I helgen dundrade Wondercon loss i San Fransisco. En tre dagar lång mässa om science fiction, fantasy, serier, film och tv – ett Mecca för nördar, fanboys och samlare alla slag. Rapporteringen från mässan har fyllt internet till bredden.
Ett vanligt inslag på Wondercon, och andra mässor av samma slag, är frågestunder med författare, regissörer och skådspelare. I San Fransisco kunde man bland annat framföra sina funderingar till Gillian Andersson, Iron Mans regissör och till folket på DC Comics.
Och fansen gör som fans brukar göra – de ställer frågor. För bland fanboys och fangirls finns det ett aldrig sinande begär att få veta mer om sin favoritfilm, tv-serie eller fantasyföljetong. Och det finns en övertro — eller kanske snarare en bergfast övertygelse — att författaren, regissören eller vem det nu kan vara, är den ende som kan förklara sin skapelse. Skaparen har hundraprocentigt tolkningsföreträde. Om George Lucas säger något om Star Wars så är det det som gäller. Punkt.
Surfa runt lite på olika nördforum så kan du studera fenomenet själv. Alla diskussioner om Star Trek, Robert Jordan, X-Files eller vad det nu må vara slutar så gott som alltid med att någon refererar till vad författare eller regissören har sagt eller inte har sagt. Ingen diskussion tar sig längre än så.
Detta är ren idioti. En författare har ingenting att säga till om hur hans roman ska tolkas – vad den betyder. En regissörs utläggning om symboliken i hennes film är på sin höjd lika mycket värd som din granne Gerts åsikter efter att ha sett filmen på TV 6. Ett konstverk är, för att citera Roland Barthes, ”detached from the author at birth and goes about the world beyond his power to intend about it or control it. The poem belongs to the public.”
Inom litteraturvetenskapen talar man om det intentionella felslutet. Alltså den felaktiga föreställningen om att en författares åsikter, liv, sexualitet, religion, etc, har någon som helst avgörande betydelse för hur ett verk ska tolkas. Författarens avsikter med verket är irrelevanta — delvis för att så mycket av författarprocessen sker på ett undermedvetet plan.
Det är detta som de galna fansen på Wondercon inte förstår. De vågar inte göra sina egna tolkningar, vågar inte säga ”Jag tycker att The Sarah Connor chronicles är en allegori för Boerkrigets fasor”. Ständigt måste regissörerna och författarna hålla fansen i handen.
Och när man inte vågar – eller får, för skaparna själva tycker naturligtvis det är trevligt att ha tolkningsföreträde – tänka själv så försvinner hela poängen med att läsa en bok eller se en film. Då är man bara en konsumerande maskin.
Våga tolka.
Piruett 
Helt sant!
GillaGilla
Helt sant!
GillaGilla
Så att hänvisa till vad JRR Tolkien och George Lucas säger om sina egna skapelser är fel men att hänvisa till Roland Barthes säger om dem är rätt?
Beklagar men det kan jag inte hålla med om. ”Kritiker” med bakgrund som Barthes har inte på något sätt producerat något som gör dem förtjänta den äran och makten.
För att citera vad som sades på universitetet ”det är att överlämna verkligheten till män i vita rockar”och omyndigförklara sig själv.
Den franska klubben för inbördes beundran av nonsens utmanades för flera år sedan av fysikprofessorn Alan Sokal som visade att inte ens fältets största experter kunde skilja mellan sina egna åsikter och nonsens som han själv skrev ihop. Att lyssna på dem är till och med större idioti än att fråga regissören. Då folk vet vad regissören baserar sina åsikter på medan strukturalister för de flesta (ofta inklusive andra strukturalister) när man går på djupet är helt obegripliga
Litteraturvetenskapen må tycka att författaren inte har en avgörande åsikt men det är ett värre felslut att mena personer som själva enbart är kritiker och saknar investering i vad de kritiserar skulle ha tolkningsrätt.
Snarare så är det isåfall peer-review som gäller och då lär man sig för att förstå fantasy av de författare som iaf gillar fantasy, till skillnad från ”kritikerna” som ofta maskerar personligt ogillande av en hel genre med att de skulle ha nån kunskap på ämnet.
Inte minst är detta uppenbart i filmkritik där den enda oscar folk kan få för komedier är den som Blake Edwards fick för sitt livsverk. Kritiker är för ”fina” för att gilla komedier, de skall tvinga alla andra att tycka drama är den högsta konstformen.
Fansen kanske har fel ide när de frågar regissörer men att ha Barthes som källa är mer fel, inte mindre fel. Då är det tio andra fantasyskapare som vi skall ha som källa (peer-review). Precis det system som för övrigt finns inom seriös vetenskap idag. Det var ju just bristen på Peer-review som var anledningen att kulturvetenskapliga tidsskriften tog in Alan Sokals parodi. Och det var även deras försvar efter att Sokal i annan tidsskrift avslöjat ”en fysikprofessors experiment”
Strukturalisterna har kompetens på strukturalism, Låt dem sålunda recensera andra strukturalister och lämna fantasyn till de som har kompetens på området.
GillaGilla
Så att hänvisa till vad JRR Tolkien och George Lucas säger om sina egna skapelser är fel men att hänvisa till Roland Barthes säger om dem är rätt?
Beklagar men det kan jag inte hålla med om. ”Kritiker” med bakgrund som Barthes har inte på något sätt producerat något som gör dem förtjänta den äran och makten.
För att citera vad som sades på universitetet ”det är att överlämna verkligheten till män i vita rockar”och omyndigförklara sig själv.
Den franska klubben för inbördes beundran av nonsens utmanades för flera år sedan av fysikprofessorn Alan Sokal som visade att inte ens fältets största experter kunde skilja mellan sina egna åsikter och nonsens som han själv skrev ihop. Att lyssna på dem är till och med större idioti än att fråga regissören. Då folk vet vad regissören baserar sina åsikter på medan strukturalister för de flesta (ofta inklusive andra strukturalister) när man går på djupet är helt obegripliga
Litteraturvetenskapen må tycka att författaren inte har en avgörande åsikt men det är ett värre felslut att mena personer som själva enbart är kritiker och saknar investering i vad de kritiserar skulle ha tolkningsrätt.
Snarare så är det isåfall peer-review som gäller och då lär man sig för att förstå fantasy av de författare som iaf gillar fantasy, till skillnad från ”kritikerna” som ofta maskerar personligt ogillande av en hel genre med att de skulle ha nån kunskap på ämnet.
Inte minst är detta uppenbart i filmkritik där den enda oscar folk kan få för komedier är den som Blake Edwards fick för sitt livsverk. Kritiker är för ”fina” för att gilla komedier, de skall tvinga alla andra att tycka drama är den högsta konstformen.
Fansen kanske har fel ide när de frågar regissörer men att ha Barthes som källa är mer fel, inte mindre fel. Då är det tio andra fantasyskapare som vi skall ha som källa (peer-review). Precis det system som för övrigt finns inom seriös vetenskap idag. Det var ju just bristen på Peer-review som var anledningen att kulturvetenskapliga tidsskriften tog in Alan Sokals parodi. Och det var även deras försvar efter att Sokal i annan tidsskrift avslöjat ”en fysikprofessors experiment”
Strukturalisterna har kompetens på strukturalism, Låt dem sålunda recensera andra strukturalister och lämna fantasyn till de som har kompetens på området.
GillaGilla
Så att hänvisa till vad JRR Tolkien och George Lucas säger om sina egna skapelser är fel men att hänvisa till Roland Barthes säger om dem är rätt?
Beklagar men det kan jag inte hålla med om. ”Kritiker” med bakgrund som Barthes har inte på något sätt producerat något som gör dem förtjänta den äran och makten.
För att citera vad som sades på universitetet ”det är att överlämna verkligheten till män i vita rockar”och omyndigförklara sig själv.
Den franska klubben för inbördes beundran av nonsens utmanades för flera år sedan av fysikprofessorn Alan Sokal som visade att inte ens fältets största experter kunde skilja mellan sina egna åsikter och nonsens som han själv skrev ihop. Att lyssna på dem är till och med större idioti än att fråga regissören. Då folk vet vad regissören baserar sina åsikter på medan strukturalister för de flesta (ofta inklusive andra strukturalister) när man går på djupet är helt obegripliga
Litteraturvetenskapen må tycka att författaren inte har en avgörande åsikt men det är ett värre felslut att mena personer som själva enbart är kritiker och saknar investering i vad de kritiserar skulle ha tolkningsrätt.
Snarare så är det isåfall peer-review som gäller och då lär man sig för att förstå fantasy av de författare som iaf gillar fantasy, till skillnad från ”kritikerna” som ofta maskerar personligt ogillande av en hel genre med att de skulle ha nån kunskap på ämnet.
Inte minst är detta uppenbart i filmkritik där den enda oscar folk kan få för komedier är den som Blake Edwards fick för sitt livsverk. Kritiker är för ”fina” för att gilla komedier, de skall tvinga alla andra att tycka drama är den högsta konstformen.
Fansen kanske har fel ide när de frågar regissörer men att ha Barthes som källa är mer fel, inte mindre fel. Då är det tio andra fantasyskapare som vi skall ha som källa (peer-review). Precis det system som för övrigt finns inom seriös vetenskap idag. Det var ju just bristen på Peer-review som var anledningen att kulturvetenskapliga tidsskriften tog in Alan Sokals parodi. Och det var även deras försvar efter att Sokal i annan tidsskrift avslöjat ”en fysikprofessors experiment”
Strukturalisterna har kompetens på strukturalism, Låt dem sålunda recensera andra strukturalister och lämna fantasyn till de som har kompetens på området.
GillaGilla
Barthes har givetvis fel, tolkningen är ett samarbete mellan publik och skapare en process. Att friställa skaparen från tolkningen är löjligt. Då får man som ofta sker på Amazon böcker recenserade av folk som antingen inte ens läst boken (de rescenserar den upplevelse de tror de skulle ha på basis av om de gillar ämnet) eller folk som avskyr iden bakom boken och som sålunda inte ens bryr sig om innehållet.
Precis som Oscarsgalans kritiker inte bryr sig om hur bra en komedi är medan de kan nominera en halvdålig dramafilm när som helst och verkar mena att priset för kvinnligt skådespeleri alltid om möjligt skall gå till den vackra kvinna som bäst ”förfular” sig själv och spelar socialt handikappad. Nu skall man tillsätta rollen Lisbet Salander i ”män som hatar kvinnor” blir det en till oscar-chans för den av Hollywoods vackraste kvinnor som kan förfula sig själv och spela konstig?
Om jag tvingas välja mellan den sanning George Lucas ger och den som Roland Barthes gör är valet lätt.
GillaGilla
Barthes har givetvis fel, tolkningen är ett samarbete mellan publik och skapare en process. Att friställa skaparen från tolkningen är löjligt. Då får man som ofta sker på Amazon böcker recenserade av folk som antingen inte ens läst boken (de rescenserar den upplevelse de tror de skulle ha på basis av om de gillar ämnet) eller folk som avskyr iden bakom boken och som sålunda inte ens bryr sig om innehållet.
Precis som Oscarsgalans kritiker inte bryr sig om hur bra en komedi är medan de kan nominera en halvdålig dramafilm när som helst och verkar mena att priset för kvinnligt skådespeleri alltid om möjligt skall gå till den vackra kvinna som bäst ”förfular” sig själv och spelar socialt handikappad. Nu skall man tillsätta rollen Lisbet Salander i ”män som hatar kvinnor” blir det en till oscar-chans för den av Hollywoods vackraste kvinnor som kan förfula sig själv och spela konstig?
Om jag tvingas välja mellan den sanning George Lucas ger och den som Roland Barthes gör är valet lätt.
GillaGilla
Oj då!
Här gick vi igång ordentligt! 🙂
Men jag undrar om du riktar din irritation åt rätt håll? Det enda som jag kan utläsa av Magnus Edlunds inlägg ovan är att han anser att när en text har lämnat en författare så har inte längre författaren tolkningsmonopol på den. Istället blir det en delad upplevelse och erfarenhet mellan författare och läsare. Alla läsare!
Jag ser ingenstans att Magnus lägger någon slags tolkningsmonopol i några elitistiskt utvalda kritikers händer. För det är ju om möjligt ännu mer dumdristigt att påstå att just de skulle ha någon slags slutgiltig förståelse av texten.
Det jag tror att Magnus vill åt, och jag håller personligen med honom, är att en text i sig själv är död. Det är först när en person läser texten som den får liv, genom att den personen fyller ut texten med egna bilder, egna tankar och associationer.
Författaren kan självklart ha en tanke med vad han/hon skriver. Det vet jag att jag har när jag skriver. Men jag har flera gånger varit med om att folk sett saker i mina texter som jag själv inte sett. Och det känns bara roligt. 🙂
GillaGilla
Oj då!
Här gick vi igång ordentligt! 🙂
Men jag undrar om du riktar din irritation åt rätt håll? Det enda som jag kan utläsa av Magnus Edlunds inlägg ovan är att han anser att när en text har lämnat en författare så har inte längre författaren tolkningsmonopol på den. Istället blir det en delad upplevelse och erfarenhet mellan författare och läsare. Alla läsare!
Jag ser ingenstans att Magnus lägger någon slags tolkningsmonopol i några elitistiskt utvalda kritikers händer. För det är ju om möjligt ännu mer dumdristigt att påstå att just de skulle ha någon slags slutgiltig förståelse av texten.
Det jag tror att Magnus vill åt, och jag håller personligen med honom, är att en text i sig själv är död. Det är först när en person läser texten som den får liv, genom att den personen fyller ut texten med egna bilder, egna tankar och associationer.
Författaren kan självklart ha en tanke med vad han/hon skriver. Det vet jag att jag har när jag skriver. Men jag har flera gånger varit med om att folk sett saker i mina texter som jag själv inte sett. Och det känns bara roligt. 🙂
GillaGilla
Oj då!
Här gick vi igång ordentligt! 🙂
Men jag undrar om du riktar din irritation åt rätt håll? Det enda som jag kan utläsa av Magnus Edlunds inlägg ovan är att han anser att när en text har lämnat en författare så har inte längre författaren tolkningsmonopol på den. Istället blir det en delad upplevelse och erfarenhet mellan författare och läsare. Alla läsare!
Jag ser ingenstans att Magnus lägger någon slags tolkningsmonopol i några elitistiskt utvalda kritikers händer. För det är ju om möjligt ännu mer dumdristigt att påstå att just de skulle ha någon slags slutgiltig förståelse av texten.
Det jag tror att Magnus vill åt, och jag håller personligen med honom, är att en text i sig själv är död. Det är först när en person läser texten som den får liv, genom att den personen fyller ut texten med egna bilder, egna tankar och associationer.
Författaren kan självklart ha en tanke med vad han/hon skriver. Det vet jag att jag har när jag skriver. Men jag har flera gånger varit med om att folk sett saker i mina texter som jag själv inte sett. Och det känns bara roligt. 🙂
GillaGilla
Sedan är det ju en viss skillnad mellan konkreta fakta, och tolkningar av fakta. En författare har självklart intellektuellt monopol på sin värld. T.ex. är J K Rowlings den odiskutabla auktoriteten på Harry Potter, och George Lucas på Star Wars.
Så vill jag veta vilket årtal Harry egentligen föddes, eller hur Voldemort egentligen fick den lilla spädbarnskroppen till ”Den flammande bägaren” så är det bara J K Rowling som kan svara på det. Men hon har inte ensamrätt på vad jag (och tusen andra) i sitt sinne kan se att det BETYDER att Voldemort såg ut som ett missformat spädbarn.
På samma sätt har George Lucas den slutgiltiga auktoriteten angående hur det kommer sig att Luke Skywalker hamnade på och växte upp på ökenplaneten Tatoiine. Men han har inte ensamrätt på vad jag (och tusen andra) i sitt sinne kan se att det BETYDER att Luke växte upp på en ödslig ökenplanet.
Betydelsen blir, liksom texten, under intagandet en subjektiv erfarenhet som bestrider alla meningsmonopol.
GillaGilla
Sedan är det ju en viss skillnad mellan konkreta fakta, och tolkningar av fakta. En författare har självklart intellektuellt monopol på sin värld. T.ex. är J K Rowlings den odiskutabla auktoriteten på Harry Potter, och George Lucas på Star Wars.
Så vill jag veta vilket årtal Harry egentligen föddes, eller hur Voldemort egentligen fick den lilla spädbarnskroppen till ”Den flammande bägaren” så är det bara J K Rowling som kan svara på det. Men hon har inte ensamrätt på vad jag (och tusen andra) i sitt sinne kan se att det BETYDER att Voldemort såg ut som ett missformat spädbarn.
På samma sätt har George Lucas den slutgiltiga auktoriteten angående hur det kommer sig att Luke Skywalker hamnade på och växte upp på ökenplaneten Tatoiine. Men han har inte ensamrätt på vad jag (och tusen andra) i sitt sinne kan se att det BETYDER att Luke växte upp på en ödslig ökenplanet.
Betydelsen blir, liksom texten, under intagandet en subjektiv erfarenhet som bestrider alla meningsmonopol.
GillaGilla
Oskar:
Det är ju inte Magnus jag kritiserar jag förstår varför han skriver som han gör för det finns ju en dominant kulturradikal politisk nånting och de flesta som vill bli tagna på allvar följer den.
Men jag vill ändå påpeka att det i ganska många fall är så att George Lucas har enormt mycket mer koll på vad han pratar om än Roland Barthes och franska elit-strukturalismen medan den verkliga auktoriteten på Starwars om man nu vill ha nån utomstående skulle vara Joseph Campbell.
Han kan diskutera hur väl han tycker George Lucas förstår sig på de kulturella legender, indianberättelser och liknande som ligger till grund för berättelsen. Det är ju lite mer intressant att faktiskt utgå från korrekt information än att kritisera på basis av en fantasi om det material och de åsikter som använts.
Det jag var kritiskt mot är att han å ena sidan kritiserar man lär sig mer om materialet av författaren och sedan använder en helt annan författare på samma sätt. Varför inte göra likadant med Barthes? Varför göra Barthes till expert på Barthes?
GillaGilla
Oskar:
Det är ju inte Magnus jag kritiserar jag förstår varför han skriver som han gör för det finns ju en dominant kulturradikal politisk nånting och de flesta som vill bli tagna på allvar följer den.
Men jag vill ändå påpeka att det i ganska många fall är så att George Lucas har enormt mycket mer koll på vad han pratar om än Roland Barthes och franska elit-strukturalismen medan den verkliga auktoriteten på Starwars om man nu vill ha nån utomstående skulle vara Joseph Campbell.
Han kan diskutera hur väl han tycker George Lucas förstår sig på de kulturella legender, indianberättelser och liknande som ligger till grund för berättelsen. Det är ju lite mer intressant att faktiskt utgå från korrekt information än att kritisera på basis av en fantasi om det material och de åsikter som använts.
Det jag var kritiskt mot är att han å ena sidan kritiserar man lär sig mer om materialet av författaren och sedan använder en helt annan författare på samma sätt. Varför inte göra likadant med Barthes? Varför göra Barthes till expert på Barthes?
GillaGilla