Sinkadusmåndag, del 5

Sinkadus06cover

Yes, så var det äntligen dags för den femte Sinkadusmåndagen. Bra va?

Sinkadus nr 5 (september 1986)

Omslag
Don Maitz har gjort detta omslag (även om han blir kreddad som ”Don Maintz” i redrutan). För att vara ett omslag till ett Japan-nummer så känns motivet märkligt ojapanskt. Om jag minns rätt användes denna bild även som omslaget till boken Camber av Culdi av Katherine Kurtz, som gavs ut av Äventyrsspel 1988. Mängdrabbat?

sinkadus05

Ledare
Olle Sahlin, 30, gör entré. ”Olle var tidigare svenskalärare, men har nu bestämt sig för att sats på något nu nytt. [sic]”

Hemmafronten
På nyhetssidan ”Hemmafonten” får man reda på att redaktionen fick över 600 monsterbidrag inskickade till sig efter att ha avslöjat att de planerar en Monsterboken 2. ”Det mest populära förslaget var Balrog, som vi ett tag fick 2-3 stycken varje dag av.” För att vara en hobby som skryter så om sin fantasirikedom är ju detta pinsamt fantasilöst.

Arkivet
Temat för det här numret av Sinkadus är Japan. Gunilla Jonsson har anpassat Drakar och demoner för japanska äventyr, med nya yrken, vapen, monster och magi. Det är en salig blandning, speciellt bland monsterna där örnar får dela spaltutrymme med spökkrigare. Jag har aldrig riktigt förstått den där fäblessen för stats på vanliga smådjur som Äventyrsspel i allmänhet ägnade sig åt. Det känns bara som utfyllnad.

Zonen
Till Mutant dyker det såklart upp japanska vapen. En lajatang gör 2T8 i skada, etc. Dessutom lite nya varelser (ultratigern är typ en vanlig tiger, fast hårdare), fallregler och info om rättsväsendet i Pyrisamfundet. Jag imponeras ständigt av den mängd av, och bredd på, material som redaktionen lyckas klämma in på två ynka sidor. Det finns liksom ingen respekt för att saker ska hänga ihop, ha ett tema, eller bara vara lättillgängligt. Artiklarna bara kläms in där de får plats.

Öh va?
Inget japan-nummer utan ninjor. Gunilla Jonssons artikel ”Döden ur mörkret” är jordnära och fokuserar mest på ninjans historia och traditioner, och inte så mycket på mad skillz. Till Chock finns dock en artikeln om vampyrninjan. Ja, vampyrninjan. Även kallad dödsninjan. Vampyrninjan alltså är sorts vampyr … som också är ninja. ”Den främsta experten på stridskonst i Japan, kanske rentav i hela världen.” Utomordentligt töntig artikel. Välskriven, men töntig. Ninjatöntig.

Äventyr
Gunilla Jonsson fortsätter leverera japantexter. I äventyret ”Spökgeneralen” ska rollpersonerna försöka ta reda på vad som hänt länsherren Sugimoto (samma namn som en mycket känd fotograf, för övrigt) som börjat bete sig så konstigt. Det visar sig att han har blivit besatt av ett hämndlystet spöke. Tips till äventyrskribenter: Det är inte bra att avslöja ditt äventyrs handling redan i titeln.

Insändare
Albert Forssell tycker att Sinkadus har blivit snyggare men att ”Det har kommit amerikansk kommersialism över det”. Ett påstående som ignoreras helt i redaktionens svar. Temat ”Äventyrsspel har sålt sin själ” kommer att bli ganska vanligt på insändarsidan i framtiden.

Annars är det mest lite småplock. Någon vill ha mer tennfigurer i tidningen, en annan tycker att det finns konstigheter i äventyret Järnringen, och ytterligare någon kommer med skarp kritik mot föregående nummers artikel om det victorianska England.

I klubbspalten fortsätter föreningsnamnen att frodas: The Zombies, Dragonfire Society, Mörkerherren, Black Wizard, Dragon Hunters. Ju hårdare, desto bättre. Vissa undantag finns dock, så som kryptiska RS-S.U.P.(W). Ibland hittar man även oanade livsberättelser:

”Rollspelsklubb i Etiopien söker äventyrsbrevväxling. De spelar Chock, Mutant, Drakar & Demoner, Expert, D&D Basic, Expert [igen], Advanced. Adress: Binky Ståhl, UD”.

Det är glädjande att självaste Utrikesdepartementet rycker in för att rädda äventyrstörstande exilsvenskar. Jag undrar hur många svar de fick.

Illustrationer
Det är förvånansvärt få illustrationer i det här numret, trots att det finns hela tre illustratörer: Stefan Kayat, Stefan Thulin och Nisse Gulliksson. Det finns ingenting som riktigt står ut.

Reklam
Lekbiten i Umeå är ”Bäst i sta’n på SPEL”. Jag undrar om de hade särskilt stor konkurrens om titeln.

Omdöme
Ett stadigt nummer. Det första temanumret av Sinkadus någonsin. Redaktionen laborerar lite för mycket med olika färger och jox för att det ska vara riktigt behagligt att läsa tidningen. Vit text på svart bakgrund, svart text på grå bakgrund, svart på orange … Det ger ett splittrat intryck.

Tidningens redigering är i allmänhet en sorglig historia. Olika textstorlekar, spaltbredder och radavstånd trängs sida vid sida. I framtiden kommer vi även att få se ren hiskliga placeringar av bilder. Dessutom pendlar antalet bilder — och storleken på bilderna — mycket från nummer till nummer. Ibland är det textspäckat som bara den, ibland ligger stora maffiga illustrationer och skräpar på var och varannan sida.

39 reaktioner till “Sinkadusmåndag, del 5

  1. Det här är rollspelssatir på hög nivå. Jag har börjat läsa det här varje måndagmorgon. För oss som passerat 30 har Sinkadus en (minst) dubbel betydelse: dels oerhört mycket nostalgi (i mina tidiga tonår lusläste jag verkligen den här blaskan), och dels en viss medelålders klarsynthet. Sinkadus är emellanåt en riktigt katastrofalt dålig tidning, inte bara för att rollspelssverige faktiskt har utvecklats en hel del. Jag gillar att du har en befriande distans till Äventyrsspels grejer. Mycket är bara komiskt idag.

    Monsterböcker är rätt märkliga egentligen. Jag har spelat massor av Äventyrsspels grejer och hade båda Monsterböckerna, men jag kan faktiskt inte minnas att jag någonsin använde något enda monster därifrån. Som tonåring gick jag in för att spela nästan bara köpeäventyr och dessutom göra det strikt by-the-book, varenda rum i grottan skulle beskrivas korrekt. Men jag tyckte ändå att Monsterböcker var ett måste, varför vet jag inte. Är det någon som använder Monsterböcker egentligen? Jag undrar till exempel vem som har konkret användning av fem olika alvraser och sju trollraser.

    Gilla

    1. Skoj att du gillar Sinkadusmåndagarna — jag gör mitt bästa för att inte bli förblindad av nostalgi. =)

      Jag använde Monsterböckerna jättemycket. Vi spelade nästan aldrig köpeäventyr utan bara hemmasnickrade saker. Oftast inte ens hemmasnickrade, utan bara improviserade. Så här kunde planerandet av en spelsession se ut:

      (På väg hem från skolan)
      Jag: Vem ska spellleda?
      Kompis 1: Du, väll?
      Jag: Okej, men då blir det Mutant RYMD.
      Kompis 2: Då vill jag göra en ny gubbe.
      Jag: Visst.

      20 minuter senare började vi lira. Då var det jäkligt fint att ha monsterböcker o dyl.

      Gilla

    2. Skoj att du gillar Sinkadusmåndagarna — jag gör mitt bästa för att inte bli förblindad av nostalgi. =)

      Jag använde Monsterböckerna jättemycket. Vi spelade nästan aldrig köpeäventyr utan bara hemmasnickrade saker. Oftast inte ens hemmasnickrade, utan bara improviserade. Så här kunde planerandet av en spelsession se ut:

      (På väg hem från skolan)
      Jag: Vem ska spellleda?
      Kompis 1: Du, väll?
      Jag: Okej, men då blir det Mutant RYMD.
      Kompis 2: Då vill jag göra en ny gubbe.
      Jag: Visst.

      20 minuter senare började vi lira. Då var det jäkligt fint att ha monsterböcker o dyl.

      Gilla

    3. Vi använde jämt monsterböckerna; särskilt till att göra gubbar. Silveralverna var populära för då kunde man slå läger uppe på molnen, där inte orcherna kom åt en, och nånting som hette Karkion (eller nåt) blev väldigt bra trollkarlar.
      Köpeäventyr spelade vi nästan aldrig, förutom de få vi hade som vi spelade hur många gånger som helst.

      Gilla

  2. Det här är rollspelssatir på hög nivå. Jag har börjat läsa det här varje måndagmorgon. För oss som passerat 30 har Sinkadus en (minst) dubbel betydelse: dels oerhört mycket nostalgi (i mina tidiga tonår lusläste jag verkligen den här blaskan), och dels en viss medelålders klarsynthet. Sinkadus är emellanåt en riktigt katastrofalt dålig tidning, inte bara för att rollspelssverige faktiskt har utvecklats en hel del. Jag gillar att du har en befriande distans till Äventyrsspels grejer. Mycket är bara komiskt idag.

    Monsterböcker är rätt märkliga egentligen. Jag har spelat massor av Äventyrsspels grejer och hade båda Monsterböckerna, men jag kan faktiskt inte minnas att jag någonsin använde något enda monster därifrån. Som tonåring gick jag in för att spela nästan bara köpeäventyr och dessutom göra det strikt by-the-book, varenda rum i grottan skulle beskrivas korrekt. Men jag tyckte ändå att Monsterböcker var ett måste, varför vet jag inte. Är det någon som använder Monsterböcker egentligen? Jag undrar till exempel vem som har konkret användning av fem olika alvraser och sju trollraser.

    Gilla

    1. Skoj att du gillar Sinkadusmåndagarna — jag gör mitt bästa för att inte bli förblindad av nostalgi. =)

      Jag använde Monsterböckerna jättemycket. Vi spelade nästan aldrig köpeäventyr utan bara hemmasnickrade saker. Oftast inte ens hemmasnickrade, utan bara improviserade. Så här kunde planerandet av en spelsession se ut:

      (På väg hem från skolan)
      Jag: Vem ska spellleda?
      Kompis 1: Du, väll?
      Jag: Okej, men då blir det Mutant RYMD.
      Kompis 2: Då vill jag göra en ny gubbe.
      Jag: Visst.

      20 minuter senare började vi lira. Då var det jäkligt fint att ha monsterböcker o dyl.

      Gilla

    2. Vi använde jämt monsterböckerna; särskilt till att göra gubbar. Silveralverna var populära för då kunde man slå läger uppe på molnen, där inte orcherna kom åt en, och nånting som hette Karkion (eller nåt) blev väldigt bra trollkarlar.
      Köpeäventyr spelade vi nästan aldrig, förutom de få vi hade som vi spelade hur många gånger som helst.

      Gilla

  3. ”Om jag minns rätt användes denna bild även som omslaget till boken Camber av Culdi av Katherine Kurtz, som gavs ut av Äventyrsspel 1988.”

    Fenomenet kommer att återkomma, både på spelboxar, romaner och Sinkaduser. Betalade vi för att använda en bild så kunde vi använda den på flera ställen, som vi tolkade avtalet. Så det var mycket riktigt för att spara pengar. 😉

    Gilla

  4. ”Om jag minns rätt användes denna bild även som omslaget till boken Camber av Culdi av Katherine Kurtz, som gavs ut av Äventyrsspel 1988.”

    Fenomenet kommer att återkomma, både på spelboxar, romaner och Sinkaduser. Betalade vi för att använda en bild så kunde vi använda den på flera ställen, som vi tolkade avtalet. Så det var mycket riktigt för att spara pengar. 😉

    Gilla

      1. Hörde jag inte henne på P1 med insatta tips kring ny brittisk space opera? Har för mig de sa att hon jobbade i administrationen på SF-bokhandeln, men det kan vara helt fel.

        Gilla

      2. Hörde jag inte henne på P1 med insatta tips kring ny brittisk space opera? Har för mig de sa att hon jobbade i administrationen på SF-bokhandeln, men det kan vara helt fel.

        Gilla

      1. Hörde jag inte henne på P1 med insatta tips kring ny brittisk space opera? Har för mig de sa att hon jobbade i administrationen på SF-bokhandeln, men det kan vara helt fel.

        Gilla

  5. Tack för ännu en uppskattad Sinkadus-måndag. Det är kul för oss som är för unga för att få ha upplevt Sinkadus att få bevis på att det faktiskt inte var bättre förr. 🙂

    Gilla

  6. Tack för ännu en uppskattad Sinkadus-måndag. Det är kul för oss som är för unga för att få ha upplevt Sinkadus att få bevis på att det faktiskt inte var bättre förr. 🙂

    Gilla

  7. Tanken på spelklubben i Etiopien är ju fantastisk, en liten bit av folkhemmet i den stora världen, som Sjömannskyrkan ungefär. Dessutom är Binky Ståhl det mest klockrena Mutant-namn någonsin, ett självklart val till min nästa SLP!

    Gilla

  8. Tanken på spelklubben i Etiopien är ju fantastisk, en liten bit av folkhemmet i den stora världen, som Sjömannskyrkan ungefär. Dessutom är Binky Ståhl det mest klockrena Mutant-namn någonsin, ett självklart val till min nästa SLP!

    Gilla

  9. Tja, väldigt mycket japan och ninjor i detta nummer. Jag var aldrig särskilt fokuserad på vare sig det ena eller andra, så detta nummer fick jag nog inte ut så mycket av. Festligast såhär i efterhand är att man i Hemmafrontens vinjettbild – den sköna bilden på Äventyrsspels stökiga skrivbord där man kan skymta allehanda pågående produktioner – även kan se ett paket cigaretter och några lösa ciggisar. Jag har sett detsamma i några andra nummer, trots att det alltid är nytagna bilder. Så någon/några hos Äventyrsspel måste ha varit riktiga storrökare. Och idag hade detta förstås varit otänkbart i en tidning som vänder sig till lättpåverkade ungdomar i nedre tonåren. ”Röker Stefan Thulin? Då vill jag också röka!”

    Gilla

  10. Tja, väldigt mycket japan och ninjor i detta nummer. Jag var aldrig särskilt fokuserad på vare sig det ena eller andra, så detta nummer fick jag nog inte ut så mycket av. Festligast såhär i efterhand är att man i Hemmafrontens vinjettbild – den sköna bilden på Äventyrsspels stökiga skrivbord där man kan skymta allehanda pågående produktioner – även kan se ett paket cigaretter och några lösa ciggisar. Jag har sett detsamma i några andra nummer, trots att det alltid är nytagna bilder. Så någon/några hos Äventyrsspel måste ha varit riktiga storrökare. Och idag hade detta förstås varit otänkbart i en tidning som vänder sig till lättpåverkade ungdomar i nedre tonåren. ”Röker Stefan Thulin? Då vill jag också röka!”

    Gilla

Lämna ett svar till Johan Anglemark Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s