Fantasyns största lögn

mig-ager-ingenDet har sagts att fantasy, den litterära genren alltså, kan handla om vad som helst. Att beteckningen inte sätter några gränser på en berättelses motiv, utan bara den miljö som berättelsen utspelar sig i. Jag har sagt det själv, många gånger, och i teorin är det sant.

I praktiken, däremot, är det skitsnack av värsta sort. Ett barnsligt försök att höja statusen på sina favoritböcker.

Nyligen läste jag klart Åsa Linderborgs Mig äger ingen. Denna underbara bok handlar om en flicka som växer upp med en ensamstående, alkoholiserad pappa. Den skildrar ömt deras relation utan att rygga undan för det obehagliga och mörka. Den handlar om krossade drömmar, om frustrerad klasskamp, förnekelse och om familjer som slitits itu av krafter ingen riktigt förstår. Men främst handlar boken om relationen mellan flickan och hennes pappa.

En bok som Mig äger ingen skulle aldrig kunna skrivas som fantasy, även bortsett från den självbiografiska aspekten. Rätta mig gärna om jag har fel. Visa mig en fantasyroman som handlar om en flickas hårda uppväxt och där hon inte visar sig vara en prinsessa, inte upptäcker magiska krafter, inte upplever märkliga äventyr, inte blir inblandad i ett brott, inte är speciell på något ödesmättat sätt, inte gifter sig med en vacker prins. Visa mig fantasyboken där fantasyn verkligen bara är en bakgrund, en fond mot vilken handlingen utspelar sig.

Jag tror inte att denna bok existerar. Det finns ingen poäng med att låta en sådan bok utspela sig i en fantasyvärld. Varför låta en intim berättelse som Mig äger ingen utspela sig Westeros istället för Västerås? Visst går det att skriva en sådan bok, rent praktiskt, men … det är inte vettigt.

Var hittar jag en Sagan om Belgarion som bara handlar om Ce’Nedras problematiska graviditet? Eller en Wheel of time där Rand mest sitter hemma och super och slår sin fru?

Fantasy (genren) är inte bara olika berättelser som utspelar sig i fantasyvärldar. Den är dessutom en rad konventioner och restriktioner på själva handlingen. Den bestämmer vad som kan göras, vilka motiv som kan skildras och hur det ska göras.

Det är egentligen ganska okontroversiellt och självklart. Ändå har jag inbillat mig själv annorlunda i många långa år.

Tragiskt.

18 reaktioner på ”Fantasyns största lögn

  1. Tragiskt, kanske. Men lögn, nej. Fantasy har inte ljugit här inte.

    Kanske ”Mitt största självbedrägeri” vore en ärligare rubrik?

    Gilla

  2. ”Mig äger ingen” är, som du säger en helt underbar bok. Troligen det bästa jag läste förra året. En styrka med den är väl att den håller sig borta från clichéer: samtliga (huvud)personer är mångfasetterade och följer ingen mall. Och det är väl en sak som utmärker all bra litteratur, oavsett genre.

    Visst, fantasy som genre har ett antal konventioner man ”måste” hålla sig inom. Men det är ju knappast unikt för just fantasy. Återigen, om man klarar att hålla sig till konventionerna utan att bli för clichéfylld ökar chansen att det blir bra.

    Själv skulle jag gärna läsa en jordnära relationsroman som utspelade sig i en fantasyvärld. Om det gav någon extra poäng att det utspelade sig just där, annras skulle det väl bara kännas krystat.

    Gilla

  3. Från en intervju med Gene Wolfe:

    Your fantasy seems much truer to reality, truer to what we humans experience in this life than most of what passes for realistic, mainstream fiction.

    GW: Because fantasy is nearer the truth, that’s all. Realistic fiction is typically about a married couple, both college teachers. He’s cheating on her with a student, so she cheats on him with whoever’s handy. Angst abounds. How true is that story for the bulk of humankind? Realistic fiction leaves out far, far too much. How old is realistic fiction? How old is fantasy?

    Gilla

  4. En del genreutövares kommentarer om den egna genren kan låta som om de vill avskaffa all annan litteratur.
    Sen finns det fantasy som skildrar mer jordbundna problem. Pryn i Samuel Delanys Neveryóna må visserligen flyga en drake i ett kapitel men annars är det ett hyfsat realistiskt porträtt av en femtonårig flicka.

    Gilla

  5. Ville bara påpeka att vi tydligen är två Pettrar här. Jag är inte han som har skrivit inlägget över detta. Jag är MUA-skribenten Petter.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s