Svavelvinter är ett av de mest hyllade svenska rollspeläventyren någonsin. Det har en orubblig kultstatus bland rollspelare som var aktiva på 80-talet, och författaren Erik Granström är det närmsta en rockstjärna Rollspelssverige har. (Då menar jag inte att han knarkar, super, trashar hotellrum, biter dörrvakter och bonkar på minderåriga brunetter. Inte vad jag vet i alla fall.)
Det första intrycket när jag läser igenom Svavelvinter är ”cool, det här kommer jag ihåg från när jag var 12”. Det andra intrycket är ”vaffan, jag fattar ingenting.” Svavelvinter — liksom de flesta äventyr från den är epoken — är nämligen oorganiserat värre. Information kommer lite huller om buller. Saker nämns i förbigående som om de vore självklarheter och förklaras inte förrän 40 sidor senare i en rumsbeskrivning.
Det går igen i stort som smått. Man fattar att det finns någon sorts metaplot som binder ihop äventyret, men det sägs aldrig rakt ut vad det är för något. Då och då får man överraskningar som ”Hoppsan, här kommer en odöd kung från forntiden och härjar! What’s that all about?”. Man får liksom lista ut vad allt handlar om på egen hand. Och jag vet ärligt talat inte om jag fattar handlingen själv.
På rollspel.nu, där jag först dryftade dessa tankar för några år sedan, svarade Erik Granström:
Jag är den förste att hålla med om att Svavelvinter är ostrukturerat. I de efterkommande delarna ser du också hur informationen ordnats så att alla varelser beskrivs i ett avsnitt, sidoartiklar hålls för sig och kronologiska deläventyr för sig. Dessutom finns en mer övergripande bruksanvisning för spelledaren i början på varje modul. Det är inte idealiskt där heller men bättre. Förklaringen är dels att jag är en ganska ostrukturerad person men också att detta var tjugo år sedan när man fortfarande sökte formerna – Svavelvinter var ett av de först ”fisktank-äventyren”. Jag skulle naturligtvis inte skriva det på samma sätt idag.
Rörande metaplotten och äventyrets utveckling så fanns den knappast när Svavelvinter skrevs annat än som vaga idéer. Jag är själv ganska fascinerad över hur något vagt och enkelt kunnat byggas ut steg för steg utan att början faller ur helheten i någon större utsträckning. Nu när jag skriver romaner på materialet i ett andra varv känner jag att det fortfarande finns oändliga utrymmen att belysa och fördjupa vilket i själva verket gör skrivande intressant för mig. Jag misstänker att Tolkien (utan jämförelser i övrigt) kände något liknande när jag följer hans texter från barnboksbörjan i Bilbo till den djupare fortsättningen.
Vilket så klart förklarar en hel del. Dels att äventyret bitvis är obegripligt och osammanhängande, dels att det fortfarande har sådan livskraft, att folk fortfarande spelar det. Jag tror att Svavelvinters stora förtjänst är just att det är så pass öppet. Det finns mängder av sätt att använda materialet, mängder av olika infallsvinklar och äventyr som bara antyds i äventyrets text. Är man så lagd så kan man spela en hel kampanj som bara handlar om motståndsrörelsens kamp för att få bort den Trakoriska överheten från ön. Varje spelgrupp kommer att hitta sitt sätt att tackla ön Marjura.
Men det kräver en hel del av alla inblandade. Några förklaringar om hur Svavelvinter är tänkt att spelas finns inte. Inte heller några rekommendationer om i vilken ordning man bör spela deläventyren, eller tankar om hur de kan vävas ihop.
Svavelvinter består, egentligen, av fem separata äventyr som råkar utspela sig på samma ö. ”Kmordadruidernas tempel” och ”Järntornet” är egentligen de enda som hör samman på något annat sätt än geografiskt. Utöver detta finns det en beskrivning av staden Arhem, där byggnadsbeskrivningar blandas med krokar in i ovanstående äventyr. Läsaren inser även att det finns någon form av motståndsrörelse på ön, men inte riktigt vad de vill uppnå eller hur de jobbar. Spelledarpersoner så som ondingen Malek Mangus, dvärgsmeden Bydlo, värdshusvärden Hildur Ornetand och handelsmanna-ankorna Asimund och Gizmo Mogger introduceras också. Plus: Det finns trakoriska soldater som kallas ”Snapphanar”.
Dyker man ner i de olika deläventyren så ser man snart att Erik Granström är var en elak jävel på den här tiden. Om inte alla spelare redan från början är införstådda med att Svavelvinter är en farlig kampanj där man får räkna med ond bråd död runt varje hör, så lär det bli en hel del sura miner kring spelbordet redan första kvällen.
Som jag redan antytt i min lista på taskiga magiska föremål, så finns det en hel del elakheter i den här kampanjen. Drogen zombin som förekommer i deläventyret ”Svavelträsken” till exempel. Den förvandar brukaren till en viljelös slav i flera dagar i sträck. Som gjord för att förödmjuka kaxiga spelare med. I ”Kmordadruidernas tempel” kan rollpersonerna hitta Den svarta snöflingan, en magisk kaststjärna som ofelbart söker sitt mål och dödar det. Under vissa omständigheter — så som att målet är skyddat av magi — kan kaststjärnan vika av och döda någon annan som råkar stå nära. Eftersom stjärnan inte heller går att använda mot odöda, och då det finns en hel del odöda i Svavelvinter, så finns det en ganska hög risk att vapnet någon gång kommer att döda en rollperson.
I ”Curis gravkammare” får rollpersonerna stöta på en riktigt illvillig fälla, samt en odöd och oövervinnerlig kung och hans armé, och i ”Kvicksilvergruvan” lurar inte bara draken Blatifagus den Bleke utan även lite sköna grejer som levande schackpjäser och jätteamöbor.
Slutligen så är elakheterna i deläventyret ”Järntornet” fler än jag orkar räkna upp här.
Det stora mysteriet med Svavelvinter är vad som händer när man spelat klart alla äventyr. Speciellt när det gäller den återuppståndna Kung Ottar. Det diskuteras aldrig vad han har för syfte, eller vad det är tänkt att han ska göra efter att han återkommit till livet. Erövra Marjura kanske? Då skulle lite tips och idéer har suttit bra. Svavelvinter avslutas minst sagt osäkert. Ingen stor smäll, eller maffig upplösning. Inte ens slutet på ”Järntornet” ger någon riktig katharsis. Allt är bara … klart.
Fortsättningen, Oraklets fyra ögon, kom flera år senare. Händelserna där kan knappast ha varit mer än idéfrön när Svavelvinter skrevs. Därför att konstigt att kampanjen inte hade något mer definitivt slut. Tack och lov för det, kanske.
Piruett 
Tack Magnus – barnsligt kul att läsa om sin ungdoms synder! Om jag händelsevis knarkat, supit, trashat hotellrum, bitit dörrvakter eller bonkat på minderåriga brunetter så kommer jag i alla fall inte ihåg något. Kanske räcker spel av ”Rock Band” på PS3 för några hjältepoäng?
Vad gäller det ostrukturerade i Svavelvinter så gäller mina tidigare kommentarer som Magnus citerar. Dock finns en viss skillnad på ostrukturerat och ostrukturerat. Jag hade faktiskt en vagt sammanhängande tanke med det hela redan på Svavelvinter-tiden vilket förmodligen är anledningen till att intrigen kunnat byggas på eftersom. Så här i efterhand finns en ganska utvecklad metaplot. Jag väljer bara att inte berätta om den bakomliggande strukturen och tillämpar fortfarande samma princip i romanskrivandet. Exempel: I romanerna om Trakorien så talar personerna ofta utan förklaring om företeelser som för dem är vardagsmat medan läsaren får försöka hänga med, pussla och i bästa fall kan snappa upp sammanhanget så småningom. Min tanke är (1) att det är så man möter främmande kulturer och företeelser i vår egen värld där man sällan har full insyn från början, (2) lokalbefolkning sällan föreläser för varandra om saker som alla redan känner till och (3) långa förklaringar är tröttsamma att skriva och att läsa.
Nu kräver detta ju en del av läsaren men förhoppningsvis betalar det sig i längden genom att miljön känns mer autentisk och känns oändligt komplex eftersom man aldrig ser änden. Skillnaden är som sagt att det nästan alltid i Trakorien finns ett sammanhang bakom som man möjligen kan se efterhand. Mina ogina förklaringar är helt enkelt ett experiment som jag hoppas kan kittla läsarens egen fantasi och det är också på detta sätt som jag tolkar Magnus slutsats. På samma sätt är monstret i Alien som mest intressant när man bara fått se glimtar av det utan helhetsbild.
Om jag jämför med intrigen i dataspelet ”Resident Evil 5” som jag spelat nyligen så dyker det där upp moderna byar, afrikanska träsk direkt ur Mörkrets hjärta, matrix-teknologi, underjordiska Inka-städer, ryska femme fataler m.m. i en totalt obalanserad soppa som jag inte med bästa vilja i världen kan leva mig in i. Elementen finns helt enkelt där för att de är häftiga, inte för att de har ett sammanhang.
Fällorna i Svavelvinter är erkänt farliga men möjliga att desarmera och en välvillig spelledare kan oftast rädda rollpersonerna om än med svedda öron och några saknade fingrar. Den svarta kaststjärnan brukar jag rekommendera att man tar bort eftersom den är ett hot mot draken vilken har en roll att spela i äventyrets uppföljare.
Stefan Kayat regerar för övrigt!
GillaGilla
Som tidigare sagt så har vi för någon månad sedan avslutat kampanjdelen Svavelvinter som blev till en äventyrs-blogg (http://erebaltor.blogg.se) och även om materialet på vissa håll inte innehåller någon grundlig förklaring så känner jag personligen att det istället triggar den egna fantasin så mycket mer än vad en detaljerad beskrivning hade gjort. Det känns även som första gången som ett av Äventyrsspels äventyr innehållit SLP´s med personlig agenda och syften som lätt kan ställas i konflikt (både med rollpersoner och andra SLP´s) samt det faktum att det man kallar ”gott och ont” många gånger kan vara ganska relativt.
GillaGilla
Svavelvinter är väl ett strålande exempel på att man kan koka soppa på en spik. Ett fullständigt fantastiskt äventyr i mina ögon, kanske just för att det skiljde sig så mycket från vad jag (som på den här tiden inte direkt var lastgammal) hade spelat innan – ”Skönheten och odjuret” och liknande. Jag minns hur himla fantastiskt jag tyckte att Svavelvinter var när jag spelade det första gången, just på grund av att äventyret faktiskt är väldigt flexibelt.
Sen är det väl så att Svavelvinters genialitet på något sätt underbyggs just av att det visade sig vara starten på en av de mest fantastiska rollspelskampanjer som spelats. Jag älskar verkligen hur kampanjen utvecklar sig från Svavelvinters i sammanhanget enkla äventyrande till den enormt komplexa kampanj som avslutas med Den Femte Konfluxen. Man ser Svavelvinters genialitet i ljuset av senare utveckling – precis som att apans fysiologi blir begriplig först när vi förstått människans, som det heter.
Kan bara hålla med om vad Erik själv skriver här ovan – jag älskar det här sättet att presentera en miljö. Snacka om att det var en aha-upplevelse första gången jag läste Trakorien. Har aldrig varit så begeistrad i Ereb Altor egentligen, men just Trakorien är ju en fantastisk spelmiljö.
Enormt stort för övrigt att gamla hjältar som den ovan nämnde dyker upp här bland kommentarerna.
GillaGilla
Min första anblick av Svavelvinter var en bunt maskinskrivna sidor som hamnde på mitt skrivbord hos Ä-spel. Det blev omedelbar glädje när jag förstod vad Erik hade i tankarna. Det var ett äventyr långt bortom det gängse på den tiden. Det blev inga problem att övertyga kollegorna om att detta var något att ge ut i EDD snarast. När jag därtill kunde koppla in skickliga illuströrer som Stefan Kayat och Anne-Sophie Qvarnström blev produkten ännu bättre. När jag efter 20+ år blickar tillbaka på min tid hos Ä-spel ser jag lanseringen av Eriks skapelse som en av höjdpunkterna.
GillaGilla
För mig är Trakorien och allt som Erik skrivit därtill det enda av det gamla materialet till EDD som fortfarande svänger. Skulle möjligen vara Kandra då, men mest av nostalgiska skäl. Mycket annat har inte åldrats väl. Äventyrsspel hade i mitt tycke många bra grundkoncept – den allra första Mutant-boxen till exempel – men sen gjorde man det alldeles för enkelt för sig och adderade sånt som är lätt att skriva, men svårt att göra nåt av i spel. Monster, nya vapen, oanvändbara färdigheter etc.
Håller med om att Trakorien verkligen sticker ut i Ereb Altor. Det är en värld som omfattar så mycket att den inte går att ta på. Det är mest bara en fantasyvärld i största allmanhet. I mitt tycke är alla bra spelvärldar det motsatta: oerhört specifika. Annars inget koncept.
GillaGilla