursäkt att skylla på rollspel som en bidragande faktor till att ens liv inte kanske har blivit som man har önskat.

    Intressant ämne!

    Gilla

    1. Kanske är det så, men troligen inte.

      Jag tror snarare att det är så att ett intresse som övergår i besatthet — vilket rollspel gjorde för Barrowcliffe, och vilket det även gjorde för mig under perioder — aldrig kan vara nyttigt. Oavsett vad, och hur socialt accepterat, detta intresse är.

      Gilla

      1. Fast du hör väldigt sällan personer som ägnade större delen av sin fritid åt att spela fotboll säga samma sak, faktiskt.

        //JJ

        Gilla

      2. Fotboll och liknande är ju betydligt mer socialt accepterat än rollspel, och för ofta med sig positiva sociala bieffekter på ett sätt som rollspel ytterst sällan gör.

        Gilla

      3. Ja, det var lite det som var min poäng. Jag har aldrig varit rollspelare (eller figurspelare eller …) så jag kan inte uttala mig om den saken, men när folk hävdar att alla besattheter är lika hämmande, socialt, så ställer jag mig ganska tveksam eftersom jag har sett folk ägna hur mycket tid som helst åt sina idrotter (träningar, matcher/turneringar, ta sig till och från det hela, titta på matcher …) utan att för den sakens skull typ någonsin ha hört dem säga de här sakerna.

        //JJ

        Gilla

      4. Det kanske är lättare att bli riktigt osunt besatt av rollspel än av fotboll? Kroppen klarar ju bara av så mycket träning innan den säger ifrån, och då måste man göra något annat.

        En tanke som Barrowcliffe har — som jag inte nämnde i inlägget — är att det faktiskt är möjligt att ägna all sin tid åt rollspel på ett sätt som är svårt att göra med andra hobbys. När du inte faktiskt spelar spelet så kan du plugga regelböckerna, planera din nästa rollperson, göra äventyr, rita dungeons, skapa slp, skissa på en ny kampanjvärld, skriva krönikor om de senaste äventyren, läsa fanzins och rollspeltidningar (och nu bloggar) … Och sedan kan du ta en paus och läsa lite Dragonlance-romaner, spela WoW och lyssna på fantasy-rock.

        Det går helt enkelt att ägna sig åt rollspel och rollspelsrelaterade syssor hela sin vakna tid. Kanske är det möjligt att göra det även om ens intresse är badminton, men jag har en känsla att man får anstränga sig betydligt mer.

        Gilla

      5. Well, låt oss inte glömma träningsnarkomanerna, gympagrabbarna i högsatdiet som tränar och duschar så de får svamp i ljumskarna och inte minst de som har gränns anorektiska beteenden bland tränande.

        Misstänker att en del med a-klinisk autimsspektum personlighet gillar vissa delar i rollspel och samtidigt e socialt hämmade och de normerarr frö för andra vad en rollspelare e.

        Gilla

  4. En liknande bok är The Child That Books Built av Francis Spufford, i vilken Spufford kommer fram till att litteratur för den riktigt inbitne bokslukaren tenderar att vara ett subsititut för att våga tackla livet. Bra bok, även om jag inte köper den delen.

    Faber and Faber (2003), ISBN: 0571214673

    Sedan får jag säga att för egen del hade jag väl gärna knullat och supit mer under gymnasiet än att ha spelat rollspel, men det var inte rollspelandet som satte något krokben för det. Jag hade inte varit någon annan eller hanterat omvärlden på något annat sätt om jag inte hade spelat rollspel.

    Gilla

    1. Jag vet inte hur många gånger jag har tittat på Fear of Girls sedan de kom första gången, men de är verkligen ofantligt skojiga för en gammal rollspelare. Tål att ses om och om igen.

      Två favoritcitat:

      ”It´s like we´re waging an epic battle against conformity” (episode 1, 0:36)

      ”You can´t backstab the gamemaster” (episode 2, 13:51)

      Gilla

  5. Utan att ha läst boken vågar jag ändå slänga ur mig en misstanke – är inte det här ett klassiskt fall av att blanda ihop orsak och verkan? Jag vet inte hur herr Barrowcliff var som ung, men det var nog ett ytterst fåtal av de jag spelade rollspel med i tonåren som hade möjligheten att ligga, resa, dejta och whatever. För dem (vem lurar jag? För oss menar jag förstås!) var rollspel ett utmärkt sätt att utvecklas trots bristen på .. tja, vin, kvinnor och sång.

    Jag är tvärtom alldeles oerhört nöjd och glad över att jag spelat rollspel när jag var yngre. Ska inte slå mig själv för bröstkorgen för mycket, men vi var nog relativt tidigt inriktade på att rollspela snarare än ”powerspela” och jag tror att det var vansinnigt utvecklande för en i övrig vilsen tonåring.

    För övrigt – detta må vara lite off topic – har jag under många, många år varit politiskt aktiv en bra bit ut till vänster. Och alla (och jag menar verkligen alla) killar jag någonsin lärt känna i den miljön har ett och endast ett gemensamt. Samma klassbakgrund? Nix. Samma moraluppfattning? Näe. Samma intresse för pretentiösa diskussioner? Möjligen.. Men framförallt, alla var gamla rollspelare.

    Om det sedan tyder på att rollspel är bra eller dåligt för ungdomar kanske får avgöras av var och en…

    Gilla

      1. Jo, fast min tes är snarare att rollspelare varken i högre eller lägre grad skulle ha utvecklats eller hindrats i utvecklingen på grund av rollspelandet. Det kan ju lika gärna vara så att ungdomar som (av olika skäl) är socialt hämmade/ hämmade i personlighetsutvecklingen söker sig till rollspel. Att indiciekedjan är rollspel —-> hämmad personlig utveckling känns som en tes som inte riktigt bär hela vägen.

        Gilla

      2. Jag vill dessutom tillägga att även icke-gamers i tonåren inte heller brukar visa upp någon imponerande personlighetsutveckling. Jag minns med obehag diverse figurer på samma pluton när jag gjorde lumpen; ingen av dem hade varit nära ett rollspel.

        Gilla

  6. Skulle sammanfatta det som att rollspel, precis som mycket annat, är bra sålänge det utgör en lagom stor del av fritiden. På SR programmet ”Den allvarliga leken” som gick i somras hörde man i ett avsnitt om en kille som gick så upp i sin miniatyrarmé i ett strategispel (Blood Bowl om jag inte minns fel mig) att hans flickvän tillslut lämnade honom pga detta…

    Att bli fanatisk och besatt över något är helt enkelt aldrig bra. Anser därför att rollspel är ungefär lika hämmande för social utveckling som att sitta framför datorn på fritiden…

    Gilla

  7. Som många andra här tror jag Barowfluffpuff är fulla v sin egen viktighet. Han hade antagligen aldrig orkat skriva en bok om sitt meningslösa liv om det inte var för rollspelen.

    Jag kommer nog inte läsa den, för det finns så mkt sjysst sci-if att läsa istället (nööörd). Om an nvill läsa bra litt om rollspelare finns Oscar Wao (rescension på min blogg -klicka på mig) som iaf vunnit en Pulitzer.

    Va det inte en snubbe på radioprgrammet som skyldle på rollspel för att han aldrig hade sex -en dum motreplik hade varit, bli snygg…

    Oj, jag blev visst agiterad av den dumma boken. Mao -mkt bra grej på din blogg, Magnus! Fortsätt! 😀

    Gilla

    1. Intressant ämne, även om jag har svårt att köpa Barrowcliffes tes. Visst kan rollspel vara uppslukande och visst är en överdos av något aldrig bra. Men utan att ha läst boken låter han som en rätt bitter typ som drar stora växlar på sitt eget liv, som han uppenbarligen är missnöjd med. Har han några belägg för sina hypoteser, alltså utöver sitt eget exempel? Finns det verklig forskning?

      Själv känner jag helt enkelt inte igen mig i beskrivningen. Jag minns mina tonårshelger som en rätt kul blandning av rollspel på fredan och partaj på lördan eller tvärtom 🙂

      Vad gäller kreativiteten: Jag förväntar mig inte att rollspel ska generera nästa Nobelpristagare i litteratur. Snarare handlar det om kreativitet i det lilla, på det personliga planet. Hjärngympa, typ. Fan så mycket roligare än korsord eller ännu ett avsnitt av CSI på tv:n…

      Gilla

  8. Detta påminner om den eviga frågan som vi (i mina tonårs rollspelsgäng) funderade över. Är det så att feta och fula tjejer dras till frikyrkorna eller är det de frikyrkliga aktiviteterna som gör dem fula? Om någon har sett tillförlitlig statistisk på det området skulle jag väldigt gärna vilja ta del av den.

    Gilla

      1. Räknar man alla religiösa tjejer är det ingen tvekan om att Socker Conny har fel. Men nu gällde frågan enbart de tjejer som brutit med sina föräldrars trosuppfattning och sin uppfostran. De som likt den äldre generationen rollspelare provade på något nytt som deras föräldrar och omgivning inte uppmuntrade.

        Är det så att människor som inte passar in i samhällets vanliga sociala miljö har en större benägenhet att bli besatta av nya företeelser (”nya” för den specifika umgängeskretsen)?
        Om jag har att välja på att bli en medioker charmör vars närmanden ger tveksam respons eller att bli en excellent SL vars kampanjer uppskattas storligen, visst kommer jag väl då att välja det senare?

        Omskrivet lyder min fråga, är det så att människor som inte känner sig älskade (fula tjejer i ett skönhetsfixerat samhälle) har större benägenhet att söka sig till miljöer där de känner sig älskade (frikyrkan) än människor som känner sig uppskattade och älskade av sin omgivning (dvs snygga och populära tjejer)?

        Själv svarar jag ett försiktigt ja på den frågan. Även om det finns otroligt många faktorer som spelar in så tror jag att man kan hitta en överrepresentation av socialt hämmade nördar inom rollspelshobbyn (eller fula flickor bland nyfrälsta).

        För Barrowcliffes del gissar jag att han antagligen redan från början hade ett ganska taskigt utgångsläge för att bli en framgångsrik kvinnotjusare. Men att han antagligen har rätt i att han därutöver kraftigt förvärrade sina möjligheter genom att spela rollspel istället för att träna på sina svaga sidor. Han har säkert rätt ifråga om sig själv men jag ställer mig tveksam till att han beskriver något som gäller för det stora flertalet rollspelare.

        Gilla

      2. Jag är inte vidare försiktig, jag, mitt svar blir ett rungande ja. Vare sig det gäller flickor eller pojkar i frikyrka eller rollspelssammanhang. Jag har nog känt fler aktivt troende (frikyrkor som statsdito) än rollspelare i mina dar, och där har mitt intryck absolut varit att tron – oavsett om ungdomarna ifråga sökt sig till den eller kommer från ett kristet hem – välidgt ofta (inte alltid, men ofta) grundar sig ett någon form av dåligt självförtroende och tron har blivit en ersättning för självförtroende (vilket för övrigt var en stor orsak till att jag själv inte kom närmare kyrkan än att ha bekanta och vänner där, för det där med ersättningssjälvkänsla kändes oerhört fel).

        Kort sakt har du i sak helt rätt, och för att för enkelhetens skull fortsätta använda den stereotyp vi rört vid hittils, fula tjejer har större benägenhet att söka sig till frykyrkan. Här följer min brasklapp, en sanning som är sann men som man alltför sällan vill kännas vid: SNYGGA TJEJER KÄNNER SIG OCKSÅ FULA.

        Eller för den delen, omskrivet för nördar, socialt kapabla smarta människor känner sig också blyga och dumma.

        Eller för den delen, hur man ser sig själv, speciellt i tonåren men även efter, har inte alltid speciellt mycket att göra med hur man verkligen är.

        Således vidhåller jag fortfarande, nej, frikkyrkliga flickor är inte mer eller mindre fula än flickor i andra sociala sammanhang, och utöver det har Barrowcliffe fortfarande fel.

        Gilla

  9. Fan, och här sitter jag och önskar att jag spelat MER rollspel i min ungdom. Det viktiga är fan att man har kul mens man lever, livet är ändå rätt meningslöst när man tänker på det, man kan lika gärna göra nåt som är kul, även om folk tycker det är töntigt. Vilken utveckling hämmar rollspel? Utvecklingen mot en person som genuint gillar att betala räkningar och jobba på ett kontor?

    Men förstås, vill man ligga med någon är rollspel inte direkt det bästa sättet att träffa folk. Man får lajva istället.

    Gilla

  10. Oj, jag känner inte igen mig alls. Om det inte vore för rollspelandet så skulle jag ha supit mer, gjort grövre och mer destruktiva grejor i tonåren och inte varit alls så produktiv och inte alls ha det yrke jag har idag (speldesigner och pedagog). Rollspelen (och lajvandet) var de som gjorde att jag fick massor av likasinnade kompisar och att jag åkte på konvent och lajv och träffade massor av bra folk, som är mina vänner än idag.
    Vi hade också ganska stora ambitioner med vårt rollspelande redan när vi var tonåringar, som handlade om att berätta intressanta historier (har dock aldrig spelat D&D) och uppleva något häftigt, inte sitta och fisa i en källare. Vilket på den tiden och fortfarande känns mycket mer relevant än att ragga upp nån på en fest och prata om surdegsbak eller lägenhetspriser.

    Många rollspelare och lajvare jag växte upp med läste massor av böcker och hade politiska idéer och andra engagemang, framförallt inom teater och politik. Men alla är ju olika och använder sina hobbies på olika sätt, såklart.

    Gilla

    1. Problemet med den här boken är att man bara kommer att tänka på det negativa. Jag känner igen mig i de destruktiva beteenden som Mark skriver om, men i ärlighetens namn var de nog inte så allenarådande som jag kände just efter jag läst ut boken. Rollspel har gett mig massor och åter massor av positivt, även om jag vidhåller att jag i perioder varit lite för besatt för mitt eget bästa.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s