De 10 coolaste monstren i den svenska rollspelshistorien

nörd, rollspel

Det har funnits svenska rollspel i snart 30 år. Under den tiden har det producerats mängder och åter mängder av monster, varelser och kreatur för att fylla spelarnas omättliga behov av nya saker att slakta. De flesta av monstren glömmer man bort direkt efter att man läst om dem och andra är så hiskligt larviga att de aldrig kommer till användning. Men vissa sticker ut från mängden. De är mer originella, häftiga, ja helt enkelt coolare. Här nedan presenterar jag den svenska rollspelhistoriens tio coolaste monster. Håll till godo.

(Grundkravet för att kvala in på listan är att monstret ska finnas beskrivet med grundegenskaper eller annan speldata, samt vara illustrerat.Varelsen bör inte heller vara tänkt att användas som en spelbar ras.)

ionacht

10. Ionacht (i Ilian – intrigens härskarinna)

Mutant Chronicles nefariter är i allmänhet inte så coola, om man inte gillar röda s&m-muskelbyggare. Ionacht är däremot något man stolt kan hänga i julgranen. Han är 180 cm lång, och därmed en dvärg i nefaritsammanhang. Bara ordet ”nefaritdvärg” är ju coolare än vilken Michael Bay-film som helst, men det tar inte slut där. För att kompensera för sin ”missbildning” är Ionacht hårdare, smartare, elakare och grymmare än alla sina mer storväxta syskon. Med våld, list och underhandsaffärer har han tagit makten över i princip hela Venus (eller om det var Merkurius, eller någon annan sån där liten planet). Det är inte illa pinkat för en 180 cm lång röd dvärg.

Som en bonus går han — enligt bilden ovan — klädd i ”fantasyboots”, vilket bara det skulle ha räckt för åtminstone ett hedersomnämnde på den här listan.

kalydon

9. Kalydon (i Monsterboken II)

Kalydoner är vita eldsprutande vildsvin med elefantliknande betar. De förmodas vara resultatet av ”någon magikers vidriga experiment och manupilationer av vanliga vildsvin”. Låt gå för att experimenten kan ha varit vidriga, men resultatet är i alla fall läckert värre. Ett eldsprutande vildsvin, stort som en oxe, är inte något man muckar med ostraffat.

Faktum är att nästan alla varelser blir coola om man gör dem eldsprutande. En het andedräkt skulle till och med förvandla en vanlig duva till kvarterets hårding. Lägg till detta att vildsvinet, näst katten, är det coolaste djuret så börjar du ana vidden av kalydonens tuffhet.

Vill man vara cynisk så är kalydonen dessutom en vandrande barbeque. Vilket är trevligt.

demonkatt8. Demonkatt (i Monsterboxen)

Egentligen är det taskigt att kalla demonkatter för demonkatter. De är inte demoner! De är bara vanliga skogskatter (1 tuffhetspoäng (tp)) som förvandlats (1 tp) till mordmaskiner (1 tp) när en meteor slog ner (1 tp) i skogen där de bodde.

Slå den bakgrundshistorien om ni kan.

Dessa katter är 1 meter i mankhöjd, har knivliknande klor och sylvassa huggtänder, päls tjock som en rustning och ett luktsinne som gör att de känner doften av ett byte på flera hundra meters håll. De attackerar alla som kommer in i deras revir och är helt enkelt mardrömmen för vilken ailurofobiker som helst.

grip

7. Grip (i Jorges bestiarium)

Det finns många varianter av gripen, men sättet de skildras i Riotminds Jorges bestiarium till Drakar och demoner 6 slår det mesta. Där de stäpplevande rovdjur som inte gör så stor skillnad på renar och människor. Allt är liksom mat för dem. Stäppfolket gör dessutom pilspetsar av gripens klor. Vad kan man säga? När någon gör vapen av ens lik, då vet man att man är cool.

Överlag så är gripen av de få ”blandvarelser” som verkligen fungerar. Hippogrif? Bläj. Mantikora? Pah! Chimera? Larv. Nej, ge mig en grip vilken dag som helst.

drakar

6. Drake (i Drakar och demoner 1981)

Genom åren har det dykt upp många sorters drakar i rollspelshobbyn. Logedragar, järndrakar, jorddrakar, skuggdrakar, odöda drakar, elddrakar … fler drakar än man någonsin kan behöva. De är väl alla trevliga på sitt sätt, men vill man ha en riktigt cool drake får man gå tillbaka till de gamla urkunderna — närmare bestämt det första Drakar och demoner från 1981.

Denna varelse är själva essensen av en drake: egoistisk, lynning, gririg, dödlig. De ”ÄLSKAR skatter” och hämnas skoningslöst på dumma rollpersoner som stjäl från dem. De sprutar eld — eller gift, om man så önskar — och varenda en av deras kroppsdelar kan knocka även den sturskaste äventyrare.

För att understryka exakt hur cool och dödlig draken så visar illustrationen bara en nykläckt drakunge — som för att säga ”Ni är inte redo för att se hur cool en fullvuxen drake är”.

Respect.

svartnisse5. Svartnisse (i Monsterboken)

Svartnissarna är de minsta av Drakar och demoners alla svartfolk (orcher, troll, resar m.fl.). Jag misstänker att namnet är en tribut till ”tomtenisse”.

Svartnissarna är svaga, utmärglade, fega och ynkliga. Inte så goda förutsättningar för coolhet.

Skenet bedrar. Svarnissarna är de listigaste av alla svartfolk — deras feghet blir till bränsle för påhittiga bakhåll och tjuvnyp. Riktigt coola blir de först med kampanjboken Svartfolk, där man får reda på att de använder allt möjligt bråte som vapen, men har en förkärlek för att slåss med kniv och gaffel. De använder till och med speciella stridsgafflar. Hur coolt är inte det? Tänkt dig att en hord svartnissar beväpnade med gafflar kommer rusande mot dig … då känns ett gäng orcher, eller varför inte några troll, mer lockande.

bil

4. Mördarbil (i Nattens fasor)

En mördarbil är en ond ande som tagit kontrollen över en vanlig personbil. Den kan, utan hjälp av en förare, köra runt efter egen vilja, hur länge som helst (den behöver ingen bensin). Den är dessutom extremt svår att förstöra, för den kan reparera sig själv. Man måste i princip spränga bilen i småbitar för att bli av med den.

Mördarbilar fungerar på så stätt att de utser ett offer, till exempel dig. Därefter börjar bilen en långdragen psykningskampanj. Den förföljer sitt offer, åker sakta förbi offrets bostad om och om igen, smyger sig på och varvar upp motorn när offret är på väg över gatan. Bilen gör allt för att få den utvalde att ur ballans.

Sen inleder den fas två, och börjar projicera drömmar. Offrets nattsömn förvanldas blir en plåga med ständiga mardrömmar om att bli jagad av en bil längs mörka vägar, en bil som bara kommer nämre och närmre, som inte går att komma undran.

Slutligen slår mördarbilen till och kör över sitt utsedda offer när personen minst anar det. Pang bara — instant roadkill.

runsten

3. Runstenstroll (i Jorges bestiarium)

Ett runstenstroll är ytterligare ett i raden av varelser som har någon galen magiker att tacka för sin existens. Nu mera har de dock slagit sig fira och skapar själva nya exemplar av sin ras genom att försiktigt knackra fram dem ur berget.

Runtrollen är stora stenvarelser täckta av runor och inristade mönster av alla de slag. De är fredliga till naturen, vilket är tur för deras omgivning. Om man bortser från saker som att de är stora, starka och gjorda av sten så ökas deras coolhetsfaktor markant av att runorna de har inristade i sig är magiska. Runorna kan ge alla möjliga förmågor — från att göra trollet mäktigare när månen skiner, till att krossa alla vapen som träffar det, till att ge trollet förmågan att gå rakt igenom sten.

De är alltså levande, magiska runstenar. Det är svårt att slå, om man snackar coolhet.

landhaj

2. Landhaj (i Mutant)

Hajar är coola, fråga vilken 8-åring som helst. Hajar som simmar på land, genom jorden, måste alltså vara ännu coolare. Flera magnituder coolare. Om man har respekt för vattenlevande hajar, vad har man då inte för en firre som hugga av en benen mitt på Götgatan?

rubbitar

1. Rubbitar (i Mutant 2)

Om man tar något litet och mesig, och vänder på steken så att det blir starkt och tufft så slår coolhetsfaktorn i taket direkt. Rubbitar förkroppsligar detta fenomen.

En rubbit är en intelligent kanin (eller hare?) som går på två ben och har armar. De är betydligt större än sina fyrbenta släktingar, kanske strax över en meter långa. De använder sig av alla möjliga redskap, från ångkraft till krutvapen till telegrafer, och har ett underjordiskt samhälle som är minst lika välutvecklat som hos Mutantskandinaviens människor.

De är dessutom väldigt krigiska av sig. Rubbitar hatar nämligen köttätare. Alla köttätare — katter, vargar, uttrar … och människor. De är ständigt rädda att köttätarna ska komma och äta upp dem, och resonerar att anfall är bästa försvar. Därför har de förklarat ett evigt krig mot alla köttätare, ett krig som de bedriver organiserat och målmedvetet. Rubbitarna för en avancerad gerillakrigföring mot i princip resten av världen. De saboterar, massakerar, spränger, underminerar och infiltrerar. De tänker inte vila förrän den sista köttätaren är död.

Rubbitar är alltså paranoida ramboninjor. I kaninform. Jag kan inte tänka mig något coolare.

Publicerat

65 reaktioner till “De 10 coolaste monstren i den svenska rollspelshistorien”

  4. Cool sida, takes me back.. 🙂

    Svartnissarna är ju helt klart de häftigaste varelserna, men Kalydonen gjorde mig bara irriterad kommer jag ihåg. Låt gå för vandrande barbeque, men jag undrade alltid hur fanken den kunde andas om det kom eld igenom näsborrarna?

    ..Att frågan egentligen handlade om ett eldsprutande vildsvin med elefantliknande betar var beside the point.

    Gilla

    Svara

  5. Fenomenalt inlägg! Jag minns själv när min rollpersonsgrupp överfölls av svartnissar när vi hade slagit läger och lagt oss till sömns under ett stort träd. Ett träd som, visade det sig, var hemvist åt en massa svartnissar på bakhållshumör, så klart beväpnade med stridsgafflar. De var inte så värst farliga egentligen, men oj vad förbannade och sadistiskt onda vi blev på dem. Vem vill vakna av en gaffel i rumpan?

    Runstenstrollen låter riktigt häftiga. Synd att de inte fanns när vi spelade. 😉

    Gilla

    Svara

  6. skratt, fan vad lycklig du gjort mig!

    jag harockså använt de ondsinta svartnissarna när mian rollspelare sov och de blev grymt fröbannade, när en nisse fick in en eprfekt träff emd sin slöa sked, 4 skada i pallet när man just vaknat.

    Jag gillade kalydonen, kändes härligt grekisk och gripen i Jorges, så jkla vacker när den hugger en liten liten STOR hjort…

    Demonkatter skrämde slag på mina spelare och som nänt önskar alla troellen itrudvang fanna på DoDtiden.

    /K

    Gilla

    Svara

    1. Mördarbilen, var den möjligen inspirerad av Spielbergs ”Duellen”? (Se den, bra rulle i all sin enkelhet.)

      Kalydonen tyckte jag mest var märklig – eldsprutande vildsvin? Dessutom tyckte jag att eldkvasten var åt helsike för lång (FYS meter?) för att passa ihop med ett så (förhållandevis) litet djur.

      Gilla

      Svara

      1. Mördarbilen var inspirerad av en hiskeligt dålig skräckrulle från 1970-talet, med en demon-besatt bil i huvudrollen (IIRC).

        Kalydonen är hämtad från den grekiska sagofloran: den kalydoniska galten vållade mycket elände och en av de stora hjältarna gav sig ut för att dräpa den. (Herakles? jag minns inte just nu.)

        Gilla

      7. Jag såg den där jäkla filmen (eller något ännu sämre inspirerat av den) när jag var ung. Jag var rädd för bilar i flera veckor efter det.

        Och självklart ska rubbitarna vara högst på listan!

        Gilla

  10. Jag känner mig smickrad: rubbit, svartnisse, mördarbil och kalydon är mina påhitt. Rubbitarna är mina personliga monsterfavoriter, ty har ni tänkt på hur frikkin snabbt kaniner och harar förökar sig?

    Gilla

    Svara

    1. Jag har ofta tänkt på det där i SF-sammanhang.
      När folk ska göra en riktigt hård aggressiv och fascistisk utomjording så brukar de basera den på något imponerande rovdjur. För mig som biolog känns det helt fel. Djur som har farliga medfödda vapen är i regel väldigt försiktiga med att använda dem. De har rituella brottningsmatcher (skallerormar) eller tävlar i vem som kan bröla högst åtta veckor i streck, eller springer bredvid varandra (kronhjortar) eller använder enorma mängder diplomati och social skills och väntar i typ ett halvår innan de bestämmer sig för att de faktiskt är såpass ovänner att de kanske ändå ska slåss med varandra (vargar). Dessutom behöver rovdjur vara i minoritet i en större ekologi för att överhuvudtaget fungera.
      Men kaniner… som är onda och fascistiska av naturen, som vill att hela världens ekologi ska vara en enda gräsgrön kulle med kaningångar och tusen miljarder kaniner. Och som dessutom har en av de coolaste och otäckaste tecknade vuxenfilmerna som någonsin fuckat upp barn som var för små för att titta på den.
      Komplimanger till Blixt som fattade allt det här för 20 år sedan! Go rubbits!

      Gilla

      Svara

    2. Det kalydonska vildsvinet finns faktiskt även i Forgotten Realms så jag är inte säker på vem som var först med att få in grisen i rollspelssammanhang. Mördarbil torde dock Äventyrspel vara först med även om iden mycket riktigt är Kings. Jag blev dock mäkta besviken när jag sent om sider upptäckte att landhajen (mfl Mutant-saker) är tagen från Gamma World.

      Ja, det är lustigt med Äventyrsspels febless för små onda och livsfarliga monster särskillt som, vad jag vill minnas, man uppmanades av spelmakarna (saknar referens) att inte göra farliga monster som var små och såg harmlösa ut. Tyvärr missar dock Magnus Edlund att ta upp det mest coola och orginella svenska monstret någotsinn – nämligen Rovgranen! Jag skulle aldrig kunna kläcka ett sådant fasansfullt monster i en ens mina feberfantasier…

      Gilla

      Svara

    3. Hmm… blanda nu inte ihop kaniner och harar. Kaniner kan få 55 ungar per år och harar bara 15 och dom inte så nära släkt faktiskt. Rubitar var väl muterade kaniner och inte harar? Jag hoppas jag inte satt och spelade fel i flera år…

      Gilla

      Svara
  11. Pingback: Sinkadus-måndag, del 28 | Piruett

  12. Jag började bli lite orolig när jag scrollade igenom lista. Fler och fler placeringar strök förbi och allt jag undrade var: ”Var tusan är landhajen någonstans?”

    Jag borde väl ha gissat från början att den skulle ligga antingen på eller väldigt nära förstaplatsen. 😀

    Gilla

    Svara

    1. Btw, någon som spelat spelet Armed and Dangerous? Där finns det ett hysteriskt skjutvapen som skjuter målsökande landhajar. Kan det bli bättre?

      Gilla

      Svara
  13. Pingback: Död åt den svarta enhörningen!

    1. Nja, det påpekas väl av Anders och mig även om Anders bara nämner filmen. Intressant monster vilket som men dock inte i klass med Rovgranen från Sinkadus

      Gilla

      Svara

  16. Rovgranen var fasansfull; jag minns när jag läste någon av spelledarens böcker och hittade denna, hoppades innerligt att jag skulle slippa möta den.

    Kommer även ihåg att han ofta talade om något som jag fick till ”vampyrhönsgift”, poletten trillade ner först när vi mötte en flock vampyrhundar på gamla E6.

    Gilla

    Svara

  17. Jag tyckte svärm var ganska coolt. En svärm av typ bålgetingar med kollektivt medvetande. På bilden (monsterboken 2?) flyger de i formation som en pansarnäve.

    Det som är coolt med dem är framförallt att det är en extremt tuff motståndare fast den inte har vare sig extrema värden eller magiska superförmågor. Det är bara väldigt jobbigt att hantera några dussin bålgetingar som krupit in innanför helrustningen. En magiker som råkar ha rätt besvärjelser kan bränna av kräken ganska lätt, men annars måste RP verkligen tänka ut något smart för att vinna över den.

    Gilla

    Svara

      1. Om de nu hade träffområdestabell för amöba, vad var träffområdena för en Svärm?
        Usch, minns just att jag slagits mot en jätteamöba, var den från monsterboken?

        Gilla

  18. Hej! Först måste ja bara berömma dig för en underbar blogg! Jag har aldrig läst en bättre fantasy blogg! Tycker det borde finnas flera 😉
    Har inte läst allt du skrivit ännu, har inte tid, men jag gillade denna extra mkt! Drakar är en av mina favoriter 8D Kunde gissa att mördarbilen kom från filmen/boken Christine ^_^ jag är ett STORT Stephen King fan haha :’) Fortsätt så här! Och, kan du inte göra en lista med de 10 bästa fantasy boks huvudkaraktärer? Skulle vara coolt 😀

    Gilla

    Svara

  19. OK, det verkar vara dags att reda ut ett och annat:

    Mördarbilen är INTE baserad på boken/filmen Christine. Den är baserad på filmen Djävulsbilen (The Car, 1977). Läs min och Anders (Blixt) replikväxling från 20-21 juli 2009.

    Gilla

    Svara

  21. Din blogg blir bara mer och mer fantastisk för varje inlägg jag läser. Suveränt. Nu har jag snart slösat bort en hel arbetsdag på det här. Även om detta inlägg handlar om svenska monster kan jag inte låta bli att undra om någon minns plankan med insektsvingar från Monster Manual II (AD&D så klart). Har glömt vad den hette, men den såg väldigt rolig ut.

    Gilla

    Svara

  23. Ett av mina favoritmonster från DoD var någon form av fladdermusmänniska (tror jag det var) som levde i träsk. Det häftiga var att den knappt gick att upptäcka, men dess hjärtslag kunde höras tydligt om den var i närheten.

    Gilla

    Svara

    1. Den bästa biten är när James Brolin springer in i sitt hus och fram till sin familj. Andfått flämtar han: ”Run! The car is in the garage!”.

      Vill minnas att hans rollprestation var nominerad till något pris i mitt kalkonfilmslexikon.

      Gilla

      Svara

    1. Jag har aldrig träffat någon som spelat SRR sen 1992 känns det som. Finns säkert någon grupp kvar som spelar det. Men för mig var SRR aldrig ett bra spel överhuvudtaget. Var bättre att använda DoD reglerna i Midgård än att använda SRR reglerna. Enligt mig alla fall 🙂

      Gilla

      Svara

      1. SSR/MERP var bitvis riktigt uselt men hade sin charm. DoD var mera standard och hade passat världen bättre men tja… ganska tråkigt faktiskt. Lustigt nog var högalverna i DoD betydligt starkare än i SSR/MERP och starkare än människor. Vet inte om jag själv finner stöd för detta i Tolkien.

        Gilla

      2. Det jag gillade med SRR var de härliga modulerna som Gundabad, Tharbard, Öknens krigsherrar och Mörkmården. Även om de inte innehöll så väldetaljerade äventyr så gav de inspiration. Jag gillade också spelsystemet med OB istället för färdighetsvärden och de härliga detaljerna i stridstabellerna dock blev det väl lite för mycket tabellslående tillslut men reagerade aldrig över det när jag var 15. Vi kunde ju inte låta bli att leta upp Gandalf heller kom jag ihåg, han blev riktigt piss-off när vi stal Skuggefax från honom.. 🙂

        Gilla

      3. Men det heter ju: Lägg dig inte i trollkarlars angelägenheter, ty de är listiga och snara till vrede.

        Gilla

    1. Jag skrev äventyret ”Tappad i Tharbad” till Sinkadus nr 21 som dock inte kommenteras här. Jag undrar om SRR blev någon storsäljare för Äventyrspel… tror faktiskt det var det spel som behandlades minst i Sinkadus.

      Gilla

      Svara

    2. Jo, en hel del. Men det här är fel plats att diskutera det.

      Magnus gick igenom alla Sinkadusnummer, förvisso väldigt raljerande, under rubriken Sinkadusmåndag (se överst på sidan). Där kan du säkert hitta en del. Annars rekommenderar jag att du söker dig till något av de diskussionsforum för rollspel som finns på webben, t.ex. http://www.rollspel.nu. Där finns säkert någon som kan redogöra för SRR-materialet i Sinkadus.

      Mina sinkor ligger för övrigt i en låda på vinden.

      Gilla

      Svara
  31. Pingback: En hamnarbetare minns, avsnitt 4: MT2 « Drömsmedjan

  33. Hehe, jättebra lista…apropå detta med kontrasten söt fluffig/livsfarligt mordisk, fanns det inte också ett monster ”Mördarkanin” i Mutant…2 var det väl? Kommer ihåg någon bild med en tjej som lutar dig fram mot en liten kanin som sitter och ser söt ut medan en annan kommer flygande från ett träd (hehe, fniss bara på det) med blottade huggtänder bakom bruden…

    Gilla

    Svara
  36. Pingback: “Chock” — liket lever | The Dream Forge
  37. Pingback: Sinkadusmåndag, del 28 – Piruett

Lämna en kommentar