Sinkadus nr 16 (december 1988)
Omslag
Boris Vallejos halvnakna bruttor är här för att stanna verkar det som. Det var förmodligen något som uppskattades mycket i pojkrummen runt om i Sverige.
En annan skön sak är att redaktionen återigen dragit ner antalet puffar på förstasidan. Här finns bara två stycken, och det känns betydligt lugnare än bara för något nummer sedan.
Ledare
Bokklubben (där man kunde prenumerera på Äventyrsspels fantasyromaner) är nerlagd. Tydligen ska resurserna i stället användas till att ge ut fler romaner. Hur nu det hänger ihop.
Hemmafronten
”För första gången har vi lyckats få ut sex nummer av Sinkadus under ett och samma år! Gosh, wow! Boy, oh-boy!”
Det är bara att gratulera, så här i efterhand. Sinkadus utgivningstakt har varit en ständig källa till självironiska kommentarer från redaktionen under åren som gått. Skoj att de äntligen lyckades nå upp till sitt mål.
Och plötsligt så blir det frågesport. Genom att svara på 25 frågor av typen ”Vem har taket från ett utedass som mössa?”, ”Vad är en zanderspetz för något?”, ”Vilka bodde i den Dansande tranas kloster?” och ”I vilket land hör Pyrisamfundets nationalsång egentligen hemma?” så kan man vinna en helårsprenumeration på Sinkadus. Yay!
Annat plock:
- Äventyrsspels produkter har gått över till formatet G5, vilket tydligen ska göra produkterna billigare.
- Det fanns under den här perioden tankar på att ge ut ett Ereb Altor-brädspel.
- Förmodligen ett skämt, men ”Bland tomtar och troll” sägs vara ett äventyr som bara ska säljas den 24 december 1988. ”Ny tomtemagi, nya tomtevapen” … jag får migrän bara av tanken.
Arkivet
”Den sanna magin och dess utövare”, av Sven Andersson, är någon sorts upprop för att återföra mystiken till magikern. Som hjälpmedel för spelare och spelledare är den måttligt lämpad, eftersom inget av magisystemen i Äventyrsspels fantasyrollspel riktigt fungerar på det sätt som Andersson efterlyser. Möjligtvis kan man använda sig av hans tips om stil och attityd, men … bjäpps.
Plus: Nya besvärjelser till EDD och ett alternativt skadesystem till Samuraj (samma som i Ivanhoe).
Öh va?
Den här veckans pris i kategorin allt-måste-vara-med är ”Spåkonster” (Anders Blixt och Sandra Hurtig). Artikeln börjar med en kort introduktion: ”I alla tider har människor försökt läsa framtiden på olika sätt”. Därefter följer en lista lista på alla sätten.
Från geloskopi (att spå i skratt) och molybdomanki (att spå i ljudet av smält bly) till cyklomanki (spå i ett roterande hjul), kromniomanki (spå i lökar), och kritomanki (havrekakor)…
Nog för att artikeln är allmänbildande, men vad ändå in i häcklefjäll är det tänkt att man ska använda den till? Är den riktad till SL? ”Ni kommer till ett land där alla går omkring med ostar under armen, ty alla tror på tiromanki.” Eller är tanken att den ska ge inspiration till nya rollpersoner? ”Min rollperson är en hippomantiker, han spår framtiden i hästars gnäggningar och stampningar.”
Ett par exempel på hur man kan använda infon skulle inte ha suttit fel.
Äventyr
”Lettiskt intermezzo” till Mutant 2 av Anders Blixt. Klassiskt upplägg: en av rollpersonerna har en syster som har gift sig. Rollpersonerna åker för att hälsa på, upptäcker att huset är skövlat och systern kidnappad. Därefter: jakt!
Pluspoäng för att äventyret innehåller kosacker.
Insändare
Erik Granström inleder brevspalten med ett långt inlägg om gott och ont i rollspel där han bemöter kritik från Dag Stålhandske, som tydligen har tyckt att Svavelvinter är lite väl svart och vitt.
Shauguliterna uppfattas av de flesta … som mycket onda, därför att de saknar all medmänsklighet och inte skyr några medel för att nå sina syften, men de saknar inte motiv för sin ondska. […] Vidare saknar Svavelvinter en ”vit” motpol till ondskan. Spelarnas ursprung – Trakoriska riket – är snarare ett neutralt rike med rymligt samvete […]. Det krävs inte alls att äventyrarna är ädla hjältar. De ska bara vara förbannade på Shauguliterna, vilket även tjuvar lär kunna bli.
Erik Granström
Klubbspalten fortsätter för övrigt att leverera: Spelklubben RFSU ”söker kontakt med spelare över hela Sverige”.
Slaget om blodsgläntan
… är något så oväntat som ett helt litet brädspel mitt i tidningen. 2-4 spelare går loss på varandra med riddare, orcher, satyrer och alver. Karta och ark med urklippbara spelmarkörer bifogas. Spelbart? Förmodligen.
”Äventyrligheter”
Anders Blixt skrivit en liten guide för hur man bygger ett eget äventyr på bästa sätt. Han ger tips på olika berättartekniker, hur mycket detaljer man bör ”dunka in” och hur man gör för att binda ihop flera äventyr. Slutligen får läsaren ta del av lite olika idéer om hur man kan variera sina äventyr, exempelvis genom att låta rollpersonerna vara jättemäktiga, onda eller allmänt konstiga (muterade möss, irrbloss).
Fredrik Ström fortsätter med att ge SL ännu mer råd. Han har stöpt om ett introduktionsäventyr som han tycker är dåligt – ”Herubar Gular” i SRR – och förklarar steg för steg varför originalet suger, och hur mycket bättre det kan bli. Det här borde faktiskt vara obligatorisk läsning för alla äventyrskonstruktörer. Ström ställer framförallt den mycket kritiska frågan ”Varför skulle slottsherren sprida ut hemliga ledtrådar till sin egen skatt, i sin egen borg?” – ett fenomen som kan översättas till nästan alla spel och äventyr. Spelkonstruktörer går ofta för långt i sin iver att garantera att ingen spelare missar någonting.
Äventyrsspecialen fortsätter med Henrik Strandbergs ”Äventyrsmiljöer”, som handlar om hur man gör äventyr i stadsmiljö. Ok läsning.
Övriga artiklar
Sinkadus tar en titt på Rolemaster! ”Ett mycket realistiskt rollspel”. ”Mängder av tabeller simulerar i stort sett allt som kan hända”. I stort sett en positiv recension av spelet. Ganska torr och ointressant skriven, tyvärr.
Illustrationer
Min hjälte och husgud Håkan Ackegård gör Sinkadus-premiär. Woohoo! Kolla:
Omdöme
Nummer 16 var en ovanligt matig tidning. Intressanta artiklar står på rad, och de värsta konstigheterna hölls till ett minimum. Me like.
Alla Sinkadusmåndagar finns samlade här.
Piruett 
Jag har faktiskt ett svar på frågan ”Varför skulle slottsherren sprida ut hemliga ledtrådar till sin egen skatt, i sin egen borg?” Mitt svar: därför att det behövs i äventyret. Felet med frågan är att den utgår från ett slags oreflekterad realism, snarare än det faktum att ett rollspelsäventyr är ett spelupplägg där RP ska motiveras att göra saker (annars händer inget). Det är måndagmorgon – sätt igång och hugg på veckans jungrfruinlägg!
GillaGilla
Och vad är motpolen att föredra? Oreflekterad surrealism? Vidare, om du använder ”för att spelupplägget kräver detta” som huvudsakligt urvals- och designkriterium, har jag svårt att se hur man skulle kunna sålla bort några som helst knasiga idéer. Istället får allt plats, fyrkantiga klossar pressas med skohorn ned i runda hål, med hänvisning till ”spelupplägget”.
Hugg nog för dig? =)
GillaGilla
Håller nog med Petter B ändå. Det viktigaste med ett äventyr är att det skapar intressanta konflikter och kul situationer. Inte att det är ”realistiskt”. Jag har t ex ofta låtit RP hitta ledtrådar och spår (t ex brev) som det kanske inte är helt logiskt att deras motståndare skulle lämna efter sig. Men det driver storyn framåt. Sen finns det förstås en gräns när det blir så ologiskt att illusionen spricker. Den ska man inte överskrida!
GillaGilla
Pratar vi inte om två olika saker nu? Det kan ju fortfarande vara ett bra äventyr, även om det är fullt av konstigheter. Det gör inte konstigheterna mindre konstiga. Allt beror ju i slutändan på hur man spelar och vilka genrekonvenvtioner man kör på. Jag har spelat ganska många gritty Sagan om Ringen-kampanjer med ”realistisk” färg där en sådan ren ”dunga” hade varit en nagel i ögat stämningsmässigt. Det är olika suspension of disbelief i X-men än det är i Dick Tracy, liksom. Realism förblir relevant som litterärt grepp.
GillaGilla
Det konstiga med exemplet är inte att det finns ledtrådar som slottsherren placerat ut. Det konstiga är att slottsherren är en, förmodligen, ej psyksjuk människa som lämnar ledtrådar till sin skatt.
Att skapa kul konflikter eller leda rollpersonerna vidare i all ära, men om människor oförklarligen börjar bete sig på sätt som man vet att människor sällan gör … ja, då är det inte kul längre. Då avslöjas ovanstående ledtrådar för vad de är: slarvig, lat, speldesign.
GillaGilla
Usch vilket pinsamt omslag. Minns att min mor ifrågasatte inköpet.
Annars var själva numret rätt så bra. Jag gillade de flesta artiklarna och spelet verkade tufft.
Antingen gjorde vi fel när vi spelade det eller också var det väldigt fel designat. Om jag minns rätt så kunde antingen alverna fly väldigt lätt utan att det blev nån strid alls, eller också räckte det med att döda ett ytterst litet antal alver för att orcherna skulle vinna. Men vi kanske gjorde fel som sagt.
Lettisk intermezzo hade jag lite svårt för. Det var alldeles för öppet för en kille som enbart spelat hemmagjorda Mos Mosel-äventyr. Det fanns ju inga hus att besöka! Det var ingen lätt övergång för mig iaf.
GillaGilla
Blodsgläntan blev hett stoff på högstadiet. Alla ville låna det. Minns min sorg när jag fick tillbaks det sista gången – helt uppblött underst i någons gympaväska. Jag minns det som kanon i alla sin enkelhet.
GillaGilla
Angående ”debatten” realism kontra spelupplevelse är det väl bara att hänvisa till vår genres absoluta gigant – D&D i sin fjärde upplaga – för att se vilken sida som vann *den* debatten… Med andra ord – konceptet realism för realismens skull är relegerat till några marginaliserade sidospår i hobbyn!
Annars en trevlig recension. Kul du skriver uppskattande om numret ”trots” omslaget!
GillaGilla
På samma sätt som Britney Spears lr Girls Aloud vann debatten om vad som är bra musik?
Egentligen är det ju tvärt om: om det finns en konsensus om vad som är ”bra” både hos de som sysslar med musik/spelkonstruktion eller hos den större massan konsumenter går den ofta stick i stäv mot vad som faktiskt säljer. Folk konsumerar inte nödvändigtvis det de verkligen uppskattar, utan det de presenteras med och det som är lättillgängligt (spelas på radio hela tiden, etc)
GillaGilla
Själv spelar jag mest D&D4. Trots att egentligen tycker att andra spel är ”bättre”. Vet inte riktigt hur det blivit så.
GillaGilla
Numret verkade astråkigt, när man läser om det i efterhand…. måste nästan kolla orginalet.
GillaGilla
Sagt och gjort -numret var astråkigt, undantaget Blodsgläntant och möjligen Ärans väg 4… Lite hårt jag vet, men Uzi-III var mkt roligare att läsa om 😉
GillaGilla
Tomte-modulen, jodå, det var ett av Olles och mina utflippade skämt. Vad vi inte tänkte på var att Tradition-butiken i Stockholm hade öppet på julafton. Våra kära, och ej informerade, kollegor fick många frågor av gamers som ville köpa produkten. De kunde inte nå mig per tfn, eftersom jag var hos föräldrarna i annan del av landet. Huruvida Olle blev kontaktad av irriterad expediter vet jag inte.
GillaGilla
haha, det är ju suveränt!
GillaGilla
”Lettiskt intermezzo” var unikt på ett annat sätt. Där fanns nämligen instruktioner för hur äventyret skulle spelas med Sagan om Ringen-rollspelet och Stjärnornas krig-rollspelet.
GillaGilla
Jag har inte läst Lettiskt Intermezzo på evigheter, men jag vill minnas att det låg i bakhuvudet när vi skrev Mutantkosackerna till MUA: Österhavets Otämjda Riken.
GillaGilla
Ja, det har jag också för mig. Tror i alla fall att jag letade upp numret, men konstaterade att det egentligen inte fanns så mycket nytt där om just mutantkosackerna. De är väl mest beridna rövare där va? Det stod mer i introäventyret till Mutant 2. Men sen valde vi ju ändå (helt rätt tycker jag fortfarande) att addera skrotvagnar och en del annat till konceptet.
GillaGilla
Precis, det kan ju aldrig bli fel med skrotvagnar.
GillaGilla
Helt rätt tänkt. Jag fick aldrig chansen att själv tränga djupare in kosackernas egenheter.
GillaGilla
Åh hjälp, gamla ungdomssynder. Såvitt jag minns, utan att vilja läsa om gamla Sinkor, var att den där artikeln inte var tänkt att handla om realism utan om intern logik. Sedan måste man ju inte trycka ner svaret på frågan ”varför?” i halsen på spelarna. Det är betydligt roligare att få klura själv, som Brior är inne på i sin kommentar till Svavelvinter ovan. Och kanske få tillfredsställelsen att så småningom upptäcka att man gissade rätt!
GillaGilla
Intern logik är a&o. Och det är just där så många äventyr faller. Du var helt på rätt spår om jag får säga det själv.
GillaGilla
Ah. Nummer 16 – mitt favoritnummer, alla kategorier (nej, det var inte omslaget som var skälet – fy på er). Anders Blixt och Fredrik Ström skrev nära nog handboken för mig som ung 14-årig SL. De här texterna ledde mig till en djupare förståelse av ”SL bestämmer!” och ”Ha roligt!”. Jag undrar om det inte har påverkat mitt sett att se på spel i övrigt också (vilket kan vara bra när man undervisar i spelkonstruktion och speldesign). Tack båda!
GillaGilla
Japp, ett solitt nummer! Till skillnad från en del andra blir jag inte fullt så upphetsad över omslaget (no pun intended) – det enda felet med omslagsbilden är väl att den passar dåligt med jultemat (snön på Sinkadusloggan och den där julkulan). Hemmafronten var ovanligt intresseväckande vill jag minnas, den skvallrade om flera kommande projekt som fick det att vattnas i munnen (Ereb Altor-boxen, Torshem, Siratsias vita formelbok, Undergångens arvtagare m.m.). Och så var det sista gången som Hemmafronten hade den gamla hederliga vinjettbilden som förmodligen skulle gestalta de röriga skrivborden på Äventyrsspels redaktion. Som andra påpekat flera bra artiklar om äventyrsmakande, och sågningen av SRR-äventyret Herubar Gular får mig fortfarande att le. Det konstigaste är kanske illustrationerna till Lettiskt intermezzo, som inte det minsta motsvarar äventyrets innehåll. Slaget om blodsgläntan spelade vi några gånger, men nu vet jag varför jag alltid förlorade – det var förstås pga inbyggd dålig spelbalans (tack HJK)!
GillaGilla
Var det så dålig balans i slaget om blodsgläntan? I så fall måste det pojkgäng jag tillhörde lyckats matcha de med bäst strategisk förmåga med den svagare sidan, för jag kommer ihåg ett otal jämna matcher.
Naturligtvis valdes sidorna utifrån allmänna preferenser för att spela orcher/svartalfer+troll/människor/alver inte utifrån hur starka sidorna var. Good times.
GillaGilla
Sinkadus tar en titt på Rolemaster! ”Ett mycket realistiskt rollspel”.
Ack ja, denna underbara tid när realism ansågs likvärdigt med extremt snåriga regler 🙂
GillaGilla
Till frågesporten hade de också några ”extra supersvåra bonusfrågor”. Den första löd: ”Hur kan man, genom att studera en karta, sluta sig till att någon på Äventyrsspel gillar Smaklösa?”. Jag som gillar de båda är extremt nyfiken på vilken karta som avses. Jag gissar att det handlar om Mutant eftersom Smaklösa kommer från Gotland men har inte lyckats hitta något. Någon som vet?
GillaGilla
Tony Darwich som bidragit med en drös bilder på barbarer och orcher är förresten idag mer känd som Tony Cronstam, som under lång tid tecknade serien om sköldpaddan Elvis.
GillaGilla