Scalzi är en lömsk jävel

Jag upprepar: John Scalzi är en lömsk jävel.

Han skriver lättsam militär sci-fi med konstiga aliens, genmanipulerade soldater, vakuumlevande sköldpaddsmänniskor och snabbkäftade huvudpersoner. Men helt plötsligt — mitt i något häftigt, actionspäckat skeende — upptäcker jag att jag sitter och … tänker. Att jag grubblar över saker som ”finns det en själ?”, ”när slutar en människa att vara människa?”, ”yttrandefrihet is da shit” och ”vilket ansvar har jag, som individ, gentemot resten av samhället?”.

Scalzis The ghost brigades är en försåtlig fortsättning på den minst lika lömska Old man’s war: science fiction som lyckas med det fenomenala konststycket att vara spralligt lättsam och oroväckande djup samtidigt. Jag tror aldrig att jag tyckt moraliska dilemman och existentiella pannrynkare varit så här spännande tidigare.

Handlingen är fokuserad på The ghost brigade, en grupp gröna supersoldater som är mänsklighetens första försvarslinje i ett fientligt universum. Boken utvecklar och problematiserar den värld som introducerades i Old man’s war genom att låta den nya huvudpersonen vara, tja, så annorlunda det bara går. Så även om mycket av känslan i boken känns igen från tidigare, är The ghost brigades en helt annan typ av roman än Old man’s war. Den har råd att vara funderande och inåtvänd på ett sätt som del ett, med sin nya och outforskade värld, inte kunde vara.

TGB är het enkelt en mycket bra roman. Trots att Scalzi är en lömsk jävel.