Varför gillar jag inte Gene Wolfe?

Anders ställde en bra fråga i kommentarerna till mitt Anathem-inlägg. Han undrade varför jag tycker Gene Wolfe är tråkig. Inte helt lätt att svara på, men eftersom det är roligt att nysta i varför jag tycker som jag gör så uppstod det här inlägget.

Senast jag gav mig på Wolfe var för dryga året sedan, och då var det The knight som gällde. Jag läste ungefär en tredjedel.

Min största invändning, som jag minns det nu, var att huvudpersonen — och kanske karaktärerna i allmänhet — inte kändes som riktiga människor. Okej, vissa var kanske inte riktiga människor… så låt oss säga riktiga individer istället. Detta är kanske en konstig invändning mot en bok i genre som är skamlöst befolkad av superhjälte efter superhjälte, men de flesta medelmåttiga fantasyförfattare gör inga anspråk på att vara stora karaktärsskildrare. Jag vet inte om Wolfe gör det heller men The Knight gav i alla fall intrycket av att vilja göra mer av karaktärerna än att låta dem vara snuttefilt för tonårspojkar. Jag tyckte inte att han lyckades. Men han var tillräckligt nära för att det skulle bli störande — som om violinisten i en orkester hela tiden ligger en oktav för lågt. När någon siktar högt, men missar, så märks det betydligt mer än när en kvacksalvare skjuter sig själv i foten.

Någon gång kring 2001-2002 gav jag mig på den första delen i The book of the new sun. Den läste jag faktiskt klart, men fortsatte aldrig med del två. Detta var som sagt några år sedan, så mina minnen om varför jag inte gillade boken är ännu mer svaga och opålitliga än med The knight. Det starkaste intrycket jag har av The shadow of the torturer är att berättelsen kändes så död — eller i alla falla stillastående. Som om ingenting hände. Detta är naturligtvist befängt, för jag kommer ju faktiskt ihåg att huvudpersonen lämnade den där staden och gav sig i lag med ett vandrande teaterfölje. Så någonting hände ju faktiskt. Kanske var det för att händelserna kändes oviktiga? Att jag inte riktigt kom in i handlingen, eller världen, eller karaktärerna? I dag vet jag faktiskt inte säkert, utan kan bara konstatera att jag tyckte (eller mins att jag tyckte) att Torturer var en långsam och ganska tråkig bok.

Bättre förklaring än så till varför jag tycker Wolfe är ”tråkig” kan jag nog inte komma idag. Jag skulle dock gärna ge honom en chans till. Vad ska jag läsa då?

4 reaktioner till “Varför gillar jag inte Gene Wolfe?

  1. Tack för det här svaret. Jag menar inte att man måste tycka om Gene Wolfe, men tycker att han är en alldeles för bra författare för att avfärdas som tråkig.

    Sedan skulle jag inte förvånas om det är just det intrycket säg Book of The Long Sun ger en läsare.

    Nu har jag inte läst Neal Stephenson, men det du skrev om Anathem skulle kunna beskriva Exodus i den serien väldigt väl, vilket alltså var anlednigne till att jag ställde frågan.

    Vad är det som gör Gene Wolfe bra då? Det har skrivits hur mycket som helst om vari hans storhet ligger, och mycket av det är spot on, så jag tänker inte upprepa det, men väl säga att man förstås måste vilja engagera sig, och att det hjälper att veta att man kan förlita sig på att det ger resultat att tränga in i texten, det är liksom meningen.

    Sedan skriver Wolfe så bra, och på ett så för mig fängslande sätt, att jag flyter med av bara farten och gärna först läser på ytan, lite slarvigt.

    Jag funderade på om du hade problem med hans teologiska sida, och det faktum att han är rätt tydligt konservativ. Det skulle inte vara konstigt, och är något jag tänker en del om själv, men även tycker gör läsningen ännu mer stimulerande.

    The Wizard Knight är kanske hans svagaste roman när det gäller det problematiska med den biten.

    Vad gäller resten av din kritik så kan jag hålla med om att hans protagonister ofta känns märkligt stumma, men att det finns mer än ögat ser även där.

    Jag kommer att ha svårt att tipsa om en enskild bok, det mesta är helt enkelt värt att läsa, om man är villig att närma sig dem på ”rätt sätt”. Så vibba in om det är någon som känns lite extra lockande (jag skulle säga att Latro in the Mist är ett bra val, om du inte vill låta New Sun få revansch) så lämnar jag dig med Neil Gaimans guide till att läsa Gene:

    http://www.sfsite.com/fsf/2007/gwng0704.htm

    Gilla

  2. Jag somnade nyss (efter att ha läst de tre-fyra första kapitlen i Book of the New Sun) och när jag vaknade funderade jag lite mer över det här med Wolfes karaktärer.

    Jag tror att det är lätt att föreställa sig att man på grund av förstapersonsperspektivet har full tillgång till karaktärern, men så funkar ju inte Wolfe som älskar opålitliga berättare. Där skapas första dissonansen, man skickas ut ”till texten” igen. Väl där obeserverar man kanske att figurerna agerar på vad man finner ganska oförståeliga sätt, säger märkliga omotiverade saker. Det är här jag menar att man har mycket att vinna på att veta och kunna lita på att inget, inget, är ovidkommande när det kommer till vad som sägs, till vem, av vem och hur.

    Penetrerar man de här lagren så börjar man se hur skicklig Wolfe är psykologiskt, hur mångfacetterade och mänskligt allmängiltiga karaktärerna känns när man börjar söka deras motiv. Sedan skiftar detta perspektiv och en ny dissonans träder in. Det visar sig kanske att det du trott inte visar sig vara sant. På grund av att du inte kan ignorera meta-texten tvingas du ständigt spela detta spel, vilket naturligtvis kan vara tröttsamt och tråkigt, även om du ser det för vad det är.

    Men, min andemening nu, det som gör Wolfes karaktärer intressanta, trovärdiga och levande är ofta hur vi som läsare väljer att tolka dem. De fungerar som ett slags kärl för våra egna idéer. De är tillräckligt nyanslösa på ytan för att vi ska kunna projicera allmängiltiga psykologiska och filosofiska värderingar på dem, och tillräckligt mångbottnade därunder för att vi som läsare sedan måste ta ställning till vad vi tycker om dem, och konfrontera våra egna värderingar.

    Jag älskar, som du vet, John Crowley. En fantastisk, varm, intelligent och inbjudande författare. Inte på något sätt egentligen mer lättläst än Wolfe, men beundransvärd i sin porträttering av vad som känns som verkligt liv. Liv! Förståeligt inre och yttre sådant som man kan relatera till. Jag tänker på honom som en mindre cynisk Pynchon, en humanist med stort hjärta och humor.

    Men i slutändan så känns hans karaktärer för mig, och jag älskar dem och bryr mig om dem, ändå som fiktiva, skickligt konstruerade litterära enheter.

    Medan Wolfe, genom en ännu högre grad av teknisk briljans och ett skulle man kunna tycka kyligt hantverk, får mig att känna som jag är/har varit/skulle kunna vara/kommer att bli hans karaktärer.

    För mig känns det som ingen blottlägger det mänskliga som Gene Wolfe, åtminstone inte samma saker på samma sätt, och då heller inte alltid de mest smickrande eller det man vill se.

    Gilla

  3. Intressant. Du har givit mig en hel del att fundera över, Anders. Det är fascinerande med texter som (om jag uppfattat dig rätt) inte har någon fast punk, auktoritet, garant för vad som är sant. På den tiden då jag pluggade litteraturvetenskap lekte jag med tanken att analysera Söderbergs ”Doktor Glas”, alternativt Stokers ”Dracula” (båda i jagform, dagboksform), utifrån premissen att berättaren konsekvent ljög. Men det blev inte så mycket av det.

    Ska ge Wolfe en ny chans framöver.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s