Sinkadusmåndag, del 7

Sinkadus07
Illustration: ????, till artikeln ”Drakdödaren”.

Sinkadus nr 7 (april 1987)

Omslag
Här var det fart och fläkt. Lite mer livat än förra numrets trötta marslandskap, tack och lov. Man kan givetvis undra vad fasen det är som pågår på bilden — vad det är för litet flygande hästhuvud där till höger, till exempel — men när det gäller Rowena Morrill går jag på linjen att det är bäst att inte fråga för mycket.

Jag har en lite vag, naggande, misstanke att det här var det första nummret av Sinkadus som jag någonsin läste. Men jag är inte riktigt säker.

sinkadus07

Ledare
Nytt typsnitt! Någon sorts courier-variant. Kanske hade Fredrik inte så mycket att säga och behövde ett typsnitt som tog lite mer plats. Ledaren i sig är ett sorts manifest, eller programförklaring, och avslutas med:

”Vår strävan är att alla ska kunna hitta sitt favoritspel bland de som bär Äventyrsspels logo.”

En rätt schysst ambition om jag får säga det själv. Jag vet inte riktigt om den uppfylldes, men det hör väl bara till sakens natur.

Insändare
Dagens ursäkt för redaktionen att skriva ett långt pedagoiskt rant är en fråga om hur de väljer ut vilka insända bidrag som ska publiceras. Frågeställaren Peter Bloch belönas med det till dags dato längsta svaret i en brevspalt. Det är Anders Blixt som skriver, och det är svårt att inte känna medlidande när man tänker på hur mycket skit han måste fått vada igenom under åren. Råd som ”Om du vill sända in regelförslag bör du ha speltestat dem i din kampanj först” och ”När du väljer ett ämne, ta då upp något som du tycker är viktigt och som du gärna skulle vilja läsa om” andas inte så lite ångest.

Signaturen ”En Sinkadus-läsare” har en vädjan: ”Jag tycker att era rollspel är alldeles för svåra. Kan ni inte ge ut ett lättare rollspel utan så många tabeller och poäng?”

I ”Klubbspalten” är det mer av samma gamla fjöniga föreningsnamn.”The dwarfs’ society” är nog favoriten.

Hemmafronten
I stående inslaget ”Hemmafronten” bjuds det på en bisarr inblick i livet på Äventyrsspel. Klas Berndal skulle lära ”ateljépersonalen” om spel. Det blev Stefan Thulin som åkte på en omgång Napoleon at Waterloo. Det gick sådär:

Med femton års erfarenhet av hexagoner och taktikstudier förintade Herr Berndal den unge nybörjaren enligt konstens alla regler. Herr Thulin överlevde hela tre drag och det dröjer nog länge innan han tar tag i ett konfliktspel igen.

Under rubriken ”Arbetsmarknadskonflikt” får man även läsa att:

Redaktionen har förklarat krig mot ateljén. Själva hävdar redaktörerna att de vänder sig mot den ”slappa attityden”  och ”dåliga musiksmaken”. […] Receptionen och ekonomiavdelningen är pro-redaktionen och drar för mycket skatt på ateljépersonalens löner. Värre är att de gömmer kontorets kakor och kaffebröd. Sista hittades en förrådsdepå (sockerkaka) i frysen.”

Det här är det slutgiltiga beviset på att ”Hemmafronten” alltid skrevs av den på redaktionen som råkade vara mest bakis för dagen.

(Notera att de två ovanstånde posterna fyllde större delen av en sida. Det är fantastiskt roligt, men egentligen helt galet utrymmesslöseri. Eller är det bara branding?)

Tidningens största diss låter så här: ”Kan du teckna som lika bra som Nisse Gulliksson? Tydligen inte.” Därefter följer att av de 50 personer som skickat in sina teckningar för bedömning så var det … få … som var bra. ”Men även en blid höna kan finna korn, och Klas måste ha lyckats med sitt ‘Finna dolda ting'”.

Arkivet
Under vinjetten ”Arkivet” får vi lära oss om kampsport i DoD. Detta är så vitt jag kan se samma regler som senare inkluderades i Drakar och demoner gigant.

Zonen
Rubbitar och den skamlösa Mad Max-klonen Mad Matt till Mutant. ”Mad Matt”? Alltså, kom igen …

Övriga artiklar
I Jonas Nilsson ”Hur man överlever ett rollspelsäventyr” får nya spelare goda råd. Typ. Artikeln är indelad i avsnitt som ”Hur hittar man ävetyret”, ”Att överleva en strid” och ”Grottor och komplex”. Fast egentligen är det bara strider artikeln handlar om. Hur man vinner en strid, planerar för en strid, lyckas ta sig till en strid. Mitt favoritråd är dock att ”alltid vara väldigt misstänksam mot obevakade skatter”.

Kommer ni ihåg för några nummer sedan, då det efterlystes historier om spelgrupper som lyckats döda en drake? Nu kommer utdelningen. Dag Stålhandske skriver om hur draken Garaum dräptes. Det är i sanning en märklig historia, en blandning av fantasynovell och stridsexempel. Stilistiska stordåd i stil med ”Garaum kunde ju inte veta att jag forskat fram en VOODOORITUAL mot drakar” förgyller denna tre sidor långa artikel. Fatta, tre sidor om en kille som berättar hur han dödade en drake. Konstiga prioriteringar är bara förnamnet.

Nytt i tidningen är en sida om tennfigurer (”Att spela eller leka med militära figurer är en väldigt gammal företeelse”). Extremt basic. Skaljämförelser, det faktum att det finns regler … gäsp.

En annan nyhet är ”Monster och mikrochips”, en kolumn av Clas Kristiansen om hur man använder datorer till rollspel. Inte mycket hänga i granen: Clas vill bara att andra SL ska skicka sina ”hjälpprogram” till honom. Tydligen är han ute efter ett program som kan slå fram ”en orcharmé på 200 man”, varför man nu skulle vilja ha stats på 200 individuella orcher.

Äventyr
”De dödas dag” till Chock, av Michael Petersén. En sedvanlig kombination av zombies och bibliotek. Inte mycket att säga där.

Reklam
Tradition söker personal till butiken i Göteborg. Som butikschef måste man tydligen kunna fatta egna beslut. Dessutom: SF-bokhandeln gör entré med hela ”1500 titlar på engelska”.

Illustrationer
Premiär för Åke Rosenius i Sinkadus. Han illustrerade stora delar av ”De dödas dag”-äventyret med varierat resultat. Här är ett exempel:

dodasdag

Omdöme
Ett mellannummer. Massa roligt så här i efterhand, men när det kom ut måste det ha varit lite av en besvikelse. Eller kanske inte: kampsporter brukar ju alltid gå hem. För att inte snacka om rubbitar.

28 reaktioner till “Sinkadusmåndag, del 7

  1. Minns själv detta som ett riktigt höjdarnummer, i min spelgrupp tyckte alla att kampsportsreglerna var grymt häftiga och personligen gillade jag Drakdödaren skarpt.

    Gilla

  2. Minns själv detta som ett riktigt höjdarnummer, i min spelgrupp tyckte alla att kampsportsreglerna var grymt häftiga och personligen gillade jag Drakdödaren skarpt.

    Gilla

  3. Det som slår mig är vilken skala det tycks vara på ruljansen. Vilket svenskt rollspelsföretag skulle idag kunna ha separat redaktion, reception, ateljé och ekonomiavdelning? Eller var det bara beteckningar för att fluffa upp enstaka personer som gjorde allt jobb?

    Gilla

  4. Det som slår mig är vilken skala det tycks vara på ruljansen. Vilket svenskt rollspelsföretag skulle idag kunna ha separat redaktion, reception, ateljé och ekonomiavdelning? Eller var det bara beteckningar för att fluffa upp enstaka personer som gjorde allt jobb?

    Gilla

  5. Var det bara beteckningar? Nej, faktiskt inte. Vid den här tiden bestod Äventyrsspel av redaktionen, Anders Blixt och jag, ateljén, Klas Berndal, Nisse Gulliksson och Stefan Thulin, receptionist/allmän sekreterare var en tjej vars namn jag just nu inte kommer ihåg, men hon dyker upp i en del sammanhang som Dora-Lee Banks (hon hette förstås något annat), Fredrik Malmberg var allmänt chefig och Lars-Åke Thor hade främst hand om Target Games, alltså speldistributionen. Ytterligare en tjej hade hand om ekonomin och nu står det still i huvet när det gäller namnet, men jag har för mig att hon var syster till Lars-Åke. Uppe på lagret, som låg högre upp i huset, huserade bland annat Niklas Krog, som senare gått och blivit fantasyförfattare, och Dennis, en f d amerikansk marinkårssoldat, som jag sprang ihop med häromveckan på Dragon’s Lair… Till och från förekom det även diverse människor som var mer inblandade med Target Games och Tradition än Äventyrsspel i huset. (Kom ihåg att det från början var tre skilda företag – TAMB Äventyrsspel HB, som gjorde spel, Target Games AB, som distribuerade spel, och Tradition Svenska AB, som sålde spel i ett varierande antal butiker.)

    Det var alltså fullt korrekt att prata om ateljén och redaktionen som separata delar. När DTP-andet kom igång på allvar började gränsen mellan redaktion och ateljé att luckras upp en del. När sedan hela firman flyttade till Åsögatan 1988 tillkom en rad ytterligare personer – Henrik Strandberg, Johan Anglemark, Jerker Sojdelius och Michael Stenmark och Håkan Ackegård, Tony (Cronstam) Darwich, Marcus Thorell med flera till ateljén, samt ett koppel tjejer som tog hand om ekonomin och vi fick en ny receptionist/sekreterare i form av Camilla. Och så förstås ett gäng blandade säljare!

    Gilla

  6. Var det bara beteckningar? Nej, faktiskt inte. Vid den här tiden bestod Äventyrsspel av redaktionen, Anders Blixt och jag, ateljén, Klas Berndal, Nisse Gulliksson och Stefan Thulin, receptionist/allmän sekreterare var en tjej vars namn jag just nu inte kommer ihåg, men hon dyker upp i en del sammanhang som Dora-Lee Banks (hon hette förstås något annat), Fredrik Malmberg var allmänt chefig och Lars-Åke Thor hade främst hand om Target Games, alltså speldistributionen. Ytterligare en tjej hade hand om ekonomin och nu står det still i huvet när det gäller namnet, men jag har för mig att hon var syster till Lars-Åke. Uppe på lagret, som låg högre upp i huset, huserade bland annat Niklas Krog, som senare gått och blivit fantasyförfattare, och Dennis, en f d amerikansk marinkårssoldat, som jag sprang ihop med häromveckan på Dragon’s Lair… Till och från förekom det även diverse människor som var mer inblandade med Target Games och Tradition än Äventyrsspel i huset. (Kom ihåg att det från början var tre skilda företag – TAMB Äventyrsspel HB, som gjorde spel, Target Games AB, som distribuerade spel, och Tradition Svenska AB, som sålde spel i ett varierande antal butiker.)

    Det var alltså fullt korrekt att prata om ateljén och redaktionen som separata delar. När DTP-andet kom igång på allvar började gränsen mellan redaktion och ateljé att luckras upp en del. När sedan hela firman flyttade till Åsögatan 1988 tillkom en rad ytterligare personer – Henrik Strandberg, Johan Anglemark, Jerker Sojdelius och Michael Stenmark och Håkan Ackegård, Tony (Cronstam) Darwich, Marcus Thorell med flera till ateljén, samt ett koppel tjejer som tog hand om ekonomin och vi fick en ny receptionist/sekreterare i form av Camilla. Och så förstås ett gäng blandade säljare!

    Gilla

  7. Just det, ja, höll på att glömma Ewiz Ehrsson, som började med att knacka in läsarbidrag och sedan blev anställd i redaktionen ungefär samtidigt som Henrik kom in – det här var under en period när väldigt mycket folk runt Äventyrsspel hämtades från något av de olika tolkiensällskapen i Stockholm och Uppsala eller från SCA (medeltidsföreningen, alltså, inte skogsbolaget…). Anders, jag, Ewiz, Henrik, Micke och Gunilla, Johan Anglemark, Stefan Kayat, Ann-Sofie Qvarnström, Åke Eldberg, Gabriel Stein, Ylva Spångberg, med många fler hör eller hörde till den kretsen.

    Gilla

      1. I det här fallet är det ett kvinnonamn. Jag minns att jag spelade (vilket spel har jag glömt) med henne under någon av de tidiga Äventyrsspelskongresserna (1986?).

        Hon var ascool i medeltidsutstyrsel och med ett litet stridsgissel. Såna pinglor hade vi inte hemma i Borlänge.

        Har för mig att hon hookade upp med Thulle.

        Gilla

  8. Just det, ja, höll på att glömma Ewiz Ehrsson, som började med att knacka in läsarbidrag och sedan blev anställd i redaktionen ungefär samtidigt som Henrik kom in – det här var under en period när väldigt mycket folk runt Äventyrsspel hämtades från något av de olika tolkiensällskapen i Stockholm och Uppsala eller från SCA (medeltidsföreningen, alltså, inte skogsbolaget…). Anders, jag, Ewiz, Henrik, Micke och Gunilla, Johan Anglemark, Stefan Kayat, Ann-Sofie Qvarnström, Åke Eldberg, Gabriel Stein, Ylva Spångberg, med många fler hör eller hörde till den kretsen.

    Gilla

      1. I det här fallet är det ett kvinnonamn. Jag minns att jag spelade (vilket spel har jag glömt) med henne under någon av de tidiga Äventyrsspelskongresserna (1986?).

        Hon var ascool i medeltidsutstyrsel och med ett litet stridsgissel. Såna pinglor hade vi inte hemma i Borlänge.

        Har för mig att hon hookade upp med Thulle.

        Gilla

  9. Intressant företagshistoria! Det gick med andra ord riktigt bra för Äventyrsspel när det begav sig. Man behöver ju inte mer än räkna om namnen ovan i månadslöner (alla kanske inte heltid?) för att inse att det var mycket stålar i snurr. Idag är de största svenska rollspelsförlagen mest en ibland bemannad dator i en lägenhet där förläggaren också bor. Äventyrsspel gjorde med andra ord åtminstone några saker jäkligt rätt. De kan inte bara ha haft tiden på sin sida, hur roligt man än må ha åt Mad Matt och annat.

    Drakdödaren minns jag för övrigt som något av det coolaste jag läst (då). Dag Stålhandske trodde jag länge var en pseudonym, men nu börjar jag undra om det inte faktiskt var nån som hette så. Vad gör en sån snubbe idag?

    Gilla

  10. Intressant företagshistoria! Det gick med andra ord riktigt bra för Äventyrsspel när det begav sig. Man behöver ju inte mer än räkna om namnen ovan i månadslöner (alla kanske inte heltid?) för att inse att det var mycket stålar i snurr. Idag är de största svenska rollspelsförlagen mest en ibland bemannad dator i en lägenhet där förläggaren också bor. Äventyrsspel gjorde med andra ord åtminstone några saker jäkligt rätt. De kan inte bara ha haft tiden på sin sida, hur roligt man än må ha åt Mad Matt och annat.

    Drakdödaren minns jag för övrigt som något av det coolaste jag läst (då). Dag Stålhandske trodde jag länge var en pseudonym, men nu börjar jag undra om det inte faktiskt var nån som hette så. Vad gör en sån snubbe idag?

    Gilla

  11. Rollspel såldes ju i alla slags vanliga butiker i varenda håla runt hela landet jämfört med i dag då de säljs i en handfull specialistbutiker som ingen utom de invigda hittar till.

    Fast de gav väl ute en massa vanliga sällskapsspel också – det måste väl ha stått för en god bit av ekonomin?

    Gilla

  12. Rollspel såldes ju i alla slags vanliga butiker i varenda håla runt hela landet jämfört med i dag då de säljs i en handfull specialistbutiker som ingen utom de invigda hittar till.

    Fast de gav väl ute en massa vanliga sällskapsspel också – det måste väl ha stått för en god bit av ekonomin?

    Gilla

  13. Jag minns att jag tyckte att Mad Matt var den hårdaste snubben jag någonsin läst om till Mutant, han hadde ju överlevd ZONEN RUNDT HAMBURG som tydeligen var typ den farligaste plats man kunde hitta. Det som var kul var ju att man fick veta om denna hittills okände zon, det gav omedelbart en massa balla visioner om tysktalande(nazi?)zonmutanter etc. Ack, hur mycket tid man hade till kreativt dagdrömeri under de åren… Läs den självbiografiska romanen ”The Elfish Gene” av Mark Barrowcliffe om du inte minns hur rollspel kunde äta upp alla dina vakna timmar… Läs den oavsett, den är mycket rolig (och pinsam i sin ärlighet). Kolla http://www.elfishgene.com

    Gilla

  14. Jag minns att jag tyckte att Mad Matt var den hårdaste snubben jag någonsin läst om till Mutant, han hadde ju överlevd ZONEN RUNDT HAMBURG som tydeligen var typ den farligaste plats man kunde hitta. Det som var kul var ju att man fick veta om denna hittills okände zon, det gav omedelbart en massa balla visioner om tysktalande(nazi?)zonmutanter etc. Ack, hur mycket tid man hade till kreativt dagdrömeri under de åren… Läs den självbiografiska romanen ”The Elfish Gene” av Mark Barrowcliffe om du inte minns hur rollspel kunde äta upp alla dina vakna timmar… Läs den oavsett, den är mycket rolig (och pinsam i sin ärlighet). Kolla http://www.elfishgene.com

    Gilla

  15. Småtrevligt nummer! Hemmafronten är som sagt fylld med de vanliga interiörerna från Ä-spel, och i den ständigt skiftande vinjettbilden noterar man att cigarettpaketet är utbytt mot en snusdosa. Försökte Stefan Thulin sluta röka? Artikeln om ”Hedemi – vagnfolket” (av Anders Blixt, antar jag), ett kringresande människofolk, är ännu ett kvitto på att Ereb Altor var väldigt jordnära och ”high fantasy” från början. Detta är långt innan Krilloan och dess magiker-brandkår! Artikeln ”Hur man överlever ett rollspelsäventyr” är härligt basic. ”På värdshus brukar det finnas folk med problem som de vill ha lösta.” Ibland undrar jag vem som egentligen startade klichén med att fantasyäventyr alltid börjar på ett värdshus. När jag går på krogen är det då ingen som kommer fram och vill ha min hjälp att leta upp någon kidnappad brorsdotter eller viftar med någon gammal karta. Inte ens någon som vill ha hjälp med deklarationen. Dag Stålhandskes drakdödar-novell är en ”intressant” mix av novell och regelgenomgång (den känns nästan som ett modernistiskt experiment), men jag minns att jag fann den enormt cool och inspirerande på den tiden. ”De dödas dag” minns jag som ett välskrivet äventyr (även om vi aldrig spelade Chock) och artikeln om rubbitbekämpning i Pyrissamfundet var klockren som inspiration till spännande äventyr. Och jag kan inte fatta varför de senare bytte bort den där schyssta vinjettbilden till Zonen!

    Gilla

  16. Småtrevligt nummer! Hemmafronten är som sagt fylld med de vanliga interiörerna från Ä-spel, och i den ständigt skiftande vinjettbilden noterar man att cigarettpaketet är utbytt mot en snusdosa. Försökte Stefan Thulin sluta röka? Artikeln om ”Hedemi – vagnfolket” (av Anders Blixt, antar jag), ett kringresande människofolk, är ännu ett kvitto på att Ereb Altor var väldigt jordnära och ”high fantasy” från början. Detta är långt innan Krilloan och dess magiker-brandkår! Artikeln ”Hur man överlever ett rollspelsäventyr” är härligt basic. ”På värdshus brukar det finnas folk med problem som de vill ha lösta.” Ibland undrar jag vem som egentligen startade klichén med att fantasyäventyr alltid börjar på ett värdshus. När jag går på krogen är det då ingen som kommer fram och vill ha min hjälp att leta upp någon kidnappad brorsdotter eller viftar med någon gammal karta. Inte ens någon som vill ha hjälp med deklarationen. Dag Stålhandskes drakdödar-novell är en ”intressant” mix av novell och regelgenomgång (den känns nästan som ett modernistiskt experiment), men jag minns att jag fann den enormt cool och inspirerande på den tiden. ”De dödas dag” minns jag som ett välskrivet äventyr (även om vi aldrig spelade Chock) och artikeln om rubbitbekämpning i Pyrissamfundet var klockren som inspiration till spännande äventyr. Och jag kan inte fatta varför de senare bytte bort den där schyssta vinjettbilden till Zonen!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s