Sinkadusmåndag: halvlek

Nu har jag och Sinkadusmåndagarna betat av, på en höft, hälften av Sinkadus utgivning och jag tycker att det kan vara på sin plats att diskutera några saker som jag funderat de gångna månaderna.

För det första så skulle jag vilja konstatera att Sinkadus var en bra tidning. Visst innehöll den en massa konstigheter och märkliga prioriteringar från redaktionens sida, men på det stora hela var det en tidning som — i alla falla så här långt — präglades av entusiasm, glädje, fantasi och påhittighet. Det märks tydligt att det var ett gäng eldsjälar som skapade Sinkadus, eldsjälar som tack och lov inte var rädda för att ge utrymme åt andra, nya talanger.

För det andra så representerar Sinkadus en helt annan syn på rollspelande än vad man kan hitta i dag i till exempel Fenix. Jag har häcklat alla Sinkans listor på vapen, örter och allt vad det kan vara många gånger. Jag har pekat finger åt nya regler och fjantiga raser, krystade yrken och boostade magiska svärd. Men jag har allt mer kommit att inse — och detta har även påpekats i kommentarerna — att materialet i Sinkan är av typen ”spela nu!”. Det är i princip alltid direkt användbart, nästan utan några som helst förberedelser. Ett nytt nummer av tidningen dimper ner i brevlådan, och redan nästa spelomgång dyker det upp biomensch, down the bunker-vapen, gravtomtar, nya besvärjelser och så vidare.

Jämför man innehållet med valfritt nummer av Fenix så är skillnaden enorm. Materialet i Fenix är ofta inspirerande och välskrivet, men det är extremt sällan man kan använda det direkt, utan förberedelser. En artikel om magiska vapen i Sinkadus kunde i princip bara vara en lista på en massa olika vapen och vad de kan göra, med stats och allting. Samma artikel i Fenix skulle snarare innehålla övergripande resonemang om hur magiska vapen kan hanteras i olika kampanjer, idéer för hur de tillverkas och vilken roll de har i spelvärlden, samt några allmänna tumregler för vad SL bör tänka på när han hittar på sina egna magiska vapen. Kanske helt obundet till regelsystem och spel.

Fenix-artikeln är onekligen mer intressant att läsa, för mig i alla fall, men den är inte mycket till hjälp om jag är på jakt efter magiska vapen till spelomgången i morgon.

På samma sätt ser man att Sinkadus innehöll 1-2 äventyr i varje nummer, medan Fenix på sin höjd innehåller ett äventyr vart annat nummer.

Om jag ska vara lite orättvis så var Sinkadus en tidning för de som verkligen spelade rollspel, medan Fenix är en tidning för de som gillar rollspel och kanske funderar på att dra igång en kampanj, snart.

Visst förstår jag att hobbyn har utvecklats och att de som spelar rollspel i dag inte har samma behov eller intresse av listor på ninjaörter etc. Fokus ligger på annat. Men samtidigt känns det som att bristen på ”spela nu!”-material  knappast hjälper till att locka nya spelare. När jag var 11 år skulle jag blivit rejält besviken på t.ex. artikeln om staden Kindaras i Fenix nyligen. Jag kanske skulle ha velat spela i den, men avsaknaden av några som helst regler för t.ex. den magi som omnämns, eller stats för stadsvakterna, eller nya yrken eller någonting crunchy över huvud taget hade fått mig att strunta helt i Kindaras. Jag vet inte hur dagens glin är lagda, men när jag var liten så ville inte jag sitta och hitta på regler och tjaffs till redan publicerade artiklar. Jag ville spela nu. Var jag tvungen att hitta på, kunde jag ju lika gärna hitta på min egen stad.

På det sättet så var Sinkadus en avsevärt bättre tidning än någon annan svensk speltidning som kommit senare.

En tredje sak som är värd att ta upp är den folkbildningsinsats som Sinkadus genomförde. Efter några nummer så kunde man en del om heraldik, om förhållandena i victorianska England, om riddarordnar … Dessutom hade man fått anledning att ta reda på vad ord som ”perfid” betyder, lärt sig hur bökigt det är att ta hand om hästar, och snappat upp ett och annat ord på japanska. Imponerande.

Nu återstår bara att se hur den sista halvan av Sinkadus liv artar sig.

41 reaktioner till “Sinkadusmåndag: halvlek

  1. Din genomgång handlar om den Sinkadus-epok där jag var en drivande kraft på redaktionen och det känns väldigt trevlig att få ett så gott omdöme över våra prestationer. Jodå, vi var entusiater helt och fullt och vi älskade det vi gjorde. Dessutom var vi isbrytaren som gick före konvojen: ingen hade gjort det vi gjorde tidigare. (Jovisst, hade rollspel funnits i USA för Ä-spel, men på den tiden var samspelet mellan den två marknaderna mindre än vad man kan tro. Ä-spel jobbade på ett annat sätt än amerikanerna, eftersom Sverige inte liknade USA.)

    Jag kom till Ä-spel direkt från flera års polyfon universitetsutbildning och jag tog med mig mycket av kärleken till kunskap in i arbetet. jag älsakde att fixa fram artiklar om heraldik, speleologi eller vadhelst nu kunde vara till nytta i spelmiljöerna. (På samma sätt är borgbyggnadsreglerna i Gigant faktiskt historiskt researchade av Leif och Anne-Sophie, därför att jag ville ha dem på det sättet.)

    Du har helt rätt att artiklarna skulle kunna kastas rakt in i en pågående kampanj. Det var så branschen jobbade då för tiden: användbarhet först, filosofi sedan. Bra eller dåligt? Spelar ingen roll, ty det var så ”alla” gjorde det då. Vi var ingenjörer, inte teoretiker.

    Olle och jag ville ge nykomlingar en chans. Vi tyckte det var givande att vara två muntra mentorer (det ordet användes inte dåfötiden) som lotsade in Dag Stålhandske, Henrik Strandberg, Erik Granström, Leif Eurén och många andra i branschen. Det var kul att ha kul tillsammans med en massa andra människor.

    Gilla

  2. Nästa halvlek kommer att handla om en tidning som fortfarande görs av entusiaster, men det kommer att bli tydligare att tidningens främsta syfte var att driva försäljningen av Äventyrsspels produkter, snarare än att vara en bra tidning i sig.

    Gilla

      1. Jag anar en viss begreppsförvirring här. En halvlek är inte pausen, det är ett av de två tidsutrymmen som omger den.

        //JJ, som ägnade sin uppväxt åt lagsport, inte rollspel

        Gilla

  3. Visst kan skillnaden i Sinkadus och Fenix bero på att hobbyn trots allt har utvecklats sen 80-talet. Men beror det inte också på publiken? Då var vi ett gäng tonåringar som inget hellre ville än att hitta en egen UZI III. Som du skriver ville vi spela _nu_. Men vad gör Fenix läsare idag? Spelar de över huvud taget? Samma spelare har blivit äldre. Fler saker tar ens tid i anspråk. Har man tur har man en aktiv spelgrupp som träffas ibland. Annars samlar man på sig en massa böcker, i väntan på den dag då man kanske, kanske får möjlighet att spela. Det blir som att resa i läsfåtöljen, dvs man läser resereportage men har lagt backpackandet på hyllan.

    Artiklarna i Fenix är skrivna _om_ rollspel, medan de i Sinkadus var skrivna _för_ rollspel.

    Gilla

  4. Bifaller återigen. Mycket vettigt (och en del ovettigt) har sagts i kommentarerna till Sinkadusmåndag och jag instämmer i hyllningskören ovan. Som redan omnämnt har du inspirerat mig att börja bläddra i mina gamla nummer, vilket ledde till ett bläddrande i gamla rollspelsgrejer, vilket gör att jag nu sitter här och spelleder en rollspelskampanj för första gången på drygt tio år. Det är väl ett enormt gott betyg!

    Håller verkligen med om att Sinkadus var en tidning som kändes helt inriktad på spelbarhet och användbarhet. Vilket jag tyckte var bra då och vilket jag tycker är bra nu, även om många av artiklarna kan kännas fåniga tjugo år senare (herregud vad gammal man är). Tycker å andra sidan att det finns extremt många artiklar som faktiskt fortfarande håller för en närmare granskning.

    Gilla

    1. Jag vet inte men jag tror att Daniel gav dig den bästa komplimangen ever för Sinkan-måndagar, att han börja spela igen. Jag börja själv spela igen för ett år sen och ana hur lycklig jag är (och hur mkt min sambo suckar med ett leende)…

      Nu e jag inte så (sån) att jag tror att vi som läser Fenix bara läser den -men jag tror att du satte fingret på en bra pudel. Fan, jag e 35 och SLar mutant och Coriolis, har en två-åring och ett >40 hr/ vecka jobb. För mig vore det ideal med saker jag kan använda direkt -färdiga äventyr, färdiga Hellblazer Antiphoton Personal Destructors, färdiga kvarter i Göborg, Conneticut, Luna, wherever, färdiga handouts, färdiga enkvällscenarion med öl. Alla fattar.

      Nu förbereda spelsession i Coriolis för imorn!
      Later.

      /K

      Gilla

  5. Fenix kontra Sinkadus kan väl som många här säger visa på rollspelandets – eller rollspelarnas – åldrande, från ”ungdomlig entusiasm” till ”mogen analys & diskussion”. Jag tror att Fenix är _för_ rollspelare idag, på så sätt att hobbyn generellt utförs av äldre personer. Är väl tyvärr inte många som skulle läsa en tidning av Sinkadus-typen idag, än mindre köpa en.

    Kan väl tilllägga att jag själv är rollspelare sedan tiden för Sinkan nr. 1, men att jag inte är nån regelbunden Fenix-läsare. Vad det nu säger om mig… 😉

    Gilla

    1. Jag skulle köpa en sinka idag, av den enkal anlednign att den riktade sig mot det jag spelade. I Fenix så finns delvis direkt användbart material men om man inte spelar alla rollspel så kommer det allt för sällan material till en själv.. Så helt klart e det någo som kan fyllas på. Dessutom tror jag att en mass avde artikalr som fanns i Sinkan kan skriva i ”mognare” varianter utan att det e meningslöst. Dessutom skulle mkt fluffartiklar kunna hjälp rollspel/rollspelare för miljöer etc.

      Gilla

      1. Ditt inlägg ger mig faktiskt en tankeställare då jag just håller på att skriva material för Fenix. Först blev jag nästan lite sur: tänker den där kosta bara på sig själv och sina högst personliga preferenser? Tja, kanske det. Men det gör vi nog alla. Problemet är att Fenix inte kan spegla marknaden på samma sätt som nu. Dessutom är det en bransch på nedgång. Fenix är idag det främsta pappersforumet för rollspelsmaterial, Sinkan var nog trots allt mest ett komplement i en då expanderande bransch.

        Det går alltså att göra jämförelser, men det blir lite som att jämföra fotboll och bordshockey. Det ena är stort och överväldigande, det andra är litet och något för köksbordet. typ. Ni förstår vad jag menar.

        Gilla

      2. Well, så konstigt är det väl inte att jag säger att jag hypotetiskt sett skulle ha köpt en tidning som riktade sig mot det rollspel jag spelar?

        Jag e ju två-års-premunerant på Fenix så det är inte att jag inte läser den. Jag läser i princip hela (exkl datspelsrec + en del spelrec), men om jag försöker komma på vad jag använt i rollspel -nu pratar jag direkt- så är det Arams Ravin (vilket inte är så konstigt eftersom jag spelar just nu bara Coriolis och Mutant). Det jag har haft mest behållning av är artiklar till de spelen. Öh, jag sitter verkligen och funderar, men (som nån i min spelargrupp säger -jag e en JFAB-h*ra) som bara spelar deras spel.

        Men nu ska de tvinga mig att spela WHFR…

        Gilla

      3. Du som skriver en massa till Fenix då, BP vad vill du helst skriva, övergripande eller till dina favoritrollspel (den svenska delen av dem).

        Gilla

      4. Tror inte jag ser det riktigt så. Det jag tycker är roligt är det som jag själv känner blir bra. Helst vill jag alltså skriva olika saker. Precis som jag redan gör. I nya numret har jag skrivit Poltava Noir, en helt ny setting.

        Gilla

      5. Vet inte riktigt under vilken kommentar det här hamnar, men hur som helst: nya numret är ute nu, som du säkert har märkt. Men mitt verkliga bravurnummer kommer nästa gång, om nu inget går fel. Jag tror att det kommer att falla dig i smaken, kosta.

        Gilla

      6. Jag ser fram mot nästa nummer då 😉

        Bläddrat ikväll i senaste men inte läst (vi har haft spelkväll), men inget slog mig i ögonen, förrutom att Western verkade assnyggt.

        Gilla

  6. En detalj som berörts men inte sagts rakt ut: många av Sinkans läsare gick på mellan- och högstadiet. Det tror jag knappast att några av Fenix läsare gör. Det är en väsentlig skillnad.

    En annan viktig detalj är att Sinkan gjordes för de spel som var störst (helt dominerande, gissar jag) i Sverige. Det är inte riktigt rättvist att göra jämförelsen med Fenix eftersom Gillbrings inte har tillgång till utländska bolags licenser. Det överlägset största spelet i Sverige idag är ju som bekant Dungeons and Dragons. På 80-talet hade Äventyrsspel själva de största (nästan alla) spelen i eget stall. Klart det är lättare att göra en tidning då.

    Visst har även jag ett mycket nostalgiskt öga till flera av Äventyrsspels grejer, men ibland står nostalgin mig upp i halsen. Tror att nostalgin i mycket har hämmat hela branschens utveckling. Men jag tycker ändå att skärpan och fantasin är betydligt större i mycket av det som skrivs idag. Mina förebilder som rollspelsförfattare – Luke Crane, Robin D. Laws och Kenneth Hite mfl – slår i mina ögon Äventyrsspels bästa skribenter med hästlängder. På alla plan. Det är inte ens samma sport.

    Man märker ju för övrigt också vad det är som får Sinkan-måndagarna att funka: en viss ironisk distans. Illa stavade hyllningar på SMS-svenska, av den typ som finns på många forum, hade jag aldrig läst. Men så är jag också 36 år och akademiker…

    Gilla

    1. På 1980-talet var några av Ä-spels skribenter lika skickliga som de bästa amerikanska dåtida. Detta beror på att hobbyn såg annolrlunda ut än nuförtiden. Det fanns bara en amerikan som kunde jämföras med erik Granström, nämligen Greg Costikyan.

      Givetvis når dagens amerikanska skribenter till andra höjder, helt enkelt därför att de har föregångarna prestationer som avstampspunkter. I Sverige har hobbyn däremot vissnat på grund av att marknaden har krympt till en procent av dåtidens. Det finns varken tid eller pengar att utveckla det där extra kvailtetshöjande.

      Gilla

      1. Jo, självklart var villkoren helt annorlunda på 80-talet.

        Men jag håller faktiskt inte med om att hobbyn har vissnat helt i Sverige. Visst, det säljs mycket mindre, men de bästa svenska rollspelen och kanske framför allt supplementen har i mina ögon definitivt skrivits under detta årtionde. Och då har det bästa spelet, nyeditionen av Western, ändå inte kommit ut ännu.

        Sen är det ju förstås också en helt annan grej att ge ut tunna pappershäften till en stor och ung målgrupp jämfört med att ge ut inbundna böcker till färre men oftast vuxna. Den skillnaden präglar hela konceptet.

        Men jag håller med om att Granström är svåröverträffad som världsbeskrivare.

        Gilla

      2. Om du menar Western – ja, det går att ha invändningar mot hela machocowboy-stuket. Men det som lyfter spelet är att man kan spela i helt andra genrer också, det enda man är begränsad till (eller också inte) är att spelet handlar om 1800-talets Amerika. Det märker jag inte minst i New York, som är en miljonstad redan på 1800-talet. Där ligger fokus snarare på storstadsslum, mångmiljonärer etc.

        Gilla

      3. Jag tor inte jag har invändningar mot det som så -jag använder en massa, el kan använda en massa delar som faller in i nybbyggar-scenarion i Mutant el Coriolis, jag är ba inte lagd åt 1800tals Amerika. Hur som kommer vi antagligen provspela ett scenario -kommer det till StockCon09?

        Gilla

  7. mina polare dissar mig frö att jag gillar Ä-spels saker och att jag gillar glad/high-fantasy, men så kan det va. Sen kan jag ockås säga att jag gillar BE och MG men jag har aldrig spelat dem så verkligheten kan va annnorlunda mot det jag läst…

    Gilla

    1. En parentes i sammanhanget: jag lägger till Erik Granström bland mina författarförebilder. Möjligt att jag var lite väl brysk i mina omdömen. Men mycket av Äventyrsspels grejer har verkligen inte åldrats snyggt. Ändå har ett spel som Mutant en kärna som fortfarande håller.

      Gilla

      1. Tycker det är en mycket intressant sak du tar upp Petter.

        Har mycket funderat på hur mina egna rpg-författar-gudar ses hos andra än mig själv. Bra ämne att diskutera vidare om. Tyvärr kan jag inte hitta någon författare/skribent i Ä-spels stall som gjort permanent avtryck hos mig. Kanske beror på att det var länge sen, kanske borde läsa om, kanske inte… (Görs ju på Rollspel.nu och här redan..)

        Snarare var det nog illustratörerna som varit svåra att släppa.
        Husgudar som de är idag…

        Gilla

  8. Dito säger jag -någon som lyfte DoD! Det roligaste (läs: bisarra) är att några i min spelgrupp tycker det är det överdjävligaste som gjorts till DoD, inkl världen och gudavärlden (metafysiken). Jga blir lika fascinerad varje gång. En parentes det med.

    Gilla

  9. Slutligen till Piruttöern själv, hoppas due rec. Krilloan en dag, nyfiken på hur det skulle bli… eller svavelvinter-äventyren…

    Gilla

  10. Öh, va! En massa artiklar om tidskriften Sinkadus! Måste bokmärkas och läsas någon dag! Jag håller tummarna för att skribenten är värd att berömmas för en kulturinsats. Själv passar jag nästan perfekt in på beskrivningen av en Fenix-läsare – men jag läser inte Fenix och jag har nästan alla Sinkadusar…

    Kan det möjligen vara så att det är samma människor som läste Sinkadus 1989 och Fenix 2009? Förutom jag, då.

    Gilla

    1. Ja, det är nog delvis samma människor, men inte bara. Jag tror att Fenix har en mycket spretigare målgrupp. Sinkadus vände sig till dem som spelade Äventyrsspels spel, punkt slut. Det var ganska mycket en reklambroschyr för ett bolag. Faktiskt undrar jag om inte tidningen gick back mer eller mindre hela tiden, men att den var så effektiv som marknadsföringskanal att den ändå fick vara kvar. Anders och andra som var med kan rätta mig om jag har fel.

      Gilla

  11. Helt rätt, Sinakdus gick aldrig med vinst, men vi betraktade den som ett marknadsföringsredskap. Vid tidningen kommicerade vi med kunderna; då för tiden fanns inga andra sådana redskap tillgängliga.

    Gilla

  12. Hmm, jag gillar det du skriver om ”spela nu”. När jag var yngre läste jag alltid en massa äventyr för att få en chans att binda ihop dem till en kampanj. Nu sitter jag och planerar världar som jag ska spela kampanjer i, vilket blir väldigt hoppigt. Ena gången ska spelarna spela ryssar i en fantasyversion av 1910-talets ryssland, andra gången slungas de in i ett atomvinterlandskap där läder och gasmask är det vanliga klädesstyckena och tredje gången blir det actionfilm kombinerat med sandalfantasy.

    Jag menar, det är knappast för att jag är spelledare i flera olika rollspel som det blir såhär. Det är antagligen för att saker jag läser nu för tiden är om olika världar och tankar kring hur man designar dem, istället för scenarion i specifika världar.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s