Vem är rädd för ”Människohamn”?

John Ajvide Lindqvist slog ner som en meteorit med sin debut Låt den rätte komma in 2004. I alla fall hos mig. Vampyrer i Blackeberg, liksom. Som inte var töntiga. Som inte var ämnade för barn. En bok om vampyrer i Blackeberg som faktiskt var sjukt bra.

Hur stort som helst.

Än i dag är Låt den rätte komma in en av två böcker som jag alltid ger bort till folk i present. (Den andra är Fjäril vingad av Stefan Eriksson.)

Nu har John Ajvide Lindqvist släppt sin fjärde bok, romanen Människohamn. En spökhistoria i skärgårdsmiljö som — paradoxalt nog — inte är nämnvärt läskig. Mystisk, ja. Spännande, ja. Men inte läskig. Jag kan inte riktigt förklara varför.

Men, framför allt, är boken bra så in i h-vete.

JAL bygger sakta men säkert upp en stämning som inte går av för hackor. Roslagen förvandlas sakta till Dunwich. Ja, cthulhu-influenserna är tydliga i Människohamn. Galenskapen, självmorden och det okända är aldrig långt borta.

Lovecraft var ju för övrigt också en författare vars skräckberättelser fascinerade mer än skrämde.

(Vill du läsa en bättre recension? Klicka här.)