Piruett

Science fiction, fantasy och allmäna nörderier – sedan 2007

Ge mig monster så är jag nöjd

Jag har funderat lite på varför jag är en sådan fantasynörd, och hur det kommer sig att jag varit det så länge.

Redan i tidiga år blev jag en rollspelsnörd och lirade Drakar & Demoner och sådant. Fantasy som litterär genre kom jag först i kontakt med på högstadiet i form av … tro det eller ej … Sagan om ringen. Därefter rullade det på med Sagan om Belgarion, och någonstans däromkring upptäckte jag SF-bokhandeln i Gamla stan. Sen var det kört.

Jag har alltså varit fantasynörd i minst hälften av mitt liv. Det om något måste vara ett tecken på att genren är långt, långt bredare än vad man kan tro. Fantasy är egentligen inte en genre, utan snarare en meta-genre. En fantasyberättelse kan handla om vad som helst: romantik, brottsundersökningar, krig, filosofiska funderingar, moraliska dilemman, tragiska levnadsöden … you name it. Fantasy är en miljö, kanske en atmosfär, inte en viss typ av berättelse. Ursula K LeGuin skriver fundamentalt annorlunda historier än Terry Brooks. KJ Bishops intriger har ytterst lite gemensamt med Katherine Kurtz. Ändå kallas de alla för fantasylitteratur.

Jaha, men vad är då poängen med att läsa fantasy, om genren ändå bara är kosmetika på berättelser man kan hitta på andra ställen? Fan vet. Personligen säger jag som China Mieville: ”I’m in it for the monsters”. Jag gillar jag magi och feta vidunder. Jag gillar övernaturligeter och känslan av att häpna inför urflippade idéer jag aldrig skulle kunnat komma på själv. Jag gillar folk som slåss med svärd.

Svårare än så är det egentligen inte.

    Lämna ett svar

    Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *