
Hej och välkomna till den första Sinkadusmåndagen här på piruett.se.
Varje måndag, från och med i dag, kommer jag att ta mig en högst personlig titt på ett nummer av rollspelstidningen Sinkadus som gavs ut av Äventyrsspel 1983–1995 (eller 1993, om man vägrar erkänna de där jäkla Mutant Chronicles-planscherna som äkta Sinkadus-tidningar).
Det går nog inte att överdriva Sinkadus inflytande på de rollspelare som växte upp på 80-talet, så förbered er på mycket nostalgi, en hel del ironiserande och kanske några hånfulla skratt under de kommande veckorna.
Först ut är …
Sinkadus nr 1 (1983)
Omslag
Ett världshus, av Nils Gulliksson. Sinkadus börjar traditionellt, kan man säga. Det man undrar är givetvis vem sjutton kvinnan i mitten är. Vad säger hon till värdshusvärden? Alla tittar på henne. Alla utom den skäggiga piprökande killen i förgrunden. Jag vet inte riktigt vad han tittar på, för så vitt jag kan se så har han inga ögon.
Förmodligen är hon den första kvinna som vågat sig in i värdshuset någonsin, och alla är misstänksamma mot henne. Jag menar, kolla in gubbarnas ansiktsuttryck. Ungefär så skulle tidningens målgrupp reagerat om en tjej ville vara med och spela DoD.

Reklam
Företaget Prince August meddelar att ”i vår” så släpper de sitt nya system för att gjuta rum och gångar. ”I gips tillverkar du själv tredimensionella miljöer. Du kan gjuta väggar, dörrar, golv, falluckor etc.” Det man undrar är vad som skulle kunna rymmas i det där ”etc”. Tak, kanske?
Artiklar
Efter att ha inlett tidningen med lite pr för Äventyrsspels egna produkter så är det Drakar & demoner som gäller. Först slår redaktionen på stora copyrightbrytar-trumman och lanserar hober till DoD. Till författaren Henrik Beckers försvar måste man tillägga att halva artikeln handlar om Sagan om ringen och avslutas med ”För er som inte läst Sagan om Ringen vill jag bara säga er att ni missat en bra bok”. Intressant att notera är att hoberna bara är marginellt mer karismatiska än de orcher som presenteras på nästa sida: 2T6+2 mot orchernas 2T6. Fula hober eller charmiga orcher? ”Charmtroll” har man ju hört talats om.
På ”Frågor och svar”-sidan finns en fråga som är helt fantastisk i sin oskuldsfullhet: ”Kan dvärgar och svartalfer rida?” Svaret? ”Ja. Dvärgar rider på små hästar och svartalfer rider på vargar.” Tänk om svaret hade varit tvärt om? Rollspelssverige hade varit nerlusat av vargridande dvärgar.
Det här numrets ”öh, va?”-upplevelse finner man i artikeln ”Tavernor och värdshus” av Lars-Åke Thor. Där får man lära sig att slå 1T6 för att avgöra formen på borden i ett värdshus. 1-2 är fyrkantiga, 3-6 är runda. Man kan även slå 1T100 och läsa av en tabell över vilken sorts underhållning som är tillgänglig. Det är 50% chans att det finns ”Dansande Flickor”. I say no more.
I övrigt levereras någon sorts konstiga regler för avståndsvapen, ett nytt yrke (Jägare), ett par vapen (kaststjärna!) och några nya trollformler. ”Skicka bort varelse” måste vara det mest oballanserade jag någonsin läst: ”Den här trollformeln kan skicka iväg intelligenta varelser hur långt som helst. Av den bortskickade varelsen blir bara lite rök och ev skodon kvar.”
Äventyr
”Skelletbyns hemlighet” av Roger Undhagen. Det mest fascinerande med äventyret är att författaren ägnar en halv sida åt att förklara hur fyra stycken levande skelett vandrar runt i en by: ”Vid Herrgårdsruinen är de vid tiden T+3 min (15 SR) och de stannar där tills tiden T+4 min (20 SR)” och så vidare.
Omdöme
Det var en minst sagt trevande start för Sinkadus. Konstigt skrivna äventyr, helt onödiga regler för ditten och datten … ja, rollspelssverige måste i sanning ha varit svältfött för att svälja detta. Men så här i efterhand är det svårt att värja sig för materialets charmighet. Det faktum att orcher trivs bäst i ”gråa, trista miljöer” och bor ”lite här och där i världen” får mig att le.
Detta är rätt komiskt: ”Förmodligen är hon den första kvinna som vågat sig in i värdshuset någonsin, och alla är misstänksamma mot henne. Jag menar, kolla in gubbarnas ansiktsuttryck. Ungefär så skulle tidningens målgrupp reagerat om en tjej ville vara med och spela DoD.”
Inte läste vi Sinkadus i vårt gäng 1983, i alla fall inte jag, men DoD spelade vi. Sedan drygt ett år tillbaka, ett antal 16-19-åringar, varav två tjejer. Jag hade ingen aning om att vi var så unika 😉
GillaGilla
Jag tycker om oskuldsfullheten och nybörjar tänket i Sinkadus nr 1 samt D&D 1.0, det var innan man hade börjat med att bryta ner rollspelen i dess beståndsdelar.
Jag minns när jag, min syssling och en kompis till honom spelade D&D 1.0 och ingen av oss förstod betydelsen eller nyttan av färdigheten språk.
Så vi skrev svenska, danska, norska osv under språk, nu på äldre dagar så genomgår jag en slags ”rollspelsregression”.
GillaGilla
Vad menar du med rollspelsregression?
GillaGilla
Att jag går bakåt i tiden till (för mig) det glada rollspels åttiotalet, regression betyder bakåt/tillbakablick.
Man kan säga att jag vill återuppleva de glada känslor som jag i min ungdom upplevde när jag spelade rollspel.
Och ett sätt för mig är att spela gamla versioner av olika sorters rollspel, de versioner som fanns på åttiotalet.
För mig så behöver inte rollspelsreglerna vara ”perfekta”, det får gärna vara lite småfel, brister, om rollspelet i stort ger en behaglig upplevelse.
GillaGilla
Hear hear!
GillaGilla
Håller verkligen med. Perfektion slår inte för mig alla fall nostalgi. Mina barn tycks dessutom inte klaga på dåliga system när de spelar pappas gamla spel.
GillaGilla