Det är inte helt lätt slå fast vad jag tycker om Amos Oz självbiografiska En berättelse om kärlek och mörker. På ett plan är det en ganska tråkig bok — Oz gör långa utsvävningar om allehanda ämnen vars relevans man sällan inser när man läser dem. Han knyter nästan alltid ihop dessa sidospår på ett mycket elegant sätt, men det förändrar inte det faktum att de kan vara ganska tradiga att läsa.
Ibland vandrar han dessutom nära gränsen för skryt, när han gång på gång upprepar hur tidigt han lärde sig läsa, och vilka böcker han läste som barn. Intressant att veta den första gången, kanske, men gång nummer tre? Nja.
Hur det än må vara med detta så går det inte att hävda något annat än att boken är fantastiskt välskriven, och att Oz lyckas få även de mest torra episoderna att i alla fall vara intressanta att läsa.
En berättelse om kärlek och mörker är inte en bok man läser på en kafferast. Den kräver en hel del tålamod och engagemang av sin läsare. Men de två-tre sista meningarna gör det värt all möda. Att läsa dem var som att få en spark rakt i själen. Eller kanske en kyss.
Piruett 
Jag har länge varit sugen på att läsa den, men längden har avskräckt mig lite. Jag gillade hans Hur man botar en fanatiker men jag gissar att de två skiljer sig en del från varandra. Får väl ta och ta mig an den i sommar eller så.
GillaGilla
De är rätt rejält annorlunda, och inte bara i antal sidor. 🙂
GillaGilla