Fyra skäl till att Joe Abercrombies Last argument of kings kan bli 2008 års bästa bok:
- När jag skulle beskriva den för en kompis sa jag spontant ”Tänk fantasy, fast Dirty Harry”.I Abercombies värld är ”godhet” i bästa fall en ouppnåelig ambition. Hjältarna är inte bara mänskligt svaga, de är ofta omänskligt monstruösa. De två mest sympatiska huvudpersonerna är en torterare och en barnamördare.
- Fantasygenren anklagas ofta för att bara handla om att bevara status quo. Så även här. Men i Last argument of kings visas vad som händer när status quo inte dikteras av snälla trollkarlar i vita skägg.
- Stidsscenerna, som är många, är fantastisk grafiska i sin blodighet. Jag vet inte när jag läste action som var så underhållande senast. Det finns ett tempo och en puls i striderna som gör det omöjligt att sluta läsa.
- Ingen jäkla Hollywood-ending. Säg en sak om Joe Abercrombie, säg att han inte är snäll mot sina karaktärer.
Piruett 
Jag har tänkt skriva en essä om trilogin till Vetsaga någon gång snart nu. Jag är inte lika imponerad dock: jag håller med om att ambitionen är behjärtansvärd, men det finns brister i genomförandet. Tyvärr.
Men det är inga dåliga böcker.
//JJ
GillaGilla
Jag har tänkt skriva en essä om trilogin till Vetsaga någon gång snart nu. Jag är inte lika imponerad dock: jag håller med om att ambitionen är behjärtansvärd, men det finns brister i genomförandet. Tyvärr.
Men det är inga dåliga böcker.
//JJ
GillaGilla
Visst finns det brister. Men Abercrombie bjussar på en sån jäkla resa att jag inte han se dem. 🙂
GillaGilla
Visst finns det brister. Men Abercrombie bjussar på en sån jäkla resa att jag inte han se dem. 🙂
GillaGilla
Visst finns det brister. Men Abercrombie bjussar på en sån jäkla resa att jag inte han se dem. 🙂
GillaGilla