”Anathem” gör dig smartare

Jag är halvvägs igenom Neal Stephensons Anathem, och kan redan nu säga att det är en av de bästa böcker jag läst på väldigt länge. Det finns många sorters ”bästa” — beroende på sinnesstämning — men i just det här fallet har ordet en mycket specifik betydelse. Anathem är en bok som gör läsaren smartare. Mer intelligent. Den får i alla fall mig att tänka i nya banor om allt från ekologisk kollaps till matte till mobiltelefonanvändning.

Det är sällan man stöter på sådana böcker. Speciellt i bokhandelns sf/f-hylla (och bara delvis för att fantasy sällan innehåller referenser till mobiltelefoner).

Anathem är, i brist på ett bättre ord, sublim i sitt sätt att diskutera extremt torra saker som, till exempel, hur man anger koordinater för ett föremål i omloppsbana kring en planet. Jag vet inte när jag senast kände att det var givande att läsa om ett klocktorns konstruktion och beståndsdelar. Men här är varje ord en belöning.

Stephenson är dessutom en hejare på att bygga upp den typ av sakta stegrande spänning som är antitesten till de actionexplosioner man finner i … tja … det mesta. Det är en intellektets spänning, där små signaler adderas för att tillslut avslöja ett större mönster (eller monster?).

Om det finns något riktigt negativt med den här boken så är det att Stephenson kan gå ner sig i långa miljöbeskrivningar. Välskrivna, visst, men ibland är ett rum bara ett rum.

Anathem är en fantastisk upplevelse. Extra roligt eftersom jag aldrig riktigt gillade hans senaste trilogi, The baroque cycle.

Du borde läsa Anathem. Din hjärna kommer att tacka dig.